Mandy (2018)

Vad har vi på Nicolas Cage egentligen? På senare år har han mest uppmärksammats då han spelar crazy och går över toppen i sunkiga b-filmer. Jag kollar inte så mycket på b-filmer och istället tänker jag mest på Nic Cage för hans ypperliga skådespeleri i dramer från hans tidiga karriär eller varför inte filmen Pig som kom 2021. Eller varför inte, igen, när han bjöd på sig själv i meta-komedin The Unbearable Weight of Massive Talent som kom förra året?

Men nu till dagens film Mandy från 2018. Detta är en b-film ut i dess fingerspetsar. Och som med de flesta b-filmer är det inte speciellt bra egentligen. Men om man gillar estetiken och diggar over-the-top scener kan detta vara en fullträff. 

Detta är en film om förtvivlad hämnd av en mördad älskad. Nic Cage spelar mannen som blir halv ihjälslagen av ett gäng religiösa fanatikers efter att de mördat hans älskade. Tonaliteten i filmen är "all over the place". Grundtonen är allvarsam, överfallet och mordet av de religiösa tokarna är iskallt, rått och känns allt för realistiskt, medan tonen Nic Cage förmedlar är orealistisk och b-filmspajjig. Nic Cage spelar som att han är med i Flykten från New York, de övriga som att de är med i den första Mad Max, den hemska Mad Max alltså.

Jag var fullt investerad i filmen under titten men efter den var över bleknade den snabbt och som film tål den inte minsta analys. Detaljer i handlingen och filmen hänger inte ihop speciellt bra och jag inser snabbt att detta är en film som inte ska analyseras. Och den ska inte heller hyllas för något vidare djup. Detta är en haltaskig b-film helt enkelt.

Mästaren av modern b-film är Quentin Tarantino. Hans filmer skiljer sig och höjer sig över en film som Mandy då Quentin har en bättre känsla för tonalitet. Hans filmer levererar våldet och övriga delar som funkar ihop. Det gäller inte denna film. Men den var ganska kul ändå.

Betyg: 2/5

Lyssna på Shinypodden Special om de bästa filmerna från 2018. Det kan hända att Mandy nämns under andra delen.