Publiceringen av albumåren har flyttat till torsdagar. Som vanligt får man dem genom att bli patreon. Gå in på Patreon och gå med gratis, Shinypodden.
Året 1967 betraktas av musikhistoriker som det kanske viktigaste och mest transformativa året i modern musikhistoria.
Nu har vi kommit fram till crème de la crème av albums från året. Vi räknar ner vå lista från plats 10 till ettan, som antagliga alla lyssnare kan lista ut redan före lyssningen. Gå in och lyssna!
Nästa albumår kommer ut i början av november och då blir det albumåren 2013 och 2014.
Men redan nästa torsdag inleder vi fyra nya poddavsnitt om Agatha Christie böcker (avsnitt 9-12). De kommer ut på den vanliga feeden, men har som sagt bytt publiceringsdag.
De fyra resterande torsdagarna i oktober kommer vi avnjuta följande böcker/avsnitt:
9. The Seven Dials Mystery - Bundle och Superintendent Battle i farten igen
10. The Murder at the Vicarage - första romanen med Miss Marple
11. The Sittaford Mystery - Agathas första "mystery novel" dvs stand alone historia
12. Peril at End House - Poirot och Hastings är på semester
Suzanne, vilken Uppsalanostalgi, diskuterande texten ur all vinklar efter alldeles för många glas rödvin. En italiensk version med Fabrizio de Andre är också bra. Finns det någon svensk version? Det har jag aldrig funderat på.
SvaraRaderaThe stranger song är med i en superb western med Warren Beatty, du vet vilken jag menar, mr & mrs nånting?
Jag tycker inte skivan är svag som helhet, snarare stark, men kanske bara lite...tråkig. Det är i alla fall en skiva jag lyssnar på då och då.
McCabe & Mrs. Miller! Mycket bra film. Vemodig.
RaderaJo det är sant, inte svag men lite tråkig. Niklas var ett fan i alla fall.
The Who var en favorit i tonåren, numera lyssnar jag bara om de råkar vara på radion. Där var en liveskiva jag lyssnade mycket på med the magic bus och vilka andra sånger där nu var. Baba O'Riley var en annan favorit: out there in the fields, i fight for my meals, oemotståndliga ord för en tonåring i ödemarken. Jag har aldrig hört eller ens hört talas om den här skivan och jag kunde inte identifiera Daltrey som sångare på den låten ni spelade, vilken olycka!
SvaraRaderaOlyckan. Jag är rudis på The Who. Niklas kan nog dina referenser bättre.
RaderaKul med The Who! Jag är ett nytt fan och ser fram emot att lyssna på albumen Tommy och Who's Next framförallt. Kanske kommande albumår som vi kommer ta upp, om Henke vill? :)
RaderaJag hittade skivan jag nämnde, bra gung än idag tycker jag med nostalgins skimmer framför öronen.
Raderahttps://youtu.be/GDkNHlTJb18?si=Abnv97d5SxDb55HM
En ung man kom till London i slutet av 1966 och musiken var aldrig detsamma efter det. Han hittade en trummis med jazzbakgrund och en ung ivrig gitarrist som var nöjd med att spela bas och skapade musik som var någon slags blandning av jazz, blues, rock och mest av allt något alldeles eget.
SvaraRaderaHistorierna om hur han interagerade med i stort sett alla artister man nånsin hört talas om är många, Claptons reaktion, samtal med McCartney om en not, hur han öppnade med Sgt Pepper tre dar efter skivan kommit ut, med Beatles och alla andra i publiken (den finns på youtube, underbar, men hitta den riktiga, inte den från den filmen där skådespelaren inte ens har en stratocaster) med många flera.
Upplevelser blev nya låtar, wind cries mary om känslan då rummet blir tyst efter ett gräl är hjärtskärande. Albumet ackompanjerar de här konserterna och den upplevelse de skapade i London, så som musikhistorisk artefakt är den ovärderlig, den står utanför alla listor. Därför kan jag acceptera att den inte toppar er lista.
Jag har alltid tänkt det som att 27 är gränsen för hur länge man kan jobba livet ur sig med resor, konserter, inspelningar, avsaknad av lugn och normala relationer och allt annat med hjälp av droger. De som överlevar 27 har något extra som gör att de klara hur mycket som helst. Men så är det väl inte, det är rimligtvis precis som ni säger :-)
Som sagt var 1967 nedlusat med musikhistoriskt viktiga album Jimi var en av dem. Kul anekdot där om Paul och Sgt Pepper.
RaderaJag köper din tolkning om 27 år. Det är ju också noterbart att det är runt 26-27 år som människors hjärna är färdigutvecklad. Kan det vara så att att vissa individer i populationen råkar ut för att organismen dör när den inte utvecklas längre?
Bananskivan är en av mina absoluta favoritalbum än idag. Jag minns första gången känslorna när jag hörde den första gången.
SvaraRaderaSunday morning spelade jag ofta på söndagmorgnarna, den och Doris what a lovely way är de perfekta låtarna att angripa en ny dag med. Än idag får jag en proustisk reaktion av att höra sunday morning, vilken sång, vilken morgon!
Venus in furs är den optimala karaokelåten, enkel melodi.
Waiting for my man är definitivt om att vänta på sin langare som aldrig är i tid, alltid sen, medan man står där sjuk och smutsig med sina 26 dollar i handen.
Låter som en perfekt start på söndagarna, att lyssna på Sunday Morning! :-)
RaderaFantastiskt album, alldeles oavsett hur många dollars man har i sin hand.
