The Beta Test (2021)

Vi fortsätter temat med en film vald på grund av regissör/manusförfattare som jag gillar sedan tidigare. Denna gång är det Jim Cummings nya film The Beta Test. Jag gillade hans Thunder Road en hel del, medan The wolf of Snow Hollow inte kom upp i samma nivå men den var en hyfsat underhållande genrefilm i alla fall.

Som vanligt spelar Cummings huvudrollen själv och han är som alltid mycket sevärd. Denna gång får vi en thriller med kopplingar till internet dejting. Typ. Filmen är helt klart intressant.

Jag gillade inledningen mycket. Kul med ett svenska par som pratar svenska! Sedan är filmen klart duglig så länge man inte riktigt vet vad som händer. Det finns en spänning som hålls uppe samtidigt vi får följa Cummings olyckliga och supernervösa huvudperson. 

Tyvärr tappar filmen lite mot slutet. Upplösningen är inte svår att förstå per se, men den känns lita tafatt, närmast ofullständig. Det känns som att slutet inte lever upp till vad första halvan av filmen lovade.

Överlag hade jag mycket kul med filmen och jag kan helt klart rekommendera den. Filmen når inte upp i samma nivå som Thunder Road dock.

Betyg: 3+/5

The Wolf of Snow Hollow (2020)

 

Jakten på värdiga filmer från 2020 går vidare. Jim Cummings nya film var en stark kandidat. Hans, typ, debutfilm från 2018 heter Thunder Road och den gillade jag mycket och gav den en fyra av fem. Nu kommer han med ännu en amerikansk independent film. Det är en mix av genrer; komedi, skräckis, crime och thriller. Kunde ju ha blivit hur bra som helst tänkte jag.

Åter igen står Cummings själv i centrum som en huvudperson som sannerligen är på gränsen, eller rättare sagt lång däröver. 

Han spelar polisen John i en liten skidort i Utah. John har problem, en massa problem. Det är med alkoholen, det är med en alienerad dotter och en fader, stadens sheriff, som är på gränsen till hjärtinfarkt mest hela tiden. På toppen av detta drabbas den lilla sömniga staden av en serier bestialiska mord av en... varulv. Men varulvar finns ju inte... Eller?

Filmen håller ganska bra, men den blir lite endimensionell med Cummings överdrivna polisman John. Han är för "over the top". Det blir inte dynamiskt och ej heller speciellt realistiskt. Jag köpte hans skruvade karaktär i Thunder Road med hull och hår men denna gång gick han över gränsen. Det visade sig att den gränsen var ganska tunn. 

Ändock måste jag säga att jag gillade stämningen i filmen. Det är en mysig liten stad av den sömnigare typen som lever på sina turister som skidort. Jäkligt mysiga miljöer. Påminner mig närmast av Twin Peaks faktiskt. Små diners, lokala baren och en samling mer eller mer weirda invånare.

Jag gillar också hur filmen hoppar mellan genrer. Cummings klipper friskt mellan varulvsöverfallen med Johns alla problem. Det blir komiskt. Hey, vänta nu, finns varulvar verkligen? Knappast, va? Eller?

Filmen får inget superhögt betyg av mig men jag kan ändå rekommendera den för er som gillar quirky American independent movies. Den har ett id, en tydlig känsla. Skulle man komma bättre överens med polismannen John skulle filmen kunnat funka bra. Jag ger den en stark tvåa.

Betyg: 2+/5

Thunder Road (2018)

Thunder Road är en typisk American Independent och mycket typisk en film från sektionen AI i Stockholms Filmfestival. Jag är ett stort fan av denna genre, men om du inte gillar stilen är detta kanske inte för dig. Som ofta sker med filmer av detta slag är det lite svårt att definiera vilken tonalitet den har. Är det en komedi, en satir, ett drama, en tragedi? Som Plymen säger om genren, de innehåller "alltid" något av elementen; droger, homosexualitet och självmord (allra hemskast medelst rakblad). Ibland finns alla tre med men denna gång var det nog bara en av dem.

Nykomlingen Jim Cummings har både skrivit och regisserat filmen. Han spelar också filmens huvudpersom, officer Jim Arnaud. I eftertexterna står det till och med "performance by Jim Cummings". Och man kan sannerligen kalla Cummings skådespeleri i denna film som en performance. Han är imponerande fragil i sin roll som en man som blir totalt överrumplad av sorg. Han är naken känslomässigt filmen igenom.

Det känns som en extremt personlig film som antagligen bygger på självupplevda situationer. Jag har inte kollat upp det, jag går på min känsla här. Jag tror inte att Cummings nödvändigtvis behöver ha arbetat som polis, men jag är övertygad om att han har upplevt att sin mor har dött, eller annan nära släkting.

Filmen är en studie i sorgearbete. Den är smärtsam men jag upplever trots det inte filmens känsla som hopplös. Humorn är skruvad och hela tiden på gränsen till surrealistisk, jag kom till och med på mig att sitta och jämföra med Quentin Dupieuxs filmer. Men filmen har ett stort hjärta som så ofta definierar filmerna i denna genre AI.

Jag var trots allt undrande under stora delar av filmen. Var skulle detta sluta? Fungerar humorn? Vad är meningen med filmen? Jag behövde inte oroas, slutscenerna var helt magiska. Baletten. Dammig i rummet. Filmen är symmetrisk, första scenen på begravningen och sista scenen beskriver två känslor på varsin ände av skalan. Alla människor sörjer på olika sätt. Det är ok att sörja.

Mycket bra film, jag gillar den mycket. Betyg fyra.

Betyg: 4/5