Bond, James Bond: For Your Eyes Only (1981)

 

Bond nr 12: For your eyes only

Utgivningsår: 1981
Regissör: John Glen
Locations: London, Madrid, Cortina, Korfu, Albanien

Plot: Ett brittiskt spionskepp har försvunnit utanför fientliga Albaniens kust. Bond får i uppdrag att undersöka var skeppet ligger samt försöka hämta hem en superviktig kodmaskin, the ATAC. I sökandet stöter Bond på dottern till marinbiologen som dödats av skurken, en sprallig isprinsessa, en farbroderlig grekisk gentleman, en iskall östtysk skidskytt och en gäng burleska smugglare.

Cast
James Bond - Roger Moore
Aris Kristatos - Julian Glover
Emile Leopold Locque - Michael Gothard
Erich Kriegler - John Wyman
Melina Havelock - Carole Bouquet
Milos Columbo - Topol
Bibi Dahl - Lynn-Holly Johnson
Jacoba Brink - Jill Bennett
Countess Lisl von Schlaf - Cassandra Harris
Miss Moneypenny - Lois Maxwell
Q - Desmond Llewelyn
Bill Tanner - James Villiers
Sir Frederick Gray - Geoffrey Keen
General Gogol - Walter Gotell
Rubelvitch - Eva Rueber-Staier


Revy
Min gamle gode vän Plymschen var på besök för grillning på terrassen, bondfilm och listskapande. Först hade vi tänkt se Goldfinger, men vi valde till slut For your eyes only, den sista Moore-filmen kvar att se. Det var passande att se filmen med en vän från mina Skövde-dagar då denna film är en av de mest nostalgiska för mig i hela serien. Älskade spion var min första bondfilm, och som ens första kyss, glömmer jag den aldrig. Ur dödlig synvinkel var min första förälskelse om man drar ut på liknelsen.

Jag har verkligen inte varit snäll mot Roger Moore i detta projekt, men här i For your eyes only faller allt på plats perfekt. Moore spelar den stilige agenten till perfektion. Filmen har en sober ton och det underliggande temat är hämnd, och i första hand Melindas hämnd. Det börjar stå allt mer tydligt att bondfilmer som behandlar karaktärers personliga hämndmotiv alla håller hög klass. Vad som är så skönt är att det farsartade är hållet till ett minimum i denna film, jag kan inte minnas en enda scen då det känns som att det skaver och skämskudden saknas. Javisst, Bibi Dahl är en hysterisk Tonya Harding-liknande figur som ibland känns lite fånig, men det är hennes karaktär som är tokig, inte tonen eller scenerna i filmen.

Prologen: 9

Prologen är en av seriens klart bästa. Den startar med Bond vid sin frus grav och redan där känns filmen annorlunda än flera av dess föregångare. Prästen som förrått Bond och ger honom välsignelsetecknet när han åker iväg är bara en av många fina små detaljer. Allvar och känslor i en bondfilm!

Sedan har vi hela actionsekvensen med Bond och Blofeld som utspelas i fabriksområdet med de stora skorstenarna som gjorts så berömda av Pink Floyds Animals. Hela scenen är perfekt. Och dialogen är guld. Blofeld bönar och ber Bond att släppa honom och erbjuder något fasligt värdefullt:

Blofeld: Mr Bond! We can do a deal! I'll buy you a delicatessen! In stainless steel!

Jaha, en delikatessdisk? I rostfritt stål? Ja men då gör det inget att du mördat min fru! Hahaha, manusförfattarna måste garvat läppen av sig! Det lustiga är att jag och Mr. Magic länge hade för oss att Blofeld skrek: I'll give you the world. I give you five millions! Var vi fick det ifrån vet jag inte än idag.

Bondlåten + Titelsekvensen: 8

Sheena Easton? Vem är det egentligen? Hon framför titellåten till denna film. En ljuvligt melankolisk ABBA-inspirerad ballad som är så bra att de svider i ögonen på mig. Jag älskade denna låt så mycket att jag köpte den på singel! Nu pratar jag om 45 rpm vinylsingel. Unga läsare av denna blogg får googla. Nåväl jag gillar låten. Mycket. Titelsekvensen är standard Bond med tjejer och pistoler i siluetter, men vi ser också Sheena Easton's ansikte i bilderna sjungandes låten. Ett något ovanligt grepp som piffar upp tillställningen.

Storyn: 7

Jag tycker storyn håller ihop någorlunda bra. Bond får ett tydligt uppdrag och han utreder faktiskt fallet även om denna film som många andra Bond inte direkt överraskar med supersmart spionthriller. Det finns till och med en liten, illa dold, vändning i denna film som kan få en och annan att höja på ögonbrynen lite lätt. Melinas törst på hämnd är en bra sak med filmen. Bonds hämnd för hans trevlige kollega Luigi Ferrar synkar perfekt med filmens tema. Och Kristatos och Locque's historik som innehåller allt från hjältemod till förräderi och fiendskap adderar en trevlig dimension till filmen.

