Helen: We've got everything we need with you.
Nästa film jag såg på resan var "Farewell, my lovely" ur den svårbegripliga film noir-genren. Jag har inte läst Raymond Chandler själv, men kompisen Frans är en auktoritet inom ämnet. Enligt honom personifieras karaktären "Philip Marlowe" av Robert Mitchum. Jag vet inte om detta stämmer men jag kan mycket väl tro på hans utsaga efter att jag sett denna film.
Eftersom jag tidigare inte riktigt tagit film noir till mitt hjärta var jag först tveksam till detta filmval, men eftersom den återfinns på Frasses "A Life In Movies" ville jag ge den en chans. Vad har jag att förlora tänkte jag, vem vet, jag får kanske höra "Danny Boy" ur kulhålet i armen...
Som sig bör sammanfattar öppningsmonologen filmen, ja ta mig tusan hela genren. Vad som skiljer denna sjuttiotalsfilm med dess fränder från femtiotalet är att "Farewell, my lovely" helt klart har glimten i ögat, den spelar på invanda förväntningar om genren.
Det är inte en fullfjättrad parodi, no sir, men det är inte heller helt gravallvarligt. Robert Mitchums "Marlowe" är precis som i böckerna. Ta mig tusan, han hade rätt! "Marlowe" startar filmen med en underbar släpig voice-over:
Marlowe: This past spring was the first that I felt tired and realized I was growing old. Maybe it was the rotten weather we'd had in L.A. Maybe the rotten cases I'd had. Mostly chasing a few missing husbands and then chasing their wives once I found them, in order to get paid. Or maybe it was just the plain fact that I am tired and growing old.
Filmens femme fatale "Helen Grayle" spelas av karaktärsskådespelerskan Charlotte Rampling och en av de olycksalige männen spelas av Jack O'Halloran.
Jag fann filmen angenäm, speciellt kul att den sågs med en som verkligen gillar den. Betyget blir positivt och jag ger "Farewell, my lovely" tre försvunna flickvänner av fem möjliga.
Betyg: 3/5
Mmm, vi verkar ganska överens om filmen och dess innehåll. Robert Mitchum funkar bra och jag håller med om att man gjorde filmen med glimten i ögat. Fast nog har den kvicka dialogen mycket att göra med att man uppfattar den så för den är också ganska brutal på sina ställen...
SvaraRaderaJag kommer inte riktigt ihåg. Brutal. I bild eller i ton?
SvaraRaderaJag är så ambivalent inför film noir. Min hjärna älskar genren, men magen är mer svårflörtad.
Framför allt är det roligare att se film från denna grenre med någon som verkligen har vett att uppskatta filmerna. Det är lätt att bli medryckt.