Den andra klassikern är ytterligare en film av regissören John Ford, och också denna med John Wayne i huvudrollen. Filmen är "The searchers" från 1956. Filmen omnämns under lockropet "Förföljaren" på svenska. Det svenska namnet är lite eljest då det är två personer som förföljer mest hela tiden i filmen. Förutom magnifika miljöer från stora delar av USA får vi en komplex och svårbehandlad historia som kan vara både rasistisk och sexistisk. Men den har något som sätter ett stort avtryck och den anses som en av de stora filmerna i genren så det är klart att den ska ses.
Nästa film, som också den har en klassikerstämpel, är "High noon" från 1952. Den svenska distributören valde namnet "Sheriffen" för filmen och det var väl ett ok namn. Filmen handlar nämligen om Gary Coopers sheriff som går runt i staden och försöker få hjälp inför en annalkande batalj mot tre onda män som anländer med lunchtåget (high noon). Filmen är ganska långsam och enligt vissa inhemska vildhjärnor anti-amerikansk. Mästerregissören Howard Hawks blev till och med så arg på "High noon" att han gjorde "Rio Bravo" sju år senare och satte The Duke i huvudrollen som sheriffen som INTE försökte få hjälp av medborgarna inför den annalkande fajten mot Burdettes elaka män. "Rio Bravo" kallades för "Rio Bravo" på svenska. Detta är min absoluta favoritfilm från genren.Var gång jag ser den känns det likadant i bröstet som efter jag sett serien "Firefly". Det är också en av Quentin Tarantinos favoritfilmer. Quentin förklarar faktiskt exakt hur jag känner för "Firefly" i klippet.
Ok, låt oss inte försjunka helt in i "cowboys in space"-världen... Hoho, hoho, här är jag.
Man kan inte snacka westerns utan att nämna Clintan. En bra bas att stå på är "The man with no name"-trilogin, också kallad dollar-trilogin. Filmerna som ingår är "A fistful of dollars", "For a few dollars more" och "The good, the bad and the ugly". De kom ut mellan 1964 och 1966. Tredje filmen är såklart bäst och den är riktigt najs. Clintan var dock inte färdig med denna genre med dem. Hans "High plains drifter" eller "Mannen med oxpiskan" som de kallade den i Sverige, än nog min favorit av de lite äldre Clintan-filmerna. Ologiskt svensk namn med tanke på handlingen. Den filmen handlar om hämnd av bibliska mått.Efter eran med spegettiwestern kom andra typer av filmer fram och vem är bättre än Robert Altman på att ta en genre och vända den på huvudet. Hans "McCabe & Mrs. Miller" från 1971 är en sanslöst annorlunda western om man jämför med Clintans ökenvandringar. Med "The wild bunch", på svenska det intetsägande och lätt roande namnet "Det vilda gänget", tog Sam Peckinpah genren till en ännu bistrare och brutalare verklighet.
Bland lite nyare westerns fortsätter den råa brutaliteten i Clintans oscarsvinnare "Unforgiven" från 1992. Den fick heta "De skoningslösa" på svenska. Inte alls lika poetiskt. Den filmen är briljant. Vi som gillar Neil har inte missat den långsamma, svartvita och lite lätt psykadeliska "Dead man" av herr Jarmush från 1995. På wikipedia omnämns den som en "acid-western". Det vet jag inte ens vad det är. Jag vill inte heller glömma "Tombstone" från året 1993. Det är den med Val Kilmer som en sjuk Doc Holliday.Sen har vi förstås en drös med andra westerns... Men de får ni söka upp på egen hand! Pang.
Förutom ett litet tips till Cecilia om den moderna western "Meek's cutoff". Även om kvinnorna tvingas gå bakom de idiotiska männen i kolonnen är filmen totalt dominerad av Michelle Williams. Men du kommer inte ifrån helveteskänslorna i denna film så det är på egen risk...
Detta är ett inlägg i dagens blogathon på temat Western. Låt oss se vad de övriga cowbojsarna och indianerna har hittat på med sina inlägg?
The nerd bird
Absurd cinema
Filmmedia
Filmitch
Flmr
Jojjenito
Movies-Noir
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Välskrivet och intressant inlägg, och tack för tipset :) Meek's Cutoff låter dock rätt lik The Homesman i beskrivningen och det hjälpte bara lite att Hilary Swank höll i tyglarna. Kanske kommer jag en dag att förstå. Det är som med viss musik, jag fick en skiva med Radiohead som 20-åring och tyckte det var skit. Sen plötsligt en dag föll bitarna på plats och det var ett favoritband i många år. Nu har jag i alla fall många tips till hands om jag skulle bli inspirerad att ge mig hän en gång för alla.
SvaraRaderaJag känner igen den där liknelsen med musiken. Bra förklarat. Känns dock som att du är ganska hårdnackad i din aversion. Men man vet ju aldrig!
RaderaMeek's cutoff kan kanske vara rolig då det är en kvinnlig regissör och en kvinnlig huvudperson vilket gör att feelingen blir annorlunda. Lite i alla fall.
Trevligt med ett litet kåseri och en massa bra tips. Som jag skrev inne hos Steffo, efter Rio Bravor är jag förstås jättenyfiken på High Noon. Och stort yay på inkluderingen av Tombstone -- gammal westernkärlek rostar aldrig (inte när det gäller den här i alla fall...)
SvaraRaderaKan bli intressant att läsa vad du tycker om High noon speciellt som du ser dem i "omvänd" ordning. Vet inte om det har så stor betydelse, därav intresset av din text. Om du nu väljer att se den någon gång.
RaderaAhhh...liten längre artikelpost. Sånt gillas härifrån!
SvaraRaderaOch gurglet om Sheriffen stämmer! Manuslirarn fick till och med fly landet! Tänk dig superrepublikanen Wayne! Han måste ha sett rött så inihelvete!
Western! Yihaaaa!
Kul med kåserier ibland och inte bara topplistor. Helt klart.
RaderaJag har alltid uppfattat det som att det var Howard Hawks som var mest uppretad över High noon. Du lägger den bördan på The Duke hela tiden. Källhänvisning? Det kan mycket väl vara jag som missat, är mest nyfiken inför framtida diskussioners skull.
Yii-haaaw!