Andra säsongen tar vid där den första slutade och man kan ju vänta sig mer av samma sak. Och det stämmer ganska väl. Nyhetens behag är dock över och Ricky Gervais Tony är lite mildare mot sin omgivning.
Istället bjuder andra serien på vansinniga birollskaraktärer där den lokale terapeuten tar priset, men den tjocke praktikanten på kontoret och den flamboyante revy-regissören som goda tvåor.
Språket blir grövre under säsongen och jag undrar lite om Ricky Gervais manusförfattaren har tröttnat och tar till enkla simpla ”under bältet”-skämt för att chocka sin publik.
Men kärnan i serien är densamma som under den första säsongen. Tony och hans oändliga sorg. Det känns som att han ett tag långsamt fann sig tillbaka till en slags vardag, inte minst med hans fina relationer med hans unga kvinnliga kollega, brevbäraren och sexarbetaren.
Men i slutet kommer det ju fram att han bara spelat teater, han har imiterat hur han var före sorgen. Nu är frågan om serien ens kan överleva om Tony skulle bli fri från sin depression...
I slutet av säsongen dör Tonys gamle far. Han dör en naturlig död vid en hög ålder, och då han dessutom en längre tid inte varit helt klar i huvudet så dödsfallet känns inte så hemskt.
Däremot är min spaning att serien kanske kommer ha ett dödsfall per säsong. Inför säsong 3 tror jag att Tonys älskade hund kommer ligga risigt till. Hundar lever ju inte så länge. Good girl.
Betyg: 3/5
