City Lights: A comedy romance in pantomime.
Jag hade hört om denna film. Att den var romantisk. Att den hade ett fantastiskt slut. Men ändå var jag helt oförberedd när slutet väl kom. Det korta slutet är utan tvekan på min topp-5 mest romantiska scener jag sett. Jojje fällde en tår när en gammal vresig far öppnade upp sig för sin dotter (i filmen Monica Z), jag var då oberörd och ståndaktig, men nu fanns det inga fördämningar i världen som kunde hindra stora tysta tårar ramla ner längs mina kinder.
Skratt och tårar ligger nära varandra som känsloyttringar. Vid båda fenomenen faller man lite. De kan båda vara den skönaste känslan man känt någonsin. I varje fall just i det ögonblicket...
Charlie Chaplin fortsätter att överraska trots att jag fått upp förväntningarna efter hans tre fina filmer från 20-talet. Denna film är coolt nog en stumfilm som gjordes efter the talkies helt förändrat filmbranschen. Friskt vågat, Charlie. Sedan har han skapat en suverän mix av komedi och bitterljuv romantik. City Lights påminner på det viset om The Circus men i denna film funkar allt perfekt och blir så mycket starkare.
 |
| En mycket rolig scen. |
En annan känd scen är den när the tramp räddar livet på den excentriske miljonären (Harry Myers) som fått sitt hjärta krossat. Det slutar med att båda hamnar i floden flera gånger om. Mycket lustig scen. The tramp höjer på hatten när nattpolisen spankulerar förbi. Han är en artig en.
En scen som var ny för mig, jo de två ovan beskrivna hade jag sett trots att jag aldrig sett hela filmen, var den där en liten tramp deltar i en boxningsmatch då han ska försöka skaffa fram pengar till den blinda flickans hyra. Boxningsscenen är kul och bra koreograferad. Det ser mer ut som en dans. Scenens roligaste del är före de går upp i ringen. The tramp tror först att han ska gå upp i en uppgjord match, men efter ett byte av motståndare får han möta en brutus. The tramps inställsamma leende är både lustigt och smärtsamt att bevittna.
Men denna films stora grej är dess romantiska historia. Om hur the tramp uppvaktar den blinda flickan. Eftersom hon inte ser honom kan han låtsas vara rik och förmögen. Han skaffar till och med fram pengarna för både hyra och en ögonoperation. I den scen han ger henne pengarna kommer en av Chaplins finaste ögonblick. Ansiktsuttrycket the tramp får som hastigast då den blinda tjejen säger att hon då kommer kunna se honom är obetalbar. Han rycker till, plötsligt medveten om att hon kommer se honom för den han är och då kommer allt gå förlorat. Men ändå utan att tveka ger han henne en framtid. Själv måste han springa iväg, jagad.
De sista fem minutrarna är filmiskt guld och något som måste bevaras för mänskligheten. Det är så bra. Men också så plötsligt slut. Jag brukar digga öppna slut, men här? Var det härligt med ett öppet slut här? Var det ens ett öppet slut, eller var det stenhårt stängt? Slutscenen.
Jag ger City Lights fem blommor av fem möjliga. Enda betyget som var rimligt känns det som.
Betyg: 5/5
Vad tyckte då Movies-Noir om City Lights? Jag hoppas och tror att han gillade den nästan lika mycket som jag. Kolla hans revy här.
