"The Big Four" by Agatha Christie

Publicerad 1927

Agatha Christies bok #7
Poirot #4

Bokens dedikation: -

Location: London, Paris, Belgien, Italien...

Innehåll: Äventyr, mästerskurkar som vill kasta världen i anarki, villain lairs, en lönnmördare på jakt efter Hercule

Revy

Agatha Christie does James Bond och det funkar inte speciellt bra. 

Precis som andra tidigare böcker är detta en äventyrsroman med höga stakes. Men denna gång ser vi Poirot gravt malplacerad i en Robert Ludlum-värld. Världen hotas av fyra mästerskurkar som kallas The Big Four. 

Poirot och Captain Hastings flänger runt som om de vore James Bond, Ethan Hunt, Jason Bourne eller Modesty och Willie. Men detta funkar inte. Boken är episodisk med mordmysterium efter mordmysterium utan någon speciellt elegant sammankoppling. Det lilla vi får är den eklektiske Main Villan Number 4. 

Några mysterier som löses på vägen är lite intressanta men helheten känns fragmenterad. Poirot är som besatt av The Big Four men vi får aldrig riktigt grepp om fienden. Till skillnad från Sherlocks nemesis Moriarty som byggs upp under bok efter bok poppar dessa fyra mästerskurkar upp och försvinner i en enda bok. Något är lurt tänkte efter jag läst klart och var mycket nyfiken på att efterforska mer om boken. Och det visade sig att det fanns flera förklaringar tillvarför boken är som den är...

Trivia

Detta är boken som Agatha i en intervju långt senare i livet kallade: "That rotten book."

Boken släpptes 1927 precis efter hennes berömda försvinnande och samtidigt som hennes förste make Archie ville skiljas vilket Agatha stark motsatte sig. 

Enligt legenden var det hennes svåger Campbell Christie som föreslog att hon skulle använda ett gäng short stories som publicerats i tidskriften The Sketch under 1924 och sy ihop allt till en roman. Det spekuleras till och med om att Campbell hjälpte Agatha att skriva ihop ramhistorien som håller ihop novellerna. Detta förklarar både den episodiska känslan i boken samt det konstiga valet att ha Poirot som en superagent, när han är som klippt och skuren till att lösa mordmysterier i folks herrgårdar (ni vet vad jag menar...). Det passar helt enkelt inte in.

Det spekuleras till och med att boken färdigställdes redan 1924 av Agatha och/eller Campbell då hon fortfarande var under kontrakt med The Bodley Head. Agatha hade ett kontrakt om fem böcker som hon ville avsluta så snabbt som möjligt, men om hon lämnade in The Big Four redan före The Secret Of Chimneys blev den uppenbarligen refuserad.

The Big Four sålde i vilket fall mycket bra 1927, kanske pådriven av all publicitet om Agathas försvinnande i december 1926. 

Revy - fortsättning

Boken är antagligen en av Agathas svagare, men den gör några bra saker ändå. Den innehåller flera partier med innerlig ömhet mellan Hercule och John och inte minst lojalitet i massor. Framför allt Hercule förkunnar hur mycket han håller av John flera gånger om. 

Men ibland agerar han inte riktigt som han säger då han tyvärr behandlar sin vapendragare mycket dåligt vilket blir en smolk i bägaren. Det är inte endast att han flera gånger använder honom som lockbete eller skickar ut honom på uppdrag utan att han vet varför. Hercule är dessutom ofta nedlåtande mot John, som om han är det utan att tänka sig för. Jag misstänker att Agatha skriver det som vänskapligt gnabb, men jag tolkar det snanare som drygt och okänsligt. Det kan vara så att om man läser novellerna var för sig blir det inte lika påträngande som när de slagits samman till en roman.

Vissa av mysterierna var finurliga. Jag tänker framför allt på The Chess Problem och The Adventure of the Dartmoor Bungalow (den med "the frozen leg of mutton"). Båda dessa kom med i adaptionen om jag minns rätt.

Handlingen är överlagt utomordentligt dålig. Som trogna läsare av Agathas deckare måste vi vänja oss vid att Poirot gör saker utanför den skrivna sidan, men här gick det överstyr. Hur han i förväg har skyddat Cinderella, hur han har förberett sig med Contessa Rossakofs försvunne son... Också turerna med hans fejkade död och hans tvilling Achille är så "over the top" att jag skakar på huvudet. 

Hur många "villain lairs" kan det finnas i en bok? Här är det tre större diton i alla fall. Slutfajten inne i berget i de italienska alperna var som taget ut You Only Live Twice, men tar inte mer än tre-fyra sidor i boken. Känns som ett hafsverk (av Campbell...?).

I denna bok, som flera andra av dem jag hittills läst, beskrivs utlänningar ibland stereotypiskt, nedlåtande eller till och med rasistiskt. Podden "All About Agatha" lägger ner en hel del tid på att diskutera detta problem. Boken är ett barn av sin tid och både språk och vanor ändras över tiden. Det är bra att vi idag vet och förstår vad som var skevt under tidigare eror. Men om vi skulle bedöma all historiens konst efter dagens moral och "regler", skulle vi snart beröva oss själva på en stor del av vårt gemensamma kulturella arv. 

Man kan också se det som att Agatha gör som Quentin när hon låter sina karaktärer använda rasistiska tillmälen. Det är rimligen en skillnad om karaktärerna i boken, skriven på 1920-talet, uttalar sig rasistiskt i dialogen jämfört med om boken och därmed författarinnan uttalar samma saker. Vi tillåter utan allt för mycket tandagnisslande att Tarantinos karaktärer använder the N-word i masssor, även om jag personligen tycker att i hans fall kan det bli lite väl mycket av "det goda".

Jag vet inte jag, det är en komplex fråga och alla får ha sin syn på saken. Men jag kan fastlå att det är en extremt tråkig sak att skriva om i en revy så detta blir (antagligen) mitt sista inlägg i den frågan...

Med tanke på bokens struktur måste det ha varit en mardröm att göra adaptionen för Suchets serie av detta. The Big Four blev andra filmen av fem i sista säsongen, som en del av avslutningen på den långa långa tv-serien. Jag kommer inte ihåg så mycket av den, mitt minne säger mig att slutet kändes som en cop out och att den var den svagaste av filmerna från säsongen. 

Manusförfattare är självaste Mark Gatiss och han skrev om hela storyn vilket var ett måste tycker jag nu när jag läst boken. Gatiss fokuserar på Poirots död, han inför en vemodig känsla och erbjuder oss ett sätt att få återse och säga farväl till Captain Hastings, Miss Lemon och Inspector Japp. Nostalgi och vemod i första rummet.

Själva mysteriet var inte mycket att hänga i granen. Men jag börjar nu förstå varför de valde att lägga denna film i sista säsongen, då den understöder dynamiken av hela säsongen, och slutet och sånt. 

Jag måste tillstå att jag är sugen på att hälla upp ett stort glas sherry och sätta mig ner och se om filmen.

Cover of the first UK edition 1927