Bondskurkarna: 6

Här har vi en Moore-film som saknar en storskurk som vill ta över världen. Kristatos (spoiler?) vill bara tjäna pengar och sälja ATAC till ryssarna. Det är ett ärligt och rimligt mål. Han ser snäll ut och är för övrigt väldigt lik farbror Yngvar till utseendet, men han är ond i denna film. Vid sidan av pengar suktar han efter en stycke ung stjärt i sin protegé Bibi. Filmmakarna etablerar honom som usel. Han står dock inte ut som en speciellt minnesvärd bondskurk.

Bästa skurken är istället underhuggaren Locque. Han ser ut som en ondskefull nazist som tagen ur en Indiana Jones-film. Han var för övrigt med i den nyligen diskuterade "Ivanhoe"-filmen som en svagsint riddare. Här har han läderrocken, åttakantiga glasögon och ett allmänt sliskigt utseende. Bra skurk.

Till sist har vi den östtyske skidskytten som uppenbarligen inte spelas av en skådespelare som har åkt speciellt mycket på längden. Det ser ganska lustigt ut när han hasar omkring på laggen. Han är en tidsmarkör från det kalla kriget mellan väst och öst, och en påminnelse om det östtyska sportundret som vi beskådade under 80-talet.

Till allra sist måste här rapporteras att självaste Tywin Lannister skådas som en av tyskens under-underhuggare. Han syns bland annat i beach buggy-scenen och på bilden ovan.

Bondbrudarna: 5

Melinda är den primära bondbruden och även om hon är vacker är hon ganska intetsägande. Hennes bidrag blir hämndperspektivet och det lyfter hela filmen så hon funkar i filmen, men i övrigt ger hon mig ett platt intryck. Jag vet nu inte om jag både vill ha kvar kakan och äta den. Om hon varit mer levande, mer varm, hade hon kanske inte kunnat representera den sorgsna dottern som söker hämnd för sina föräldrar lika bra? Vad tror ni? Diskutera i kommentarfältet.

Den andra bondbruden är grevinnan Lisl von Schlaf. LOL, vilka namn de hittar på. Och mycket riktigt, Bond "sover" med grevinnan. En liten detalj som poppade ut vid denna titt. Nakenhet. Ni vet, lika mycket som bondfilmerna bygger på en huvudpersonens kvinnoaffärer, lika lite visas något naket. Har vi någonsin sett ett naket kvinnobröst tidigare? Är Lisl von Schlaf den första kvinnan eller mannen som visat så mycket i filmerna? För i scenen mellan Bond och grevinnan tittar något ut när hon böjer sig fram för att kyssa Bond.

Jag ser inte Bibi Dahl som en bondbrud. Men man kan inte anklaga henne för att inte försöka. Scenen i Bonds hotellrum är mycket lustig. Lägg speciellt märke till Bonds (Moores) min när Bibi säger något i stil med: Uncle Ari thinks I am still a virgin!

Medhjälparna: 7

Äntligen en film med en vettig medhjälpare igen. Den grekiske smugglaren Columbo som kommer med i andra halva av filmen är en riktigt skön typ. Hans smugglargäng påminner mig om ett gäng som Modesty Blaise och Willie Garvin skulle kunna sätta ihop. Observera killen som ser ut som John McEnroe!

Vi får också några roliga scener med den ryske spionchefen General Gogol, både i Moskva och i slutscenen. Han är en nästan lika viktig del av filmerna runt denna tiden som Penny, Q och de övriga på MI6. Gogols min när han kastar ut armarna i slutet och ger Bond kred är skön. Detta var på den gamla goda tiden då väst visste vem deras fiende var och då någon form av "regler" runt det kalla kriget fanns.

Actionscenerna: 7

Filmen har adekvata och allt som oftast älskvärda actionsscener för en film från tidigt 80-tal. Scenerna i Madrid och Cortina lägger grunden. Det är i Cortina vinmannen dyker upp igen. Halo gjorde ju oss uppmärksamma på att han återkommer efter sin bejublade entré i Älskade spion.

Skidscenen när Bond jagas ner i en bob-bana är en klassiker. Vattensscenerna är bra och spännande. Men jag kan inte låta bli att störa mig på att Melinda släpper sina tuber på botten. Varför gör hon det? Lämna dyr dykarutrustning? Känns allt för mycket som en sloppy manusgrej. De återvänder ju till tuberna senare i filmen.

