Land Ho! (2014)

När jag och min kompis är ute och reser pratar vi om film, musik, livet, jobbet, kvinnor och gör topp-5 listor. Vad kommer vi göra när vi blivit pensionärer och är ute och reser? Kommer vi sitta och knyppla och lyssna på dragspelsmusik bara för att våra farfäder och morfäder gjorde det? Nej, vi kommer prata om film, musik, livet, jobbet, kvinnor och gör topp-5 listor.

Land ho! är en mysig American Independent om två pensionerade svågrar som reser till Island för att återupptäcka sina unga jag i sina gamla kroppar. De pratar om film, röker marijuana, flörtar med kvinnor och pratar om livet. Utan att bli spektakulärt bra ligger filmen hela tiden på ett starkt plus. Skådespeleriet av Paul Eenhoorn som Colin och Earl Lynn Nelson som Mitch är sublimt. Filmen är inte cheesy, övertydlig eller sentimental.

Dialogen är ojämn på ett organiskt och bra sätt. Den upplevs som helt naturlig. Ofta skrattar jag högt åt det grova språket, ibland känns det lite pinsamt. Precis som Colin ibland tar fram skämskudden tycker jag att Mitch är outhärdlig av och till. Resekamraterna gnabbas ibland men har i de största delarna en bra resa. De är helt olika till sin natur, Mitch en "go getter", barnslig och högljudd. Colin eftertänksam, tyst och passiv.

Vi bjuds på en lagom dos humor i en stor portion drama med en hel del allvar som livet självt. Mycket trevlig liten film som fick inleda filmfesten för mig detta år. Klart sevärd.

Jag ger Land ho! tre land i sikte av fem möjliga.

Betyg: 3/5

This Is Martin Bonner (2013)

This is Martin Bonner är som essensen i American Independents, en renodlad dramafilm utan en gnutta ironi eller humor. Men ack så välspelad och innerlig. Det är en mycket bra film som jag kan rekommendera till de flesta, men den kommer nog inte ses av speciellt många. This is Martin Bonner är kanske filmen som Alexander Payne försökte göra med sin Nebraska? Mer om Nebraska imorgon.

This is Martin Bonner handlar om två män som blir vänner. De har båda sina egna bekymmer och problem. Huvudpersonen Martin Bonner är 50+ och har just lyckats hitta ett nytt jobb efter en längre tids arbetslöshet. Han arbetade inom kyrkan tidigare och förlorade jobbet då han och hans fru skiljde sig. Nu har han fått jobb som konsulent i ett program där långtidsfångar får komma ut från fängelset i förtid i utbyte mot att de deltar i programmet. Martin är ensam, riktigt ensam. Han pratar med dottern per telefon men sonen vägrar att svara när han ringer. Vi ser Martin lämna voice mail efter voice mail till sonen, men han ringer aldrig tillbaka.

Travis är en man som suttit av 12 år för dråp. Som ett steg på väg ut till friheten deltar han i det program som Martin arbetar i. Travis är tystlåten och mild och verkar inte riktigt veta vad han ska göra av sin nyvunna frihet. Han vill helst träffa sin 20-åriga dotter, men han vågar inte. Han vet inte hur hon ska bemöta honom efter att han suttit i fängelset i tolv år. När de väl stämmer träff har dottern med sig ett gammalt foto av sin far. Hon är rädd för att inte känna igen honom (så smärtsamt...). Varken dottern eller någon annan verkar ha besökt Travis under alla åren i finkan. Oklart varför. Det var väl livet antar jag.

Det händer inte så mycket i filmen. Vi får följa de två männen ett tag. Helt plötsligt slutar filmen, nästan mitt i en scen. Precis som mumble core-filmen Beeswax som jag och Johan såg på festivalen för en 6-7 år sedan. Intressant grepp.

Detta var den enda filmen under hela festivalen som jag såg ensam och det funkade väldigt bra. Jag var dock lite trött när filmen började och under inledningen fick vi se många långa och långsamma scener. Jag fann mig zona ut i scen efter scen. Inte riktigt somna, men dåsa till, som man kan göra när man kört bil väldigt långt då man nästan hamnar i ett transliknande tillstånd. När scenen var över kvicknade jag till, men zonade ut igen när nästa scen var lika lång. Och så fortsatte det de första tjugo minuterna. Men filmen är njutbar och jag piggnade till och följde filmen intresserat under resten av visningen.

Martins och Travis vänskap var fin. De båda männens futila försök att räcka ut en hand till sina barn var ibland hjärtskärande. Att Travis dotter hade svårt att relatera till sin far var inte så konstigt. Varför Martins son vägrade prata med sin far förblev oförklarat. Det var väl livet helt enkelt.

Mycket lågmäld men fin film. Jag ger This is Martin Bonner tre fotbollsdomare av fem möjliga.

Betyg: 3/5