The AristoCats (1970)

The butler did it!

Decennier? Vad handlar det om? Kommer du ihåg? Jo, det är resan genom gångna decenniers film då jag ser sådana filmer som jag någon gång tänkt att den filmen "måste" jag se. Ofta handlar det om rekommendationer från filmintresserade kompisar, eller något jag läst på internet. Tredje källan kan vara filmtips som jag snappat upp på någon av de podcast om film jag prenumererar på, mest troligt Filmspotting. I vilket fall vet jag i de allra flesta fallen var jag hörde om filmerna i frågan för detta projekt.

Disney-filmen The Aristocats däremot. Här var det lite annorlunda. Jag kände på mig att jag ville se filmen, men jag kom inte riktigt ihåg varför. Vad sjutton var det nu igen. Varför kände jag ända in i benmärgen att jag bara måste se filmen om de glada katterna? Detta redde ut sig helt och hållet under filmens sista del, den bra delen. Häng med ned längst minnenas aveny...

Filmen påminner lite om Disneys Lady and the Tramp fast nu är det katter i huvudrollen. Det första jag lägger märke till är att animationen är annorlunda, både enklare och mer avancerad jämför med andra Disneyfilmer som vi sett under Decennier. Djuren är ofta ganska enkelt tecknade. Speciellt den lilla lustiga husmusen Roquefort har helt svarta "bollar" som ögon. Inte speciellt dynamiskt direkt. Däremot är madammen som Duchess och kattungarna bor hos tecknad på ett realistiskt sätt. Det ser lite mer franskt ut i stilen.

Handlingen är enkel. Butlern försöker bli av med katterna eftersom madammen planerar att testamentera bort alla sina pengar till dem. The butler did it! Efter att blivit utkastade på landet en bra bit utanför Paris försöker Duchess och hennes kittens, Marie, Berlioz och Toulouse ta sig hem. Till sin hjälp får de gamängen Thomas O'Malley, en street smart "alley cat". Filmen puttrar på och är på sin höjd lite gullig.

Men sedan när de kommer hem till O'Malleys kvart under takåsarna i ett av Paris sämre kvarter spärrar jag upp öronen. Jamenvisst! Det var ju därför! O'Malleys kompisar består av ett underbart gladjazzband och de spelar den likaledes underbara Everybody wants to be a cat! Den framförs i filmen i en härligt psykadelisk scen! I like, alot.

Denna låt hörde jag många gånger på fyllan under min studietid i Uppsala. Jag var nära kompis med flera av deltagarna i teknologernas studentband Tupplurarna. Ja, jag agerade till och med deras manager under en kort men intensiv period. Bland många jazzpärlor spelade de just denna låt, Everybody wants to be a cat. Det var ju därifrån jag fått instinkten att jag ville se hela filmen där den bra låten kommer från! Vilka nostalgiska känslor jag får. Koma på trumpeten! Ljuvligt. Han måste ha varit en av Sveriges bästa trumpetare, speciellt när han fått en eller tio pilsner Urquell innanför västen och på det lite rå kall ravioli. Det finns olika vägar in i projekt Decennier, sannerligen!

Med detta filmslut som både svänger och blev lite spännande blir slutbetyget för denna film helt klart positivt. Jag gillade filmen lite mer än Robin Hood till och med så detta är numera den bästa Disney-filmen under Decennier.

Jag ger The AristoCats tre nya pappor av fem möjliga.

Betyg: 3+/5

Robin Hood (1973)

I avdelningen nostalgivibbar inför en filmvisning måste Disneys Robin Hood komma mycket högt upp. Jag har sett och älskat det som visats från filmen på Kalle Ankas Julafton så länge jag kan minnas. Scenen man får se är spännande och underhållande, en perfekt blandning av äventyr och humor. "Mot Sherwoodskogen!" "Hon är säker gamla Bettan" och "Det är ROBIN HOOD jag vill ha!".

Som vanligt i Decennier valde vi en Disneyfilm som en av de gemensamma filmerna och idag skriver både Christian och Johan om samma film. Jag funderade länge på vilken version jag skulle se, den med svenskt tal (som jag valde för Djungelboken) eller originalversionen med engelsk tal (en hel del brittiska skådespelare talar karaktärerna). Jag valde nu det senare, vilket gjorde att jag inte fick återhöra de klassiska citaten på svenska men istället fick se filmen i dess ursprungliga form.

Filmen levererade mycket väl. Inledningsvis fick jag dock onda aningar. Hela känslan i filmen var fjantig på något sätt, känslan av äventyr eller spänning infann sig inte. Men efter ett tag ålade filmen in i rätt spår och jag blev mer och mer engagerad. Speciellt scenerna med Sheriffen av Nottingham som går runt och stjäl folkets surt intjänade pengar var mycket lustiga. Han kallade det skatt, även när han stal pengen ur handen på den lille pojken som fyllde år. Prince John och hans lömske rådgivare Sir Hiss var också lika underhållande som jag förväntat mig. Speciellt Peter Ustinov som gör rösten för Prince John var otroligt bra.

Scenen när Robin och Little John friger alla fångarna och samtidigt snor allt guldet var kul men en repetition från jularna på fel språk. Scenen med bågskyttetävlingen blev istället en höjdpunkt i filmen. Som helhet var detta en barnslig och ofarlig äventyrsmatiné som gav mig lustfyllda känslor.

Detta var faktiskt den bästa av Disney-filmerna vi sett i projektet (men håll utkik senare ikväll också). Robin Hood är i allra högsta grad inriktad mot en yngre publik. Det skulle väl dröja långt in på 2000-talet innan filmerna från Disney började rikta sig mot en vuxen publik också... Pixar och DreamWorks har gjort under inom västerländsk animerad film.

Jaja... Oo-de-lally oo-de-lally hoppsan, vilken dag!

Jag ger Robin Hood tre pilar mitt i prick av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Vad tror ni? Tar Christian från de rika och ger till de fattiga? Eller tar Johan från de fattiga och ger till de rika? :-)