Den bästa sekvensen är dock den stora avslutningsscenen. Den står på egna ben som en liten film inom filmen, som en mini-Örnnästet-film. Columbo, Melinda och Bond intar ett ointagligt fort på toppen av ett svampformat berg. Det påminner mig om Modesty Blaise och Alistair MacLean. Jag undrar stilla varför BBond tar på sig en tjock stickad tröja när han ska friklättra uppför en vertikal bergsvägg? Opraktiskt!

Gadgets: 4

Jag tror att till och med producenterna av bondfilmerna insåg att de gått för långt med gadgets och tekniken i Älskade spion och Moonraker. I denna film går de tillbaka till en mer jordnära stil och Bond har väl i princip inga gadgets alls i denna film? Hans första bil sprängs när skurkar försöker penetrera den. Senare får han en ny Lotus men de gör ingen stor sak av det. Däremot får vi några mycket roliga scener mellan Bond och Q i labbet. Som vanligt får man se Q-branch's tekniker testa ut bisarra sätt att ta död på fienden. How's your arm?

Filmens gadget får bli maskinen Bond och Q arbetar med, The identigraph. Långt ifrån dagens GUI, men funkar det så funkar det!

Quotes: 6

Det finns en hel del roliga citat, men för att inte bli allt för långrandig har jag valt ut några få.

Blofeld får sin sista spydiga kommentar. Hopas att han trivs där det är varmt, Blofeld.
Blofeld: I trust you had a pleasant "fright"!

Filmens huvudtema, hämnd:
James Bond: The Chinese have a saying; "Before setting off on revenge, you first dig *two* graves"!
Melina: I don't expect you to understand, you're English, but I'm half Greek and Greek women like Elektra always avenge their loved ones!

Den jovialiske medhjälparen bedömer Bond:
Columbo: I'm a good judge of man. You have what the Greeks call "thrausos" - guts!

Mycket av humorn i filmen kommer från Bonds försök att värja sig från den unga Bibi:
James Bond: Now put your clothes back on, and I'll buy you an ice cream.

Sista scenen: 7

Hahahaha. Jag måste nog ta tillbaka mitt påstående att vi slipper det farsartade i denna film. Slutscenen är en ploj, en sketch, en blinkning till publiken. Bond och Melinda är ombord båten och de blir uppringda av MI6 som kopplar ihop Bond med The Prime Minister. Men Bond tar istället en simtur med Melinda och låter papegojan prata med Järnladyn. Give us a kiss! 

Jakt i udda fordon
Som tidigare nämnt är jakten i Cortina spektakulär. Bond på slalomskidor och bovarna på motorcykel respektive längdskidor.

Sammanfattning

Efter att varit otroligt positiv i hela denna revy vill jag nu balansera ner lite. Jag håller denna film som en mycket stark bondfilm, men den når inte den absoluta toppen. För även om de flesta elementen finns där, är det lite för lite av dem. Och det femte elementet saknas helt.

Den har hämndtemat, men inte lika mycket som vissa andra. Den har bra action och en bra bundsförvant, men filmen tar inte språnget inom dessa områden. Till sist har den väl fungerande skurk och bondbrud, men ingen av dem är så starka att de blir personliga favoriter. Totalt sett är det jättebra, men precis under toppen.

Totalsumma: 66
Betyg: 4/5

Trailer
Trailer (fan made)
Trailer (fan made)

Bond, James Bond: Licence To Kill (1989)

Bond nr 16: Licence to kill

Utgivningsår: 1989
Regissör: John Glen
Locations: Key West, det påhittade landet Isthmus

Plot: Felix Leiter blir attackerad av sydamerikansk knarkkung på sin bröllopsdag och hand brud blir mördad. Bond startar en personlig vendetta, blir avskedad från MI6 på grund av hans olagliga aktiviteter, jag knarkkungen och räddar dagen.

Cast
James Bond - Timothy Dalton
Sanchez - Robert Davi
Milton Krest - Anthony Zerbe
Dario - Benicio del Toro
Truman-Lodge : Anthony Starke
Heller - Don Stroud
Kilifer - Everett McGill
Professor Joe Butcher - Wayne Newton
Pam Bouvier - Carey Lowell
Lupe - Talisa Soto
Felix Leiter - David Hedison
Della - Priscilla Barnes
Sharkey - Frank McRae
Miss Moneypenny - Caroline Bliss
M - Robert Brown
Q - Desmond Llewelyn


Revy
Det blir extra roligt när jag ser någon av alla dessa bondfilmer med goda vänner. Som sextonde film i projektet såg jag sextonde bondfilmen tillsammans med Joel och Fiffi (respektive revyer via länkarna). Joel är ju känd för sin stora kärlek till Licence to kill. Han håller den till och med som bästa filmen i hela serien. Jag tyckte att det var extra kul att se den med honom då vi fick följa och ryckas med i hans entusiasm för filmen. Före filmen startade frågade jag Joel hur bra han "egentligen" tycker att Licence to kill är och han svarade att rent objektivt är det en stark fyra men subjektivt är den en fem av fem. Först nu när jag ska klä mina åsikter om filmen i skrivna ord inser jag hur bra det är att separera dessa två domäner åt när det gäller denna film, det objektiva och det subjektiva.

