Sicario: Day of the Soldado (2018)

Sicario var ju snorbra och den förkunnade att Denis Villeneuve är något av vår tids Ridley Scott, något som han cementerade med Balde Runner 2049.

Jag var mycket sugen på uppföljaren Sicario 2 tills jag förstod att det inte var Villeneuve bakom kameran. Istället fick Stefano Sollima som gjort Suburra och Gomorrah (tv-seien) ansvaret för denna film. Och tusan vilken skillnad. Det är en till synes oändlig mängd små små detaljer som skiljer de bästa från de vanliga, men det filmiska slutresultatet blir väldigt mycket sämre. Sicario: Day of the Soldado är en helt ok actionthriller men den är ljusår från den första Sicario.

Samtidigt är det svårt att sätta fingret på vad som saknas. Manus är helt klart en sak. Storyn är mer krystad här. Sen har vi persongalleriet vilket till vissa delar är samma, men det står mycket klart att jag saknar den extra dimension som Emily Blunt gav. I Sicario hade vi tre jämbördiga tyngdpunkter; Kate, Matt och Alejandro. I tvåan återstod bara Matt och Alejandro och det räckte inte. Lilla Isabel lyckades givetvis inte kompensera.

Jag saknade också de där riktigt exalterande scenerna som ettan hade, till exempel inledningsscenen och scenen vid gränsposteringen. Motsvarande scener i tvåan kändes inte lika mycket i magen. Det är möjligt att denna film kanske vinner på en omtitt dock.

Day of the Soldado har fått kritik för dess politik, men den kritiken skriver jag inte under på. Det filmen beskriver finns i verkligheten, sen får man ogilla det faktumet hur mycket man än vill. Dessutom tycker jag att filmen ger kängor både hit och dit så det är inte speciellt klart vilken sida i debatten den tar. Well, detta var inte en nya femma i betyg, men den är underhållande för stunden och helt klart sevärd om man gillar politiskt laddade thrillers i en modern miljö.

Filmens klart bästa scen, en scen som höll sig kvar i mig länge, var den mot slutet med Alejandro och Isabel och en massa "bad hombres". Jag försöker spoila så lite som möjligt här, men den situationen som Alejandro hamnar i gav mig svår dysterhet i sinnet, på gränsen till ångest.

Jag ger Sicario: Day of the soldado tre stereotyper av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Suburra (2015)

Suburra är ett realistisk italienskt maffiosodrama som kom ut förra året. Först nu har den letat sig fram till Sverige. Suburra är en långsamt berättad historia om fifflande med markrättigheter i utkanten av Rom. De onda vill ta över markrättigheterna och samtidigt muta, hota och pressa politikerna att godkänna att en stor kasinostad får byggas på området. "Precis som Las Vegas" som någon säger i filmen.

Vi har nu kommit en lång bit från hur den traditionella maffian på Sicilien beskrivs i Gudfadern 2. Här är det ett gytter av kopplingar mellan maffian, kyrkan, korrupta politiker och småbusar. Filmen är som sagt mycket realistisk, som det känns i alla fall. Den är kall och rå, men samtidigt lite drömsk och den lever mycket på ett otroligt snyggt foto. Miljöerna och fotot kan påminna lite om vissa av Michael Manns filmer, tex Thief. Jag får också starka vibbar av dansken Nicolas Winding Refns estetik. Även musiken är effektiv och den hjälper till att sätta stämningen av en frenetisk desperation, hopplösheten som glöms i stunder av eufori av det rökta heroinet och håglösheten på grund av att ingenting någonsin blir bättre.

Det enda jag inte riktigt gillar med filmen är något som jag tror att filmmakarna faktiskt valt att ha. Det finns ingen tydlig huvudperson och än mindre någon som man kan hejja på. I en hård värld som beskrivs här finns inga hjältar, det är filmens mycket tydlig budskap, men i filmens värld kan vi åskådare ibland välkomna en hjälte. Däremot finns det flera karaktärer i filmen som jag känner sympatier för. Desto lägre på den brottsliga karriärstegen desto mer sympatier. Där finns en prostituerad som råkar illa ut. Jag kommer ihåg en nattklubbsägare som får ärva en massa skulder, synd om honom. Scenen när han förråder sin vän var kanske filmens starkaste scen. Politikern som råkar ut för allt skit hade jag dock inte mycket till övers för. Han var ett as.

Andra scener som sitter kvar i mitt huvud som en våt filt över huvudet är självklart de två bästa "actionscenerna", dels den i slutet av filmen, dels shoot outen hos Numero 8. Filmen är kryddad med korta men intensiva och framför allt brutala och realistiska våldsscener. Däremot får vi inga långa biljakter där folk hoppar mellan bilar och sånt tjafs som man håller på med i Hollywood vilket är bra.

Suburra...? Sammanfattning krävs. Detta är en bister film. Den passar bäst för de som gillar europeisk film och som helst ser dramer som är så realistiska som möjligt. Men vänta er inga euforiska "high five"-känslor. Filmen är istället deprimerande om något. Och skrämmande i det fall att man upplever den som trovärdig samhället idag. Kan ett land så tyngt under korruptionens ok någonsin resa sig ur mörkret? Svaret blir nog lika beklämmande som frågan.

Jag ger Suburra fyra "Mr Wolf" av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Jag såg denna film under Malmö Filmdagar tillsammans med några av filmspanarna och här under kommer det dyka upp länkar till deras recensioner när de finns tillgängliga.
Jojjenito
Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord

Regn och eld

Regn och tuffing

Regn och ond bråd död