fredag 27 januari 2023

Tár (2022)

 

Tár är en fantastisk film för oss som kan uppskatta att gå på konserter på Berwaldhallen och se klassisk musik framföras av en symfoniorkester. Denna långa film uppehåller sig runt repetitionerna av Mahler femma som ska vara pricken över i:et för huvudpersonens karriär, den sista av Mahlers symfonier i cykeln med den kända orkestern i Berlin... 

Vem är, eller närmare bestämt vad är Lydia Tár? Och vad är filmen Tár? Båda frågorna är intressanta. Och jag har en tolkning på filmen som jag inte hört om på några poddar som recenserat filmen!

Lydia Tár är en fiktiv gigant inom den klassiska musiken. Hon är chefsdirigent för Berliner Philharmoniker. Hon är en världsberömd artist, en riktig stjärna. Hon är också hård, målmedveten, elak, egocentrisk och något av ett asshole. Missförstått geni, elak elitist eller helt enkelt psykopat? Frågorna rumlar runt i huvudet på mig under och efter titten.

Vad filmen är är faktiskt minst lika svårt att beskriva. Vid en hastig blick förefaller den vara en nutida kommentar om ”Mee too” och "cancel"-kulturen där man bytt på könet på rovdjuret. Men regissör Todd Field ger oss inte några svar vad Lydia Tár egentligen gjort sig skyldig till. Det antyds och görs troligt att hon groomar unga kvinnliga musikers som hon sedan förför. Men filmen bryr sig inte om att reda ut detta. Åskådaren lämnas att undra och spekulera i max 280 tecken. Just som det ofta är i verkligheten.

Vid en närmare titt handlar filmen om makt. Inget antyder att Lydia drabbas av kåtslag och förför sina adepter på grund av ruset. Jag kan inte komma på en enda scen i filmen som upplevs som speciellt sensuell. Lydia är en elitist och något säger mig att det är speciellt de som har magnifik talang som hon dras till. Som om hon ville skörda deras musikalitet, ungdom eller hela deras framtida karriär inom den klassiska musiken. Lydias fru Sharon (Nina Hoss) anklagar också Lydia för att alla mänskliga kontakter hon haft är en transaktion av något slag. Förutom relationen till parets dotter. Där ser man skymten av en person bakom masken "Lydia Tár".

Men om detta nu är handlingen varför känns filmen som en spökhistoria? Den blir mer och mer ruggig desto längre den går. Stämningen kan närmast jämföras med den smygande terrorn i Aronovskys Black Swan. Är detta en spökfilm eller finns det någon annan förklaring? Hmmmmm.

Först och främst tror jag inte att det är en spökfilm. Men hur kan då Lydias före detta adept och älskarinna (?) Krista Taylor dyka upp i hennes lägenhet om och om igen? Speciellt med tanke på att Krista just begått självmord efter att blivit motarbetad i sin karriär av Lydia... "Krista är en besvärlig person" sprider Lydia till alla som skulle kunna anställa henne.

Till slut hittade jag en Slate's artikel som var inne på samma spår som jag och till min förvåning och glädje hade han till och med "screen shottat" fram bildbevis på att Krista hemsökte Lydia i Berlin. Dessa små glimtar av Krista inne i Lydias lägenhet såg jag inte själv!

Tolkningen är att andra halvan av filmen utspelas i Lydias huvud, à la "Mulholland Dr."-style. När hon ramlar i stentrappan och slår sig halvt fördärvad i huvudet kan filmen switchat till hennes inre resa. Då får vi se hennes ångest och skuldkänslor göra sig påminda. Det kan också förklara de mer och mer bisarra scenerna som avslutar filmen som obemärkligt gått från ett drama till en spökfilm till en surrealistisk helvetseresa mot slutet. Hur man ska tolka den sista delen i Asien vet jag inte riktigt men det var kanske som att komma hem för henne, långt från uppmärksamheten, uppståndelsen och alla ofrånkomliga krav. Hon fick vara med sin musik i sitt esse med dirigentens pinne i handen.

Fascinerande film. Uppenbart att Cate Blanchett gör något extraordinärt i filmen. "Master class" i skådespeleri... Kan vara värt att ses om någon gång.

Betyg: 3/5

Krista på Q&A med Lydia i inledningen

Lydia hör Kristas dödskrik?

Krista står i skuggorna i Lydias sovrum

Krista står bakom dörrgaveln...

Slump att Lydia fastnar för massös nr 5? Mahlers femma...

4 kommentarer:

  1. Det är märkligt men det är nästan som att jag inte kommer ihåg att jag ens har sett filmen. Kan inte dra mig till minnes några av de bilder du har med i inlägget (förutom kanske den sista). Spökfilm? Ja, varför inte, men det var inget jag snappade upp under titten.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, intressant att sådana saker kan poppa upp i efterbehandlingen. Jag tyckte filmen var spöklik i stämningen, bland annat med skriket när Lydia var ute och joggade, men bilderna hittade jag i efterhand. Jag såg inte Krista i lägenheten när jag tittade på filmen. Men ändå fascinerande att filmen fick mig att tänka spökfilm trots att jag inte såg spöket, som trots allt visades!
      :-D

      Radera
  2. Visst känner man av ett allt större krypande obehag, men jag satsar nog mer på en psykologisk förklaring till hemsökelserna än en spöklig sådan.

    Intressant med din tolkning om slutet -- jag såg det istället som väldigt tragiskt. Att hon är så besatt av musiken att hon inte kan leva utan den även om det innebär att hon får sänka sig till de nivåerna

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror att din tolkning av slutet är helt rätt också. Helt klart att hon inte kunde leva utan musiken. Frågan är bara hur hin fick utlopp för sitt makthunger. Tror också att slutet är medvetet öppet. Det blir en bättre film så...

      Radera