Intensivt.
Andra filmen i projekt Decennier valde jag och då fick det bli La passion de Jeanne d'Arc. Detta är en stumfilm från 1928 inspelad i Frankrike av den danske regissören Carl Theodor Dreyer. Vad som sticker ut från denna film är en magnifik insats av Maria Falconetti i rollen som Jeanne.
Filmen täcker in rättegången, fångenskapen och avrättningen av den 19-åriga Jeanne. Hon levde i början av 1400-talet, under slutet av det hundraåriga kriget mellan England och Frankrike. Vi ung ålder fick Jeanne en uppenbarelse och därefter ansåg hon sig fått i uppdrag av en ängel att se den franske tronarvingen krönas till Frankrikes kung. Engelsmännen hade vid detta laget intagit stora delar av Frankrike och den engelsk kungen gjorde anspråk på tronen. På något konstigt sätt fick Jeanne en roll i ledningen över de franska styrkorna och under hennes ledning återtog fransmännen flera viktiga städer och områden. Hon nådde stora framgångar på slagfältet. Detta är anmärkningsvärt då hon endast var 18 år och oskolad i krigets konst. Framgångarna ledde till att den franske kungen kunde krönas i staden Reims och Jeannes uppdrag kunde här varit slutfört. Istället skulle Jeanne därefter leda de franska trupperna mot Paris för att frita staden från engelsmännen men under ett mindre batalj på vägen tillfångatogs hon. Därefter ställdes hon inför rätta för hädelse i en domstol dominerad av präster trogna den engelska kungen. Hon avrättades till sist medels bålbränning endast 19 år gammal. Senare har domen mot henne upphävts och 1920 helgonförklarades hon av Påven Benedixtus XV. Jeanne d'Arc är idag ett av Frankrikes skyddshelgon.
Jeanne är en historisk person och hennes liv är nog ganska väl dokumenterat. Enligt förtexterna till denna film bygger manus på exakta utskrifter av vad som sades i rättegången. Jag vet inte om det gör att vi ska ta filmen som helt sanningsenlig, men jag antar att den kommer sanningen ganska nära i alla fall.
Som stumfilm är denna film mycket intressant. Till skillnad från Battleship Potemkin är det en dialogdriven film. Hade den filmats idag hade den säkert varit lika "pratig" som domstolsfilmen 12 angry men. Men nu är La passion de Jeanne d'Arc en stumfilm och istället för dialog får vi ett fåtal textskyltar. Hela filmen dramatik förmedlas istället via närbilder på karaktärernas ansikten och framför allt via Jeannes ansikte. Maria Falconetti spelar Jeanne och hon är mäkta fascinerande att beskåda. Trots den gamla svartvita filmen som flimrar på det där karaktäristiska sättet tränger sig hennes blick genom rutan som glöden genom papper. Hon förmedlar en uppsjö av känslor; beslutsamhet, förvirring, terror, oförståelse men framför allt en slags helgonlik tilltro till Gud. Hon blickar upp mot honom oavbrutet, ger sällan sina plågoandar ens en blick.
Vid ett tillfälle sviktar Jeannes stenhårda vilja och hon får chansen att rädda sig och undvika den hemska döden på bålet. Vad det hade inneburit var väl dels att hon förnekade att hon träffat en ängel, dvs förnekar sin djupa tro. Dels att den franske kungens legitimitet skulle försämras om engelsmännen kunde hävda att Jeanne inte var "äkta". Hon ändrade dock sin ståndpunkt och åter hävdade att hon verkat enligt Guds vilja och likt en William Wallace fick hon betala det dyraste priset som fanns.
Övriga karaktärer i filmen flimrar mest förbi. Präster och fångvaktare framställs inte lika övertydligt som de onda i Battleship Potemkin, men det framgår ganska klart att de är onda och perversa. Endast en av prästerna verkar vara på Jeanne's sida och han framställs som en mild man.
Filmen utspelas helt och hållet under Jeannes fångenskap och rättegång. Vi startar inne i rättssalen, passerar förnedring och tortyr, och slutar ute på något torg där bålet antänds.
Detta är en film för alla som vill pröva stumfilm, klarar av svartvitt och vill se en remarkabel skådespelarinsats.
Jag ger La passion de Jeanne d'Arc tre rättfärdiga frihetskämpar av fem.
Betyg: 3/5
Hoppa nu över och kolla in min Decennier-kollega Movies-Noirs text.
Jojjenito gästbloggar om filmen på söndag.