Jag är med Joel till 100% då det gäller filmens tajta manus. Handlingen är väl underbyggd och alla scener hänger ihop. Saker som Bond gör i vissa scener har betydelse och ger underlag för senare scener. Men det är ändå en hel del saker som jag inte får att gå ihop, och mer om det nedan under respektive kategori.

Det största och allvarligaste problemet jag har med denna film är dess sanslösa brutalitet ihopblandat med en Roger Moore-aktig humor och käcka one-liners. Inte långt in i filmen blir Felix Leiter och hans fru övefallna precis efter de vinkat av bröllopsgästerna. Leiter blir knockad och sedan våldtas och mördas Della. Jag tänker genast på en liknande scen ur Michael Mann's Heat. Det är scenen när Trejo blir misshandlad till en hårsmån från döden och hans fru Anna brutalt våldtas och mördas. Denna scen och hela Heat har ett allvar och en tyngd som Licence to kill inte kommer i närheten av. Teamet har inte ens försökt göra en allvarlig film, istället får vi se Q med lösmustasch prata walkie talkie i form av en sopkvast. Det är blandningen av det übervåldsamma och den glada tonen i komediscenerna som jag inte får att gå ihop.

Samtidigt lockas jag som säkert många andra av mörkret i Bond. Men jag kan ändå inte jämföra Daltons filmer med Daniel Craigs mörka bondfilmer, i det senare fallet har hela filmerna en mörkare ton. De har nu förstått (?) att mörkret trycker undan det farsartade och en viss sorts lättsam humor. Det kan finnas humor i mörkret, men den görs och känns annorlunda.

Prologen: 7

Det är en actionsfylld och häftig prolog. Som vi sa under tittningen måste Christopher Nolan sett denna film före han skrev ihop inledningsscenen i The dark knight rises.

The dark knight rises eller Licence to kill?

Bond och Leiter är på väg till Leiters bröllop. Bond är best man och har koll på ringen. På väg till kyrkan får de veta att den länge efterjagade knarkkungen Sanchez är inom räckhåll och de två vännerna slänger sig iväg och jagar buset. Det slutar med att Bond krokar fast stjärtvingen i Sanchez lilla sportplan i en vajer från en helikopter och de lyfter upp planet och åker hem med det. Spektakulärt. Noterbart är att detta var före CGI eran.

Inception eller Licence to kill?

Bondlåten + Titelsekvensen: 6

Licence to kill sjungs av Gladys Knight och jag gillar den pompösa låten, perfekt för en bondfilm. Jag gillar nog generellt sett de lite nyare låtarna och denna är på gränsen att definieras som "ny": den är ny för mig i alla fall i och med att jag såg filmen på bio som ny. Titelsekvensen är av gammal klassisk sort, tjejer och spelbord passerar revy, pistoler som avlossas och kikarsikten. Filmerna med Dalton var ett steg tillbaka till grundelementen i bondserien och denna titel sequence visar just det.

Storyn: 7

Som jag skrev i inledningen är det inget fel på storyn. Bond på en personlig hämndresa och i en vendetta mot en knarkkung som är så rik att han köpt ett helt land. Bond kör någon slags Yojimbo-taktik. Han får Sanchez att misstro medhjälpare och gör sig av med dem en efter en. Det är självklart intressant att Bond blir fråntagen sin licens att döda och blir avstängd från aktiv tjänst hos MI6. Och att Miss Moneypenny och Q hjälper Bond ändå. Det är bara trist att de blandar sadisstiskt våld med lättsam humor. Det finns ju så mycket trevligt i denna film objektivt sätt, men subjektivt sett gillar jag inte att de blandar genrer så ogenerat.

Bondskurkarna: 8

Robert Davi i rollen som Sanchez är bra. Det etableras väldigt tidigt i filmen att storskurken är mycket elak och det är bra för filmen även om man kan ha sina synpunkter på hur de väljer att visa upp hans elakhet. Davi fyller rollen väl och han spelar den tämligen seriöst vilket är ett fräscht val efter alla skurkar under Moore-eran. Storyn är tät och vi får därmed en herrans massa underhuggare. Den sliskigaste av dem alla är en ung, och smal (!), Denicio del Toro i rollen som den sadistiske Dario. Del Toro är mycket bra.

