After Life - Season 2 (2020)

Andra säsongen tar vid där den första slutade och man kan ju vänta sig mer av samma sak. Och det stämmer ganska väl. Nyhetens behag är dock över och Ricky Gervais Tony är lite mildare mot sin omgivning.

Istället bjuder andra serien på vansinniga birollskaraktärer där den lokale terapeuten tar priset, men den tjocke praktikanten på kontoret och den flamboyante revy-regissören som goda tvåor.

Språket blir grövre under säsongen och jag undrar lite om Ricky Gervais manusförfattaren har tröttnat och tar till enkla simpla ”under bältet”-skämt för att chocka sin publik.

Men kärnan i serien är densamma som under den första säsongen. Tony och hans oändliga sorg. Det känns som att han ett tag långsamt fann sig tillbaka till en slags vardag, inte minst med hans fina relationer med hans unga kvinnliga kollega, brevbäraren och sexarbetaren.

Men i slutet kommer det ju fram att han bara spelat teater, han har imiterat hur han var före sorgen. Nu är frågan om serien ens kan överleva om Tony skulle bli fri från sin depression...

I slutet av säsongen dör Tonys gamle far. Han dör en naturlig död vid en hög ålder, och då han dessutom en längre tid inte varit helt klar i huvudet så dödsfallet känns inte så hemskt. 

Däremot är min spaning att serien kanske kommer ha ett dödsfall per säsong. Inför säsong 3 tror jag att Tonys älskade hund kommer ligga risigt till. Hundar lever ju inte så länge. Good girl.

Betyg: 3/5

After life - Season 1 (2019)

After Life är en tv-serie från Ricky Gervais om en man och hans sorgearbete efter att makan gått bort i cancer. Det är ett mörkt drama med en stor portion humor som krydda.

Jag gillade verkligen denna serie. Den är träffsäker i sin beskrivning av vad sorgen kan göra med en människa. Den visar hur självisk, elak, ömklig och tafatt en människa kan bli när en av dess käraste lämnat dem. 

Samtidigt som vissa scener är tuffa att ta sig igenom fungerar serien som ett reningsbad. All känslor man känner är ok! Att man inte är en kul prick hela tiden är ok! Det som skett är inte unikt, många många andra människor har genomlevt det tidigare.

Den andra sidan av myntet visas också mycket bra i serien. Det varma och kärleksfulla. Om det så är en älskad hund, kollegor som visar ett oändligt tålamod och känslor av gemenskap med okända personer i samma situation.

Ricky Gervais är briljant både som författare av serien och som huvudpersonen Tony. Det känns onödigt nog befriande att inte alla runt om kring Tony väljer att bli kränkta stup i kvarten. Så som Tony beter sig torde risken för kränkta människor i hans omgivning ha gränsvärdet 1,00. Det är ett sablans otyg alla dessa kränkta människor överallt. Snart när har vi alla en lista lika lång som lårbenet på valfri supermodell av saker vi väljer att bli kränkta av.

Jag fann After Life vara som en liten lysande livboj på ett stormigt och svart hav.

Betyg: 4/5

The World's End (2013)

What the fuck does WTF mean?

Två filmer från 2013 hade förvillande liknande namn; The world's End och This is the end. Jag har nu sett den båda filmerna och man kan konstatera att de liknar varandra på fler sätt än ett. Båda är komedier och båda har starka inledningar och svagare avslutningar. Båda hamnar på samma betyg. Båda är rimligt att ses om då de innehåller många roliga scener, och resten kan man ju alltid spola över.

This is the end var en bitvis mycket rolig amerikansk komedi med flera kända humorkillar i listan. Tyvärr blev den lite enahanda och på gränsen till tråkig allt eftersom. Den har dock en del favoritscener där de med Michael Cera sticker ut.

Nu har jag äntligen tagit mig an den brittiska filmen The World's End från firma Simon Pegg, Nick Frost och regissören Edgar Wright. Filmen inleds otroligt starkt. Den var under första halvan en klar fyra, en fantastiskt positiv överraskning med tanke på att detta är en superbrittisk film. Jag överraskades av att Martin Freeman var med. Och jag gladdes åt att Paddy Considine från In America var med. Och Simon Pegg och Nick Frost var som vanligt mycket underhållande.

Historien om gänget som dras med av sin forne ledare att återbesöka barndomsstaden och pröva på pubrundan som de aldrig klarade som unga är en suverän setup. Jag känner faktiskt en stor filmsorg över att de inte gjorde hela filmen i samma anda som de första 45 minuterna var. Jag ville följa de fem vännerna nerför minnenas aveny utan robotar eller domedagsslut. Detta hade kunnat bli en Cemetery junction fast bättre och roligare. Den hade kunnat bli en Hotell fast brittisk och med mer öl. Filmens suveräns tidsenliga 90-talsmusik var perfekt för filmens feeling. Många favoriter där.

Men sedan går de och pajjar allt med robotar med löjligt blått blod. Fasiken, det var ju sååå bra, men det blev så mycket sämre. Jag kände direkt att filmen dog när det The warriors-inspirerade slagsmålet bröt ut inne på herrtoaletten. Och sedan bar det bara utför. Mycket trist på en så bra start av filmen.

Den bra inledningens film stretade till och med emot sin egen skapare. Det finns scener i andra halvan som också hade platsat i den seriösa komedin utan robotar. Jag tänker på scenen när Nick Frost's Andy skiter i att vara nykter och dricker shotsen, och hans historia om frun som lämnat. Jag tänker på när Simon Pegg's Gary avslöjar sin mörka hemlighet. Starka saker som rätt behandlade hade varit en perfekt motvikt till humorn och alla ölen om detta istället varit en mörk komedi.

Attans att de var tvungna att ta med robotar! Nu blev det som en mash-up av The Stepford Wives och en medelålders Attack the block fast med mer öl.

Jag ger The World's End två förlorade chanser av fem möjliga.

Betyg: 2/5