The Doors! En värdig vinnare, om den vinner vilket jag tror mig minnas av förhandstipsen.
SvaraRaderaJag håller med Niklas om Crystal ship, underbar låt, en av de bästa, alla kategorier, så poetisk. Ett helt naket porträtt av tomhet och saknad när kärleken är försvunnen, en sista kyss, ett sista ögonblick av salighet. Morrison läste mycket Blake, och det är svårt att inte tänka på The Crystal Cabinet när man hör titeln och den drömska texten. En varning: det finns en stor och envis kontingent av internetstollar som hävdar att låten handlar om droger, men dess bakgrund är väldokumenterad.
People are strange är en annan trallvänlig låt, vilket album!
Det finns inga vinnare i musik! Jag rankade den som min nummer ett men den var nog på plats två på vår "objektiva" lista. Tror jag.
RaderaCrystal Ship är fin.
Härlig diskussion kring sgt pepper! Ja den är uttjatad, men lika bra ändå.
SvaraRaderaFör ett antal år sedan chattade jag med en kollega (ung ickebrittisk hårdrockare som man inte skulle tro hade lyssnat mycket på beatles) om en annan som blivit befordrad till lönegrad 9: "I heard the news today about a lucky man who made grade nine". Svaret kom ögonblickligen: "I'd like to turn him off". Vad jag vill säga med den historien är att det är en låt, och en skiva, som är helt idiomatisk än idag, så till den grad att man kan nämna en textrad och alla vet direkt.
Av någon anledning sjöng jag ofta with a little help from my friends i barndomen men jag minns inte riktigt varför, misstänker ytterligare en produkt av den musikläraren jag tydligen haft sån tur att ha, eller om mamma sjöng den hemma kanske.
Ringo Starrs komponerande av den fröjdiga Octopus's garden är en kul sekvens i den dokumentärfilmen om abbey road som kom häromåret.
Favoritlåtar frågar ni? Just nu i någon ordning, "Tomorrow never knows", "Don't let me down", "Something", och så vidare :-) Det är inte många dar i livet man inte trallat på en beatleslåt, och jag är inte ens en fan.
Grattis till och tack för en underbar dubbelepisod!
Precis, Beatles genomsyrar popkulturen. Kul när sådana saker sker i den gråa vardagen. Piffar upp lite.
RaderaSkrev din kollega "turn him off" eller "on"? Lite oklart med tanke på hur låttexten går, men konstnärliga friheten att tolka John kanske?
Ni måste ha haft en skön musiklärare! Patriks musiklärare gav klassen två prov; klassisk musik respektive 1960-talet. Det räckte så. Rimligt! ;-)
Jag gissar att du menar Peter Jacksons magnifika tredelade dokumentär The Beatles: Get Back om Let It Be-inspelingarna? Otroligt att se dem samarbeta och hur nya låtar materialiseras ut ur tomma luften. Men är den tom verkligen?
Hur kan man ens starta lista favoritlåtar? Jag tycker det ändras hela tiden. Men de flesta av dem är under andra halvan av deras karriär i vilket fall. Don't Let Me Down är otrolig.
Tack för att du hängde med och lyssnade och gav så många underbara och personliga kommentarer. Tror vi kommer kunna överraska med flera intressanta år under 2027 också. Jag har planer på en trio med åren 1968-1970... Vad sägs om det? :-)
Trevlig lyssning som vanligt! Har inte lyssnat på så mycket från året. Av nån anledning har jag aldrig varit speciellt intresserad av att lyssna på The Beatles. Inte riktigt min kopp te. Däremot älskar jag Jefferson Airplane (Grace Slicks röst!) och framförallt The Doors.
SvaraRaderaApropå debutalbum så kom Sly and The Family Stone ut med sitt första album det här året. Det blev ingen succé men bandet slog igenom två år senare på Woodstock.
För min favoritgenre, funk, så är det ett speciellt år. Det är nämligen allmänt ansett att den första riktiga funklåten kom ut '67. Det är James Browns "Cold Sweat" som är med på albumet med samma namn. Här snackar vi sväng och en galet bra Maceo Parker på sax.
Tack för engagemanget, lyssningen och kommentaren! :-)
RaderaInte din kopp te? Quelle Spectaculaire! ;-)
Nåväl smaken är som baken som vi sa hemma i Skövde på åttiotalet.
Vi får mötas i dörren på Jeffersons flygplan istället! :-D
Tyvärr är jag inte såld på funk och får väl hänvisa till inte min kopp te i det fallet. Men jag bockar för att du breddar diskursen.
Nu tittar vi framåt. Åren 2013 och 2014 nästa stopp. :-)
Just det, glömde två saker. Först var det ju kul att ni hade med album med jazz- och blues-tendenser och till och med en ren jazzskiva av Jan Johansson. Mycket fin musik. Synd att han gick ur tiden för tidigt.
RaderaSen måste jag nämna ett annat debutalbum. Ett svenskt sådan. Nämligen duon Hansson & Karlssons "Monument". Mycket bra, med bara trummor och hammondorgel. De båda spelade några gånger med Jimi Hendrix när han var i Stockholm, och Hendrix spelade till och med in deras låt "Tax Free".
Och Karlsson här alltså Janne "Loffe" Carlsson om nån inte visste det.
Damnest! Glömde vi Hansson & Karlsson? Det var trist. Tyvärr lätt att missa svenska album ibland. Bättring krävs!
RaderaMen Jan Johansson fick jag med i alla fall och det var mer givet då jag har flertalet av hans skivor, både på cd och vinyl. :-)