In the Mood for Love (2000)

In the mood for love var en film som länge stått i min hylla och längtat efter att bli sedd. Och nu när systersonen Måns startat läsa filmvetenskap och filmen var med bland filmerna de ser under introduktionsavsnittet var det så dags för mig att ta mig an filmen. Efter titten pratade vi om filmen i första avsnittet av Shinypodden Filmskolan.

Jag hade höga förväntningar på denna film, en film som ofta kommer högt upp i listor över de bästa genom tiderna. Men tyvärr blev jag inte så indragen eller engagerad i den bitterljuva kärlekshistorien som jag hoppats. Det kan ha att göra med oket av höga förväntningar, vem vet. Däremot tror jag inte att detta är en film som "sågs för sent", nej den är mer eller mindre tidlös så den ska kunna ses när som helst. 

Det är snarare Wong Kar-wais stil som håller mig på avstånd. Det är väldigt mycket stil över innehåll upplever jag. Jag som åskådare blir inte inbjuden i parets liv, vi förblir åskådare på avstånd. Vi ser de två huvudkaraktärerna lika mycket bakifrån eller på avstånd som att kameran bjuder in oss in i deras personliga sfärer. 

Skådespelerier är ypperligt med en otroligt vacker Maggie Cheung som Mrs Chan och en likaledes "dashing" Tony Leung som Mr Chow. Jag kan inte annat än jämför med en av mina absoluta favoritfilmer Brief encounter. Filmerna har mer eller mindre samma story, det handlar om oförlöst omöjlig kärlek, längtan, meningen med livet och platonisk kärlek. Men där In the mood for love håller oss som iakttar paret på en armlängds avstånd bjuds vi in till det innerst i Brief encounter. För mig var det i alla fall en enorm skillnad i filmupplevelse. 

Klippningen i In the mood for love var också ivrig, ibland över gränsen till för hetsig. Självklart ett artistiskt val som jag inte är god nog att bedöma rent filmtekniskt, men det tog mig ut ur filmupplevelsen som en distraktion av det slaget ibland gör. Det kommer inte på plussidan i slutsummeringen.

Intressant nog visar båda filmerna upp mästarklass i filmfoto. David Leans fyrtiotalsfilm är filmande i bländande vackert svartvitt foto, medan Wong Kar-Wais film är som en orgasm av starka färger som starkt påminner mig om David Lynchs filmer. Jag älskar båda filmernas foto och de bevisar att det är helt andra saker än valet mellan färg och svartvitt som avgör om en film är snygg eller ej. Den frågan är helt klart icke svartvit!

Ok, så jag blev inte "blown away" av In the mood for love. Istället lämnas jag att drömma om att Brief encounter dyker upp under filmstudierna senare i vår. Men vem vet?

Betyg: 3/5

Måns och jag pratar om filmen i Shinypodden Filmskolan, lyssna här eller prenumerera på podden!

Chungking Express (1994)

Wow, vad var detta? Jo, jag prövade den allmänt hyllade tredje långfilmen från Hong Kong-regissören Wong Kar-wai. Hur är det hans namn stavas? I vilken ordning? Denna film är stil över innehåll. Och stilen är säregen. Filmen är inspelad med skakig handkamera av och till som gör att jag mer upplever den som en installation än en rakt berättad historia. Den fångar på ett märkligt starkt sätt Hong Kong från tiden runt överlämnandet till Kina.

Filmen verkade vara uppdelad i två halvor där var del handlade om varsin ung polis som har kärleksbekymmer. Båda har nyligen avslutat längre förhållanden. Den ena dumpad och den andra dumpare. Tror jag. De båda hittar nya kärleksobjekt. En av dem blir sugen på en knarklangare i blond peruk. Den andra i en söt tjej med kort hår som smyger sig in i hans lägenhet när han är borta.

Jojjenito, som är Filmspanarnas expert på Wong Kar-wai lyfte fram "Helgon i neon" på hans topplista från 1995. Den hade kanske passat bättre som inkörsport till mästarens tidiga filmografi? Jag måste diskutera med Johan vid tillfälle. Eller inkörsport? Detta var faktiskt fjärde filmen av Kar-wai jag sett. Ingen har fallit mig på läppen sådär jättemycket. Jag gillade "2046" en del då den var helt utflippad, "Ashes of time - redux" var riktigt obegriplig och seg och jag somnade om och om igen vid visningen på Filmfestivalen för ett gäng år sedan. Till sist såg vi "The Grandmaster" i Malmö 2013. Den var snygg men sönderhackad och svagt berättad.