Om Sanchez och Dario är farliga "på riktigt" har vi två skönt äckliga men lite mer karikatyriska skurkar i förrädaren Kilifer och den gamle Macahan-skurken Anthony Zerbe som Milton Krest. Den sistnämnde blir briljant lurad av Bond i en lång set-up som det lagts ner en del manusarbete på. Han går ett plötsligt slut till möte, som om luften gått ur honom!

Men min subjektiva lilla höjdpunkt inom denna kategori är ändock Wayne Newton i rollen som den alltid leende Joe Butcher. Han spelar en helt annan roll i Ett päron till farsa i Las Vegas, men ändå ser man likheterna mellan karaktärerna. Lustigt.

Bondbrudarna: 6

Objektivt sett är Pam Bouvier en perfekt "modern" bondbrud. Hon ser bra ut, hon är självständig och tar för sig. Hon har en egen karriär och hon räddar faktiskt Bond flera gånger om. På pappret är hon super. Just för att hon är så stark blir skämtet när Bond kallar henne "my executive secretary Miss Kennedy" så roligt. Men subjektivt sett känner jag inte alls för henne. Jag sitter mest och fascineras över vilka konstiga kläder folk hade på sig på 80-talet (en par byxor som sitter uppe på magen...). Men visst är hon läcker i aftonklänningen. Jag förstår inte varför jag inte gillar henne mer.

Den andra tjejen, Lupe, är mest menlös, på gränsen till irriterande. Givetvis min subjektiva känsla runt henne. Hon används ju på ett bra sätt i handlingen. Det är via henne vi får lära känna Sanchez, det är med henne Bond pussas och gör Pam avundsjuk och hon hjälper också Bond vid ett tillfälle eller två. Nej det blev inte så bra i denna kategori.

Medhjälparna: 6

Leiter och hans Della spelar avgörande roller i handlingen men de syns inte så mycket i bild. Sharkey likaså. Kan han vara ytterligare en fiskare i samma familj som Quarrel (Dr. No) och Quarrel Jr. (Live and let die). Han råkar i alla fall illa ut innan man hinner lära känna honom.

Detta blir istället Q's film. Här kommer Q ut ur sitt labb och hjälper Bond med både det ena och det andra. Han blir en comic releif i denna i grunden mörka film. Det är inte Q's fel, men hans roll är kanske den som skaver mest i blandningen av stämningar som denna film erbjuder. Men visst om man är på det humöret är Q himla rolig. Hans förklädnad med mustaschen måste var en av hela seriens bästa och hans minspel när Bond skickar hem honom men sedan ändrar sig är gulligt. Den gamle goa Q.

Actionscenerna: 5

Filmen har några riktigt schyssta actionsscener, men det första jag måste ta upp är de fina explosionerna. Här har de inte sparat vare sig på krutet eller bensinen. Det är stora, jättestora, och färgglada explosioner som nästa känns lite pornografiska.

Rent objektivt sett har filmen bra actionsscener. En av de häftigaste är en undervattensscen där Bond fajtas mot fiender och hamnar i ett riktigt dåligt läge då hans luftslang till tuberna skurits av och han är omringad av tre fulingar. Det är då han skjuter en harpun upp i en av pontonerna i ett sjöflyg som just startar. Bond dras iväg som skjuten ur en kanon. Häftigt. 

Men rent subjektivt sett är det trist att han åker på fötterna som vattenskidor och dessutom kan tas sig ikapp flygplanet. Det är rent blaj. Efter det kommer flera bra och ösiga scener, men sedan förstör de all känsla i filmen igen när de kommer till långtradarscenerna. Bond kör långtradare på "två" hjul och han stegrar en dito. Det blir för mycket och passerar gränsen för "the suspension of my disbelief". Tyvärr. Kategorin blir köttfärs.

Gadgets: 5

Några få men lustiga. Bäst är Dentonite Toothpaste. Bara namnet är värt. Den stora grejjen är en signature camera gun som Q ger Bond, inprogrammerad så att bara Bond kan få den att avfyras. Den har en lasermojäng också.

Quotes: 5

Denna kategori är som filmen i övrigt, det finns både allvarliga och mörka citat samt komiska one-liners. Filmen ambivalens gör sig påmind igen.


[Bond reluctantly takes Della's garter]
Della Leiter: Did I say something wrong?
Felix Leiter: He was married once. But it was a long time ago.


Felix Leiter: Where's my wife?
Dario: Don't worry. We gave her a nice Honeymooooon.

Ed Killifer: There's $2 million in that suitcase. I'll split it with you.
Bond: You earned it. You keep it, Old Buddy!


