"Mistborn: The Final Empire" by Brandon Sanderson

"Tsundoku: the practice of buying a lot of books and keeping them in a pile because you intend to read them but have not done so yet; also used to refer to the pile itself."

Japp, jag tsundokar en hel del. Inte minst Brandon Sandersons böcker. Jag blev så förtjust i hans mästerliga sista tre böcker av The Wheel of Time. Så, nu har jag cirka femton av hans böcker i bibliotekshyllan... Det blir lätt så. Tsundoku.

Jag gav mig på Brandons första bok Elantris (2005) för flera år sedan, men den var vrång mot mig. Nu har jag istället läst den första delen av Mistbon-trilogin - The Final Empire (2006). Den och många andra av hans böcker har stått i bokhyllan och gjort sig fina för att få mig att läsa dem.

Jag hade mycket höga förväntningar inför läsningen då Brandon Sanderson oftast hyllas av fans av fantasy. Och jag kommer för alltid vara ett fan jag också för att han avslutade WoT på ett så värdigt och finjusterat sätt. 

Tyvärr blev jag inte blown away av The Final Empire. Det började bra, som en bang mitt in i handlingen. Ingen liten by på landet med några ungdomar och så kommer det en magiker och säger till dem att de måste gå iväg och lämna allt... Nej vi kastas in en mörk och otäck värld och möter den lilla pojkflickan Vin, "a street urchin" som det står på Wikipedia. Men ganska snart segar boken till sig rejält. Det är i sig lite lustigt med tanke på att folk pratar om "the slog" i början av andra halvan av WoT… Här var det en egen sorts slog som bredde ut sig som ett regn av svart aska över läsningen. Jag messade Daniel med 200 sidor kvar av boken att jag inte var imponerad. 

Men det hämtade sig rejält mot slutet och jag var åter igen helt engagerad under de sista kapitlen, som lästes fort, fort. Jag började skönja Brandons grundidéer med historien. Jag är sugen att läsa vidare och andra bokens titel antyder vad den kan handla om - The Well of Ascension.

Precis när jag just startat boken skickade Daniel en länk där en tjej lagt ut ett inlägg om en trilogi där alla tre böckerna är 10/10. Det var Mistborn. Så, boken går som sagt hem hos många fans... Varför inte lika mycket hos mig undrar jag förtvivlat. Jag tror att jag kanske blivit lite "förstörd" av att ha läst WoT. Det är svårt att inte jämföra den med andra fantasy när jag har en värld etsad in i min hjärna. 

Magisystemet i WoT är överlägset det i Mistborn. Båda är "hard-rational magic" men i WoT är det organiskt och känns mer naturliga på något sätt. Inledningsvis kan magin i WoT upplevas som oförståelig, men det beror på att nästan all text är skriven ur olika karaktärers pov och inledningsvis förstår de (flesta) inte världen de lever i. 

Här i Mistborn känns magin det mer som skills man kan få i ett dataspel eller kanske ett brädspel. Det etableras aldrig på ett bra sätt hur starka olika karaktärer är inom magin. I slutet av boken är Vin mycket stark men jag missade helt hur hon kom dit från hur hon var i inledningen av boken. Det var som att hon hittat en "potion" på golvet i en rum och plockat på sig den och "snap" nu var hon stark... Det där med att svälja metall är inte det största problemet, utan mer vad magikerna kan göra med sina krafter och hur. Jag tyckte inte att det var så spännande som världsbygge och actionscenerna kändes som dataspel som beskrivs i ord. Både The Lord Ruler och hans Inquisitors var också gravt underutvecklade. Det blir inte lika spännande när man som läsare inte förstår vidden av de ondas krafter. 

Sen har vi karaktärsbeskrivningarna. Här saknar jag verkligen WoT där personerna sitter stenhårt och exakt, precis som i Firefly och Buffy för övrigt. Trots att jag läst den första av tre tegelstenar känner jag att jag endast lärde känna två karaktärer bra; Vin och Kelsier. Resten i besättningen är diffusa och jag skulle inte kunna redogöra för vad de heter eller deras allomancy-förmågor utan att ta hjälp av the internets. Det är lite förbluffande. Jag hoppas att detta är en effekt av att detta endast är Brandons andra bok. Det blir kanske bättre.

Storyn är också rejält begränsad, även om världen i boken känns stor, så är det mer eller mindre en heist-book. Jag utgår från att bok två och tre ökar på scope och stakes. Miljön till sist var mest deprimerande. Precis som med magin och fajterna kändes det som något som taget från dataspelsvärlden.

Men det fanns som sagt en hel del att gilla också. Mest spännande var Vins karaktärsutveckling. Jag gillade hennes tid vid hovet. Hennes och Kelsiers relation var fin, även den lite smått begränsad, men ett steg i rätt riktning i alla fall. Lojalitet är ett viktigt inslag i boken vilket jag uppskattar. Jag tror att det återstående två böckerna har potential att utveckla världen och på så sätt göra denna första bok bättre i efterhand.

Betyg: 3/5