Detta är en hjärtlig parodi på den klassiska Mary Shelley-historien. Jag blir lite överraskad över att den följer strukturen hos originalet så väl. Det är inte lika mycket "slap stick" som i Det våras för Sheriffen utan mer en komedi som lever på stämning, snyggt iscensätta scener som blinkar tillbaka på klassikern från 30-talet och en del skämt om en stor penis.
Gene Wilder drar här det största lasset. Han är underhållande men jag blev mer impad av honom i förra filmen. Teri Garr, Marty Feldman och Peter Boyle spelar de större birollerna. Marty Feldman är fortfarande en favorit. Hans minspel med de speciella ögonen är fantastiskt kul helt enkelt.
Precis som med Sheriffen fann jag filmen milt underhållande. Det blir inte en komisk klassiker för mig. Det är en sorts komedi som det känns som att de som gjorde filmen hade mer roligt av än jag som tittar på den. Jag förstår att de har lagt ner mycket möda på att återskapa stilen från gamla svart-vita skräckisar och gjort homage med kameravinklar, övergångar mellan scener, musik och annat men det är mer av akademiskt intresse. Huruvida filmen är rolig för mig som tittare beror på effektiviteten av dialog, situationer och skådespeleri som jag ser på "duken". Det mesta är roande men inte så att jag skrattar högt. Filmen vinner kanske på att ses om, jag tror nog det...
En klassisk komedi som det sannerligen är roligt att ha sett, inte minst för några ikoniska scener. Klart bättre än Blazing saddles. Jag ger Young Frankenstein två rejäla Schwanzstücker av fem möjliga.
Betyg: 2/5