M: This private vendetta of yours could easily compromise Her Majesty's government. You have an assignment, and I expect you to carry it out *objectively* and *professionally*!
Bond: Then you have my resignation, sir!
M: We're not a country club, 007!
M: Effective immediately, your licence to kill is revoked, and I require you to hand over your weapon. Now. I need hardly remind you that you're still bound by the Official Secrets Act.
Bond: I guess it's, uh... a farewell to arms.

Rolig one-liner?

Bond: Pam, this is Q, my "uncle". Uncle, this is "Miss Kennedy," my "cousin."
Q: Ah! We must be related.

Pam Bouvier: It's *Ms. Kennedy*. And why can't you be *my* executive secretary?
Bond: We're south of the border. It's a man's world.

Pam Bouvier: Out of Gas. I haven't heard that one in a long time.
Bond: Well, they must have hit the fuel line.



Professor Joe Butcher: Bless your heart!


Franz Sanchez: You could have had everything.
Bond: Don't you want to know why?

Pam Bouvier: Why don't you wait until you're asked?
Bond: So why don't you ask me?

Sista scenen: 4

En stor fest för att fira att Sanchez är borta. Leiter pratar med M på telefonen och vidarebefodrar till Bond att han får tillbaka sitt jobb. Samtidigt gör Lupe närmande till Bond och Pam springer förtvivlad ner till våningen under. Bond declinar Lupe och lämnar över henne till el presidente och hoppar ner i poolen nedanför, missar poolens stentrappa med en decimeter, och drar ner Pam i vattnet för en omfamning. James Bond will return, but not Dalton.

Jakt i udda fordon
I denna film lyckas de få till jakt med långtradare. Får mig att tänka på 70-talsfilmen Convoy med Ali MacGraw och Kris Kristofferson.

Sammanfattning

Mörker, mörker, kul skämt, mörker. Problemet definierat. Joel må ha rätt när han säger att Licence to kill "objektivt" sett är en 4/5, men mitt subjektiva betyg blir ett snäpp lägre. Jag tycker inte att de lyckas göra en supermörk bondfilm på rätt sätt. Det fick vi vänta många år till för, tills Daniel Craig äntrade scenen som den olycklige agenten. Det känns som att producenterna har försökt att styra Bond in på mörkare och allvarligare vatten ända sedan Roger Moore lämnade Bond totalt marinerad av farsartad humor. De försökte en blandning av mörker och humor med Dalton, de försökte samma sak en gång till med Brosnan, men de tonade då ner mörkret en aning (förutom i vissa scener med Elektra tex). Till slut var producenter, och publik (?), redo för Craig. Ok, so be it.

Totalsumma: 57
Betyg: 3/5

Trailer
Trailer (fan made)

Bond, James Bond: The Living Daylights (1987)

Bond nr 15: The living daylights

Utgivningsår: 1987
Regissör: John Glen
Locations: Gibraltar, London, Wien, Bratislava, Tangier, Afghanistan

Plot: Bond hjälper en rysk general fly till väst, och får då nys om en djävulsk KGB-operation som går ut på att döda brittiska agenter och skapa kaos. Då KGB kidnappar tillbaka generalen måste Bond ge sig ut i världen för att rädda honom och avvärja den mordiska operationen.

Cast
James Bond - Timothy Dalton
Kara Milovy - Maryam d'Abo
General Koskov - Jeroen Krabbé
Brad Whitaker - Joe Don Baker
Necros - Andreas Wisniewski
General Pushkin - John Rhys-Davies
Rosika Miklas - Julie T. Wallace
Kamran Shah - Art Malik
General Gogol - Walter Gotel
Miss Moneypenny - Caroline Bliss
Q - Desmond Llewelyn
M - Robert Brown


Revy
Efter Roger Moore gjort buskis av Bond var det dags för något lite mer allvarligt, kanske till och med lite mörkare. Förväntningarna måste varit höga på den nye Bond-skådespelaren, Timothy Dalton. Jag kommer inte riktigt ihåg hur det kändes när jag såg denna film första gången. Men det var i alla fall första bytet av skådespelare i Bond-serien under mitt aktiva filmliv. Det är klart att det måste varit spännande med en ny Bond.

Jag tycker nog att Timothy Dalton klarar sig ganska bra. Han är uppenbarligen klassiskt skolad och han levererar en gedigen insats. Vad jag saknar är särprägeln i hans tolkning. Bond blir aldrig riktigt spännande i denna film. Tycker jag nu i alla fall. För mig är ofta skurkarna, bondbrudarna eller Bond själv det mest intressanta med filmerna. Actionsscener är inte det allra viktigaste. De är ofta bra för sin tid i Bond-serien, men action blir lätt daterat. Nej, karaktärer och en bra story är alltid bättre än dumma actionstunts. Tyvärr har The living daylights svaga skurkar och en ännu svagare bondbrud.

