Efter Hedwig and the angry inch, men före Rabbit hole gjorde John Cameron Mitchell en mycket annorlunda film - Shortbus. Mitchell har sagt att han ville använda sex på samma sätt som han använde musiken i Hedwig. Filmen handlar om ett antal individer, några ensamma, några i relationer som alla har ett eller annat problem i sina liv. De möts på på en sexklubb i Brooklyn där allt är tillåtet och alla är välkomna.
Shortbus gick på filmfestivalen 2006 och jag tänkte gå och se den redan då. Hedwig var en så häftig film så självklart ville jag se uppföljaren. Jag skulle dessutom se filmen med en väninna, frun till en av mina bästa kompisar. Nu blev det så att jag fick förhinder så jag kunde inte se den. Med tanke på filmen var det kanske lika bra, det kunde nog blivit lite obekvämt att se filmen med det sällskapet.
Filmen handlar om en sexterapeut som inte kan få orgasm, en dominatrix som är oändligt ensam och ett gaypar där den ena killen är förälskad och den andra är självmordsbenägen. Det låter kanske inte så muntert men filmen är fyllda av lustiga scener. Samt en massa sex. Och då pratar vi inte om fusksex. Detta är en film där skådespelarna har riktigt sex, typ hela tiden.
Inledningen av filmen är lite chockartad då vi åskådare kastas in i filmen och vi direkt konfronteras med sexet. Man får inte vara allt för känslig för män som har sex med varandra om man ska gilla denna film. Filmen kan konkurrera om titeln sämsta filmen i världshistorien för att ses med sina svärföräldrar, eller egna föräldrar för den delen.
Efter ett tag tar karaktärerna och filmens handling över och allt naket blir normalt. De flesta scenerna på sexklubben Shortbus är mycket underhållande, både roliga och ibland lite gripande. Min favorit i filmen är klubbens ägare Justin Bond som faktiskt påminde mig lite om Lorne i Angel.
Vad tyckte jag då? Det var kul att ha sett den, men vid sidan av chockeffekten på grund av alla de annorlunda sexuella akterna var det en ganska tunn historia bakom. John Cameron Mitchell har dock hjärtat på rätt plats som det heter. Hans film är varm och han är inte elak mot sina karaktärer. Om en film som denna gjorts på ett elakt sätt hade den kunnat bli outhärdlig. I slutändan (pun intended) var nog detta mer ett kul filmiskt experiment än en perfekt film.
Jag ger Shortbus tre alternativa framföranden av den amerikanska nationalsången av fem möjliga.
Betyg: 3/5
