Bill & Ted Face the Music (2020)

Tja, hur stor var chansen egentligen att Bill & Ted Face the music skulle vara bra? Kanske inte speciellt stor, men jag ger ofta komedier chansen. Dels för att det är så kul när de är ...kul, dels för att humor är i högsta grad subjektivt och imdb-betyg och kritikers utsagor är därmed extra svårbedömda just för komedier. Och till sist är ju ändå de två gamla "Bill & Ted"-filmerna nostalgiska klassikers, så klart jag ville ge den chansen. Och jag slog till och avnjöt denna komedi på min födelsedag.

Men ack, inte ens det hjälpte denna film i mål. Ouch, detta var inte kul. Nej det är en rejält svag och totalt harmlös film. Även om en komedi inte når hela vägen hem kan de i bästa fall erbjuda några bra skämt, gärna icke-pk eller så kallade slag under bältet. Men denna film har ett manus som skrivet av någon tant inom Hem och Skola från sjuttiotalet.

Keanu Reeves och Alex Winter ser bara gamla ut, deras manér och uppträdanden som Ted och Bill är inte nostalgiskt charmigt i mina ögon snarare bara gammalt på det dåliga sättet. Keanu ska nog hålla sig till sin John Wick ändå.

De två bra karaktärerna var William Sadler som Death och Anthony Carrigan, ni vet NoHo Hank från Barry, i rollen som mördarroboten Dennis Caleb McCoy. De var båda ganska roliga.

Sista scenen var så gullig att den nästan blev briljant. Alla sjunger om fred, kärlek och förståelse för alla människor på jorden...

Betyg: svag 2/5

The Lost Boys (1987)

Låt oss fundera lite på vad nostalgikänslor för en film är... Funderar du? När känner du dig nostalgisk över en film? För mig har det alltid handlat om en skön film från förr, en favorit som man har så där varma bubbliga känslor för. Nu har jag upptäckt en helt ny sida av konceptet. Jag missade The lost boys från 1987 när den var ny. Det var ett år jag såg mycket lite film. Första halvan bodde jag ute i havsbandet i Bohuslän och andra halvan av året var jag en nolla på Teknikum i Uppsala med allt vad det innebar (en massa festande och en massa pluggande). Jag har länge vetat att jag nog skulle kunna gilla The lost boys, men det har aldrig blivit av att se den.

Nu när Halo var uppe och hälsade på för lite musikalisk underhållning hann vi med inte bara en utan två åttiotalsfilmer och detta var den första vi såg. Att se filmen var som att göra en tidsresa. Jag kände mig som jag var då, i slutet av åttiotalet. Det kändes overkligt, att samtidigt som jag som mitt 2014-jag kände att filmen inte var mer än helt ok, kände mitt 1987-jag att detta var en film som jag gillade skarpt. Hela storyn och etableringen av vampyrteorin var skön. Jack Bauer som tonåring, nej jag menar givetvis Kiefer Sutherland. Den, på den tiden, omåttligt sexiga Jami Gertz (vilket osande). Den lustiga Corey Feldman som vampyrjägare (målbrottet!). Under filmen slets jag mellan hopp och förtvivlan. Skulle Max visa sig vara ond eller god?

Trots att jag inte sett filmen förr kände jag direkt en nostalgisk känsla då jag såg filmen: Det var en nostalgi över mig själv och vem jag var då, den händelserika hösten 1987. Film kan uppenbarligen fungera som tidsresor på många sätt!

Filmen är producerad av Richard Donner och regisserad av Joel Schumacher. Det är kända namn som står bakom mången bra film från åttio- och nittiotalen. Personligen har jag alltid trott att det var Rob Lowe som spelade huvudrollen i The lost boys. Kolla in filmpostern! Men det var tydligen någon som heter Jason Patric. Han var väl sisådär.

Lite spänning, en hel del humor, en het mörkhårig skönhet och ännu en "blind spot" som jag nu kan lägga till handlingarna. Jag ger The lost boys tre vampyrregler av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Quiz: hur många filmer spelade Corey Haim och Corey Feldman ihop?

Trivia: Jag misstog Jason Patric för Rob Lowe. I filmen syns Rob Lowe på en väggplansch i Sam's pojkrum...