Detta är en av förra årets bästa filmer som inte är så lätt att skriva om men som är bra när man ser den och ännu bättre under efterbehandlingen när filmens handling sjunker in hos åskådaren.
Sophie är en ung vuxen som tittar på hemmafilmer från när hon och pappa Callum var på semester i Turkiet. Sophie var elva år och pappan skulle snart fylla 31. Filmen är en kontemplativ betraktelse om uppväxt, relationen till föräldrar, psykisk sjukdom och depression.
Den vuxna Sophie förstår saker om sin pappa som elvaåringen inte kunde eller borde förstå. Kameran växlar mellan nutiden med Sophie som tittar på videobanden och scener från semestern många år tidigare, dels som en fluga på väggen, dels när vi åskådare ser vad kameran filmar. Klippningen av filmen är fantastisk och något av en nyckel till att filmen är så bra. Det känns som att man glider in och ut ur Callums och Sophies världar. Vi ser händelserna från bådas och ingenderas perspektiv.
Filmen är lika lättsedd som komplex. Den är hela tiden intressant men det händer inte mycket. Däremot ruvar en dov och hotande känsla av mörker över hela historien. Till och med när Callum och Sophie har de allra mest ömma stunder tillsammans känns det som att dödsavgrunden är där just utanför bilden.
Detta mina vänner är ett av de mest tydliga fallen med en film som växer när du efterbehandlar filmen, när vad som hände i filmen till slut, äntligen, går upp för dig. Just under titten fann jag den bra men inte så djup. Men efter titten har den vuxit och vuxit. Den är bitterljuv på många sätt och så sorglig att det nästan gör ont att tänka på den.
Paul Mescal som Callum och Frankie Corinthians som elvaåriga Sophie är båda lysande i sina roller. En riktig skådespelarnas film.
Betyg: 4/5
Lyssna på Shinypodden Special där vi pratar om de bästa filmerna från 2022! Del 1 och del 2.
Eller läs om mina filmfavoriter från 2022.
