Sophie Zelmani på Göta Lejon, Stockholm, onsdagen den 19:e april 2017
Jag gillar artisten Sophie Zelmani! det är ju inte så att jag känner henne personligen, men jag har fått en bild av henne via hennes texter samt på alla de konserter jag sett henne levandes. Hon är lågmäld och försynt, man skulle kunna gissa blyg, men samtidigt verkar hon vara en nyfiken människa. Jag ser henne framför allt som en artist som håller väldigt hårt på sitt privatliv. Hon är mer privat än blyg skulle jag gissa. Framme på scenkanten kan hon dock framstå som lite rådlös och blyg.
Under hennes konserter får jag alltid en känsla för den version av henne jag ser för tillfället. Jag gick och såg henne på den gamla teatern Göta Lejon förra veckan. Denna gång körde hon en bräckligt soft konsert. Hennes lite snabbare låtar lyste med sin frånvaro. Istället fick den ena lugnare låten efter den andra. Mycket kom såklart från senaste skiva från i år my song, ett namn taget från en gammal träbåt hon såg i en kanal förra sommaren. Det är hennes trettonde album sedan den självbetitlade debuten 1995. Jag har följt henne sedan andra skivan precious burden som kom 1998 och jag har alla hennes skivor signerade henna i skivhyllan. Hon har mycket material att ta från men hon spelade mest material från de senaste skivorna kändes det som. Jag har inte hittat någon setlista från konserten så jag vet inte exakt.
Det brann till lite i mitten av konserten när Sophie bjöd in till önskemål från publiken och hon sedan körde lite kort från två av låtarna som skreks ut. Vi fick en kort snippet från Precious burden och en lite längre bit av Sing and dance (som är så bra). Jag och L-O satt uppe på balkongen i mörkret så jag avhöll mig från att ropa ut mina önskningar. Jag hade ropat Oh dear och Fire om jags uttit närmare. Oh dear spelade hon för övrigt under det korta extranumret som avslutade kvällen.
Kvällen inleddes överraskande nog av ett förband. Sophies ständige följeslagare och arrangör Lasse Halapi inledde kvällen med att ackompanjera systrarna Törnkvist (?). De körde tre amerikanska covers med svenska etxter, inledde med en Cohen-sång och avslutade med Stephen Stills Helplessly hoping - med svensk text absurt nog. Om man nu ska spela tre covers, inte en enda egen låt, så borde de valt originaltexterna på engelska. kan jag tycka. Nu kändes det bara fel. Systrarna kom senare in på scen och körade bakom Sophie på några få låtar.
Konserten som helhet var fin och njutbar. Jag håller den inte lika högt som hennes konserter på 2000-talet då hon oftare körde en större blandning mellan lugnt och lite ösigare och då Halapi var ännu mer lekfull med att arrangera om låtarna i live-version. Men som alltid var det trevligt att gå på konsert med L-O.
Efter spelningen kom Sophie och Lasse ut i foajen och signerade nya skivan, som också fanns till salu som vinyl. Yipee.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar