I was blind, but now I see.
Det sägs att vi bara utnyttjar cirka tio procent av våra hjärnors maximala kapacitet. Det är lockande att fantisera om vad man skulle kunna göra om man kunde utnyttja full kapacitet, om ens IQ tiodubblades till ett fyrsiffrigt tal. Vilka fantastiska saker skulle man inte kunna uträtta då?
Just detta är premissen i sci-fi thrillern "Limitless". Bradley Cooper spelar den något medelmåttige skrivkrampandes författaren Eddie Morra som av en slump får testa en ny drog. NZT sätter hans hjärna på fullt påslag, alla cylindrar kickar igång, alla turbomaskiner kopplas in, alla efterkammare blåser på för fullt. Problemet är bara att som så ofta här i världen är inget gratis, den utökade närvaron han får kostar på. Hans hjärna och kropp är inte gjorda för en så snabb förtäring och en otäck bieffekt av NZT är att man dör ganska snabbt.
Eddie blir jagad av maffian och andra som vill åt hans lilla lager av tabletter samtidigt som han skriver böcker, gör succé som aktiehandlare och är en partykung på natten. Så när han börjar få black outs börjar även han förstå att något är allvarligt fel med drogen.
Jag älskar bra science fiction, men jag hatar dålig dito. I filmens värld finner vi många sci-fi som börjar bra men som avslutas vedervärdigt, som om pengar, tid eller idéer helt enkelt tagit slut. Varför är det så mycket lättare att komma på en häftig premiss än att knyta ihop säcken till en helgjuten historia? Svaret är kanske självklart. "Limitless" faller någonstan mitt emellan, den håller faktiskt ganska bra ända in i mål och det är bra. Men även i denna film fuskar de lite i slutet. Med fem minuter kvar av filmen undrar jag hur de ska knyta ihop säcken, och under de sista minutrarna får vi en hafsig förklaring och sedan är filmen slut. Det var inte lika uselt som i vissa andra sci-fi men det är fortfarande trist. Hela sista akten handlar ju om hur Eddie ska klara sig ur alla de knipor han satt sig i och då borde de lagt lite mer tid på hur historien ska avslutas.
En av de bästa sakerna med filmen är hur de visar med hjälp av ljus och färgsättning hur annorlunda världen upplevs efter man tagit drogen. Det är riktigt häftigt. Verkligheten är lite blå-grå-daskigt i normalfallet, sedan blir allt färgstarkt och dränkt i solljus när drogen kickar igång, och alla lösningar på problem bara uppenbarar sig som genom ett under. Som just av ett under är Robert De Niro med i filmen i en mindre men inte minimal roll. Gubben måste väl betala hyran också, vet ni.
"Limitless" är en bra och underhållande film i genren så jag kan absolut rekommendera er att hyra den. Jag ger "Limitless" tre drogberoenden av fem möjliga.
Betyg: 3/5
Det sägs att vi bara utnyttjar cirka tio procent av våra hjärnors maximala kapacitet. Det är lockande att fantisera om vad man skulle kunna göra om man kunde utnyttja full kapacitet, om ens IQ tiodubblades till ett fyrsiffrigt tal. Vilka fantastiska saker skulle man inte kunna uträtta då?
Just detta är premissen i sci-fi thrillern "Limitless". Bradley Cooper spelar den något medelmåttige skrivkrampandes författaren Eddie Morra som av en slump får testa en ny drog. NZT sätter hans hjärna på fullt påslag, alla cylindrar kickar igång, alla turbomaskiner kopplas in, alla efterkammare blåser på för fullt. Problemet är bara att som så ofta här i världen är inget gratis, den utökade närvaron han får kostar på. Hans hjärna och kropp är inte gjorda för en så snabb förtäring och en otäck bieffekt av NZT är att man dör ganska snabbt.
Eddie blir jagad av maffian och andra som vill åt hans lilla lager av tabletter samtidigt som han skriver böcker, gör succé som aktiehandlare och är en partykung på natten. Så när han börjar få black outs börjar även han förstå att något är allvarligt fel med drogen.
Jag älskar bra science fiction, men jag hatar dålig dito. I filmens värld finner vi många sci-fi som börjar bra men som avslutas vedervärdigt, som om pengar, tid eller idéer helt enkelt tagit slut. Varför är det så mycket lättare att komma på en häftig premiss än att knyta ihop säcken till en helgjuten historia? Svaret är kanske självklart. "Limitless" faller någonstan mitt emellan, den håller faktiskt ganska bra ända in i mål och det är bra. Men även i denna film fuskar de lite i slutet. Med fem minuter kvar av filmen undrar jag hur de ska knyta ihop säcken, och under de sista minutrarna får vi en hafsig förklaring och sedan är filmen slut. Det var inte lika uselt som i vissa andra sci-fi men det är fortfarande trist. Hela sista akten handlar ju om hur Eddie ska klara sig ur alla de knipor han satt sig i och då borde de lagt lite mer tid på hur historien ska avslutas.
En av de bästa sakerna med filmen är hur de visar med hjälp av ljus och färgsättning hur annorlunda världen upplevs efter man tagit drogen. Det är riktigt häftigt. Verkligheten är lite blå-grå-daskigt i normalfallet, sedan blir allt färgstarkt och dränkt i solljus när drogen kickar igång, och alla lösningar på problem bara uppenbarar sig som genom ett under. Som just av ett under är Robert De Niro med i filmen i en mindre men inte minimal roll. Gubben måste väl betala hyran också, vet ni.
"Limitless" är en bra och underhållande film i genren så jag kan absolut rekommendera er att hyra den. Jag ger "Limitless" tre drogberoenden av fem möjliga.
Betyg: 3/5