Denna film, "Chungking express" passar väl in med de övriga tre filmerna jag sett. Det positiva är att den är snygg, vissa bilder är fina som om de vore små tavlor. Filmen lever på stämningen som den lever i. Påminner inte miljöerna i filmen lite de i "Blade runner"? Innehållet, i detta fall kärlekshistorierna, har jag dock att bli helt engagerad i. Det bränner till lite någon gång då och då, speciellt i andra halvan av filmen, men jag känner att jag inte fattar språket i en vidare mening än bara den talade kinesiskan. Men ändå... Det är något där.

Jag kan alltså villigt erkänna att jag inte riktigt förstår filmens handling. Fick de varandra? Någon? Förklara gärna i kommentarerna. Jag hade tänkt ta med Kar-wai's storfilm "In the mood for love" i Decennier the '00s men nu blir jag lite tveksam... Vi får se.

Jag ger "Chungking express" tre poliser med kärleksbekymmer av fem möjliga.

Betyg: 3/5

The Grandmaster (2013)

Vacker men förvirrande.

Wong Kar Wai's nya epos The Grandmaster var en av filmerna som visades på Malmö Filmdagar. Jag var ganska ljummen inför denna, men den passade bra in i schemat och eftersom flertalet andra filmspanare skulle se den hängde jag på. Jag hade bara sett 2046 och Ashes of time av den kinesiske auteuren tidigare. De filmerna hade lämnat mig förvirrad respektive sovande. Jag skulle återigen drabbas av detta under visningen. Samtidigt har jag ju hört så mycket gott om vissa av hans andra filmer, mest noterbart In the mood for love och Chungking Express.

Som så många andra filmer på filmdagarna var detta ännu en bio-pic, dvs den handlar om en historisk person, IpMan, en kung fu-mästare som senare blev Bruce Lees läromästare.

Vi får följa IpMan och ett stort antal av andra karaktärer under några år under kriget mellan Japan och Kina i samband med andra världskriget.

Filmen är frustrerande ojämn. Under vissa delar nickade jag till. Flera gånger om somnade jag till och med. Och samtidigt är vissa scener otroligt vackert filmade, nästan som om filmen vore ett videokonstverk. Därtill fanns scener som fångade mig fullständigt, där vemod och sorg sköljde över oss åskådare. Jag tänker speciellt på den scen då IpMan för sista gången möter den kvinnliga mästaren Gong Er.

Vem var den kvinnliga mästaren? Hade hon en affär med IpMan? Hörde de ihop? Här närmar jag mig är det allra största problemet med filmen, storyn var obegriplig. Filmen bestod av fragment som knöts samman med textskyltar som beskrev vad som hänt IpMan sedan förra scenen. Och i dessa lösryckta scener introduceras nya karaktärer, den ena kinesen mer lik den andra, utan en tydlig röd tråd. Visst, ibland måste man "go with the flow" och klarar av annorlunda filmiskt berättande. Men detta var bara för mycket. Filmen var så förvirrande och kaotisk att efter filmen var det några av filmspanarna som inte ens uppfattat att det fanns två viktiga kvinnliga karaktärer, IpMans fru samt den kvinnliga Kung fu-mästaren, de trodde det var samma kvinna. Så mycket fattade jag i alla fall! Hehe. en av kvinnorna hade en lite abnormitet i ena ögat. Det var lätt att se skillnad på dem när jag väl uppmärksammat mig på ögat.

Filmens tema verkar vara familjeära och ett visst mått av misär. IpMan's familjs ägor tas i beslag av japaner och han och hans familj hamnar i nöd. Via en av de många textskyltarna får vi senare veta att hans två döttrar gått under av undernäring. Obegripligt. Vi får aldrig se IpMan utsvulten eller undernärd. Vad gjorde han för att rädda sina barn? Oklart. Inte en hjälte i mina ögon i alla fall. Men filmer lämnar händelsen helt okommenterad, varken förklaring eller problematisering ges. Senare lämnar IpMan sin fru av oklara skäl och han söker sig ner till Hong Kong. Mycket av handlingen var oklart.

En hel del tid i filmens vigs åt fajtscener och flera av dem var riktigt häftig. Den bästa fajten är en vänskaplig fajt mellan IpMan och den kvinnliga kung fu-tjejen. Mycket graciöst koreograferat. Det var en av höjdpunkterna i filmen. Även scenen när hon besegrar sin fars mördare på tågperrongen var mäktig.

Det fanns skärvor av lysande scener och strimmor av ett ljuvligt vemod i filmen. Jag hade bara hoppats att den kunde varit lite mer förståelig.

Jag ger The Grandmaster två kinesiska tecken av fem.

Betyg: 2/5

Glöm nu inte att läsa och lyssna på mina filmspanarvänners alster om denna film: Sofia, Jojjenito samt Erik och Johan från Har du inte sett den?