The Lion King (1994)

Man blir inte speciellt överraskad av insikten att "The lion king" är en lös adaption av "Hamlet". Det är en robust historia vi får oss till livs. Lilla pojken Simbas pappa blir nesligt mördad av Simbas farbror. Genom svek och list blir Simba lurad att fly landet och farbrodern tar över hela kungariket och alla honorna. Vid välvuxen ålder kommer Simba på bättre tankar och han går hem och ställer allt till rätta.

Jag såg fram emot denna Disney. Den är ändå en av de mest älskade de har. På nittiotalet hade Disney börjat dominera igenom med flera stora framgångar från "The little mermaid" och framåt. Detta skulle vara en av de stora. Men usch så besviken jag blev. Detta är inte i närheten av så bra som Pixars animerade filmer ofta är. Och detta är absolut inte i närheten av den excellens Studio Ghiblis animerade filmer allt som oftast besitter. Tyvärr syns mig "The lion king" en fjuttig film i de perspektiven.

Den är ganska lång för att vara en animerad film. Under hela första halvan av filmen gäller en trist och sober stämning. Det är en massa dramatiska scener med Simba och Mustafa. Dessutom är huvudkaraktären Simba en rejält irriterande unge. Jobbiga ungar på film gillar vi inte alls! Efter ungefär halva filmen introduceras de obligatoriska comic releif (denna films C-3PO och R2-D2). Entré av vårtsvinet Pumba och surikaten Timon. Hejsan hoppsan. Lite festligare blir det allt. Andra halvan av filmen har en viss humor som kan tilltala mig som vuxen. Det är fortfarande en hel del episkt berättande så det blir aldrig riktigt bra. En film som "Shrek" känns som antitesen mot "The lion king". Jag väljer "Shrek" alla dagar i veckan.

För mig som åkte på mitt livs första safari förra sommaren var det lite kul att se djuren på savannen. Och jag måstye säga att animatörerna har lyckats ganska bra med rörelsemönstren hos flera av djuren. Jag tyckte mig allt få en liten vibb från den fantastiska resan...

Hakuna Matata? Nääää, inte så imponerad av den. Annars kan jag bara kommentera att apan Rafiki såg ut som Yoda när han fajtades. En kärleksfull blinkning eller ett sammanträffande?

Det kommer bättre animerade filmer under denna Decennier-månad... Jag lovar.

Nu ger jag "The lion king" två svaga savannvrål av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Bond, but not quite: Never Say Never Again (1983)

Brute: Heavy, Mr Bond?

Nu har jag sett allt i detta projekt och nu skriver jag på sista revyn. Så snart återstår bara sammanfattningarna. Vilken resa, det är nästan så att jag får svindel bara av att tänka på det.

Det var länge sedan jag såg Never say never again senast. Jag och Mr Magic såg den dock flera gånger på åttiotalet. Jag kommer ihåg den som ganska bra och jag kom ihåg rätt. Den är riktigt underhållande. Men är den bra? Nej nej nej, det menar jag inte, men underhållande.

Sean Connery är skön som en åldrad Bond, men han tar väl inte i så speciellt mycket. Den skådespelare som istället gör denna film sevärd är Klaus Maria Brandauer i rollen som Maximillian Largo. Han stjäl i princip varenda scen han är med i. Om han varit med i en riktig bondfilm skulle han tagit en framstående placering i listan över bondskurkar. Hans minspel, kroppsspråk, handrörelser och intonation är fantastiskt bra.

Filmens andra skurk Fatima Blush porträtteras av en ljuvligt överspelande Barbara Carrera. Hon dansar, spinner och morrar sig genom filmen tills hon sprängs. Och då är bara skorna kvar. Domino spelas av den dödstrista Kim Basinger. Har hon någonsin varit bra eller het? Det hade varit bättre om Bond lämnat henne där i Afrika. Usch vilket nedköp jämfört med Thunderball's Claudine Auger.

Filmen är framför allt ojämn. Risiga scener som när Bond och Leiter åker några absurda raketmaskiner blandas med helt ok men harmlös action som när Bond jagar Blush på sin motorcykel. Slutscenen var inte så spännande förutom att jag tyckte att de hittat en fantastisk inspelningsplats. Mycket vacker bassäng i ett tempelliknande rum. Som taget ur en Indian Jones-film. Inledningen var också ok och scenerna på vilohemmet var ju visst bra, Halo. Filmens bästa actionsscen var den mellan Bond och den storvuxne mördaren. Jag skrattade högt åt: Heavy, Mr Bond? Ett citat som Mr Magic återgav till perfektion på mången fest i ungdomens berusningars dimmor.

Humorn är inte heller fy skam, klart bättre än de svagaste Moore-filmerna till exempel. En notabel comic relief är Rowan Atkinson som britternas man på Bahamas, Nigel Small-Fawcett. Är han rolig, eller pinsam? Han är givetvis ett skämt, men rolig säger jag.

Men nej, filmen får klart godkänt, men den är så lös i hullet att högre går inte att ge den. Filmmusiken är avskyvärd, och regissörens namn får en att tappa hakan. Irvin Kershner! Inte? Episode V!

Jag ger Never say never again två urinprover av fem.

Betyg: 2/5

Sean Connery som James Bond

Barbara Carrera som Fatima Blush

Klaus Maria Brandauer som Maximilian Largo

Kimpan som Domino

Rowan Atkinson som Nigel Small-Fawcett