Prologen: 4

Filmen startar med en vy över den berömda klippan på Gibraltar. 007 och två av hans 00-kollegor ska i en övning försöka inta en radarstation. De vaktande elitförbanden väntar. Under övningen mördas dock 004 av en okänd man och 007 tar upp jakten. En vild fajt på en jeep i hög fart. Till slut död åt den onde och en kort fallskärmsflygning för 007 till en båt med en sugen kvinna i baddräkt. Detta var en actionfylld prolog. Den är ok, inte mer.

Introduktionen av den nye skådespelaren som Bond var desto mer intressant. När han introducerar sig säger han "Bond, James Bond" alldeles för snabbt. Liksom som att han vill underspela scenen. Då det gäller karaktären Bond förstår jag inte alls vad de gör här. 004 har precis blivit mördad och Bond tar god tid på sig att dricka champagne och vad han nu gör med kvinnan i bikini. Sure, Bond tar alla chanser han får att ligga, men som scenen senare med Saunders död visar bryr sig faktiskt Bond om sina kollegor. Skulle han vara så kallsinnig över att en annan 00-agent mördas? Nä.
Clip.

Bondlåten + Titelsekvensen: 8

Norska gruppen A-ha fick uppdraget att sjunga bondlåten och den är riktigt skön. Jag vill inte utropa den till bästa bondlåten genom tiderna men den är "veldig go". Titelsekvensen är mera av siluetter av kvinnor och pistoler, men vi får också vatten som sköljer över duken och ett antal vackra kvinnoansikten. Men sekvensen har inget som höjer den över mängden, betyget ges till låten.

Storyn: 4

Får vi en mörkare Bond i denna film? Njae, både ock. Han tar 004's död med en klackspark, men han verkar mer störd över Saunders död. Dessutom verkar han ha genuina känslor för Kara. I vissa filmer skiter Bond fullständigt i de kvinnor som passerar revy. Allt som allt ger inte denna story något större djupdykning i Bond som karaktär.

Det stora hotet är inte speciellt tydligt etablerat. I denna film är det en högst diffus vapenhandel som till slut är det stora hotet. Förhållandet mellan General Koskov och Brad Whitaker är mycket otydligt och de tar inte chansen att göra något speciellt av det.

En mycket lustig detalj med denna film, och en så tydlig tidsmarkör, är att Bond faktiskt lierar sig med al-Qaida i fajten mot den korrumperade generalen. Tänk på och roas av att de Muhajedin som bara några få år senare skulle vara stommen i al-Qaida här presenteras som lustiga och bullriga hästkillar med gevär i handen. Det andra som är värt att noteras är att det inte längre är den ryska björnen som är Bonds fiende. Den "riktiga" sovjetiska generalen samarbetar med Bond till och med. Världen var i förändring framför våra ögon i slutet av 80-talet.

Bondskurkarna: 3

General Koskov är smått underhållande. Han gör sin falska avhoppare på ett lustfyllt sätt. Jag gillar inledningen och hans första framträdande under "debriefingen", men hans karaktär lyfter aldrig riktigt.

Koskovs hench man har i alla fall ett coolt namn: Necros. Han påminner om flera tidigare muskelknuttar från serien. Lång, blond, stenhårda bröstmuskler och isande blå ögon. Men han har knappt några repliker alls och han blir så torr och ointressant efter ett tag.

Till slut har vi den amerikanske vapenhandlaren Brad Whitaker. Han presenteras också som så där härligt crazy som man vill ha en Bondskurk, men det är svårt att träffa rätt där och även om han försöker förblir han ett svagt kort.

Bondbruden: 3

Kara Milovy, kvinnan med cellon. Det är lustigt det där. Det var min gode studiekamrat Anders (för er känd som Docenten här på bloggen) som en gång för länge sedan observant iakttog att de kvinnliga cellospelarna ofta höjer sig över sina kvinnliga kollegor rent utseendemässigt. Anders, Frans och jag hade senare en teori om varför det kunde vara så, men den är olämplig att återge här i publikt forum. I vilket fall verkar iakttagelsen stämma. Även så i denna film. Kara är väl ganska söt i alla fall, till och med snygg i vissa scener, men hon är långt från "het". Hon är mer eller mindre hjälplös (trist) och när hon väl börjar agera i slutet är hon helt absurd. Hur tänkte de i slutet när Kara hoppar in i en jeep och kör ikapp flygplanet som Bond sitter i. Vad var rationalen i den scenen? Nej, som cellospelare må hon vara i världseliten, men som bondbrud är hon en besvikelse.

Medhjälparna: 4

Här dök det upp en helt ny Miss Moneypenny, något jag helt hade glömt. Det verkar nästan som att Miss Moneypenny-upplagorna följer Bond-upplagorna? I alla fall i de lite senare filmerna. Jag tycker att hon är ganska bra och jag hade helst velat se lite fler eller längre scener med henne. Det fanns mer potential i den tjejen.

Q är sitt vanliga jag, alltid lika gammal, alltid lika ung. Jag skrattade gott åt scenen med "the ghetto blaster". Alla scener i Q's lab är kul, som den med killen som rullas in i en soffa. Hehe.

Förutom några korta scener med Felix Leiter och hans två kvinnliga kollegor, de med "ett party", är den mest notable medhjälparen Saunders. Han presenteras som en lite oduglig tönt, men sedan är han ändå helt ok, och Bond verkar som sagt bli riktigt ledsen när Necros dödar Saunders. Den reaktionen ser jag som en liten föraning till nästkommande film med en hämndlysten Bond i Dalton's skepnad.

I Afghanistan lierar sig Bond med Kamran Shah. Gillade inte. Inte seriöst. Jag får en liten vibb av Den vilda jakten på juvelen, filmen med Michael Douglas, Sharon Stone och Danny DeVito.

De två medhjälpare som var roligast var General Pushkin som jag tycker vi kan kalla en medhjälpare till Bond, och den frejdiga Rosika Miklas som hjälper Bond med att skicka iväg grisen.

Actionscenerna: 4

Detta tangerar actionkomedi från 80-talet. Det är inte lika farsartat som vissa av scenerna i Octopussy, men det är fortfarande långt från den mer "realistiska" action som vi bjuds på i senare filmer. Realistiska? Nåväl, annorlunda och ibland hårdare i alla fall. Den bästa scenen är biljakten när Bond och Kara flyr från Bratislava i Bonds gryma Aston Martin. Clip.

Den mest spektakulära scenen är den med anfallet mot den sovjetiska basen i Afghanistan, inklusive den vådliga flygningen med Herkulesplanet. Ska man ge sig på denna typ av scener, jag tänker kanske allra mest på landningen då Bond och Kara lyckas rulla ut i en jeep, så ska det göras med en särskilt noggrann precision. Ibland lyckas filmmakarna till fullo, men ibland blir det lite pajjigt. Jag tycker inte att actionscenerna i denna film är direkt dåliga, men de är inte heller upphetsande. De blev lite tråkiga nästan.

Till sist får vi en rolig actionscen i slutet då Bond fajtas mot militärhistoria-buffen Whitaker. Jag har alltid älskat den scenen. Men den är fånig, inget snack.

Gadgets: 4

Q förevisar sin nya "ghetto blaster" till stor förtjusning hos denna revyare.

Filmens stora gadget måste dock vara bondbilen. Denna gång kör han en häftig Aston MartinV8 Vantage. Den har allt från raketer och skottsäkert glas till en laser som skär sönder jagande bilar och skenor för vintriga landskap. Mycket coolt. Tyvärr tvingas Bond överge den i skogen.

Bond får en smart nyckelring, med dyrk spectaculaire och både gas och explosion i sig. Allt styrt med visslingar. Hehe, only in a Bond movie...

En gadget som jag absolut inte får glömma är "The Scouring pig", dvs pluggen som de smugglar ut Genral Koskov från Östtyskland med. Hela den sekvensen, som avslutas med take off av en brittisk Harrier är kul.
Clip.

Quotes: 3

Bond: Lovely girl with the cello.

Q: Something we're making for the Americans. It's called a "Ghetto Blaster".

Bond om Whitaker
Bond: He met his Waterloo.

Kamran Shah: Sorry we missed your concert. We had trouble at the airport.

Bond: He got the boot.

Sista scenen: 2

Kara har bejublad konsert. Till och med al-Qaida killarna dyker upp, lite sent eftersom de hade problem på flygplatsen (!) Duh, you think?

Kara ser ledsen ut då hon inte ser sin älskarde Bond bland publiken, men väl inne i sin loge finner hon två kalla dry martinis, shaken, not stirred, och de lyckliga tu faller i varandras armar. Ouch.

Jakt i udda fordon
Här har vi ett särdeles udda fordon, ett cellofodral. Bond och Kara jagas i snön på väg ner mot den österrikiska gränsen.

Sammanfattning

Nöjet med Bond består oftast i skurken, brudarna eller Bond själv. The living daylights är närmast en actionkomedi, men Dalton's Bond är ingen ny Han Solo, Indiana Jones eller Malcolm Reynolds. Med ganska dåliga skurkar och en menlös bondbrud blev denna Bondfilm svag. På plussidan har vi några adekvata actionsscener och lite kul gadgets. Totalt sett blev jag dock underväldigad.

Totalsumma: 39
Betyg: 2/5

Trailer
Blu Ray Trailer
Trailer (fan made)
Music video (fan made)