The Ministry of Ungentlemanly Warfare (2024)

När jag såg att Guy Ritchie hade en ny film ute blev jag genast nyfiken. Jag har varit ett fan av hans filmer från de senaste åren, The Getlemen och Operation Fortune. De är fantastiskt välgjorda med en perfekt tonalitet och idel bra skådespelare, upphöjd underhållning.

Dagens film var dock något så oväntat som en verklighetsbaserad krigsfilm om andra världskriget. Helt klart något annat än jag väntade mig.

Men, not to fret, detta var otroligt underhållande också. Jag utgår från att man tagit sig stora friheter med filmens manus och de verkliga händelserna var säkert inte lika muntra. Men i Guy Ritchies händer har detta blivit en charmig, heist-film med glimten i ögat, som en James Bond-film men ändå lite annorlunda. Vinkningen till Bond-filmer är inte tagen ur luften. Både verklighetens "M" (Cary Elwes) och Ian Fleming (Freddie Fox) är med i denna film tillsammans med Winston Churchill (Rory Kinnear).

Filmens överlägset mest lysande stjärnor är dock Henry Cavill i rollen som Gus March-Phillips, teamets ledare. Denne Gus anses enligt the internets som inspirationen till Ian Fleming när han hittade på James Bond. Den andra stjärnan är den fantastiske Alan Ritchson i rollen som dansken Lassen. Ritchson känner vi igen och älskar från tv-serien Reacher. 

Gus March-Phillips kommandogrupp ska sänka ett skepp i en spanskkontrollerad hamn nere i västra Afrika. Spanien var "neutralt" vid denna tiden (dvs icke-officiellt på tyskarnas sida) och engelsmännen var tvungna att göra detta som en hemlig operation. Filmen är som bäst under inledningen när vi introduceras till teamet och får följa hur planen utvecklas. Precis som vanligt i heist-filmer. Den är också som bäst under andra halvan när planen genomförs inklusive alla problem som uppstår och hur teamet får lösa dem allt eftersom.

Under mittenpartier får vi följa Majorie (Eiza González) och Heron (Babs Olusanmokun) som är under cover på plats i hamnen. De är helt ok, men filmen tappar lite i tempo. De ska dupera den sadistiske tyske kommendanten i området, Heinrich Luhr (Til Schweiger). Det blir ganska spännande ett tag men den tråden rinner lite ut i sanden tycker jag.

Men detta har ingen stor betydelse för det övergripande intrycket. Detta var förbaskat underhållande. Håller den som historiskt dokument? Har ingen aning, har inte läst på, men antagligen inte. Det gör mig intet.

Betyg: 4/5

Poor Things (2023)

Ännu en av alla omtalade och älskade filmer från 2023 som jag inte alls uppfattade som "alla andra". 

Jag såg filmen med Måns och han var stormförtjust. Jag var dock inte alls med på noterna, jag kände mest en avsmak efter filmen och den kändes oäkta och spekulativ. Det kändes som en film från en filmmakare som inte är ärlig, äkta eller genuin. Välj epitet själva.

Filmen är uppenbarligen medvetet "over the top", men trots den insikten fann jag den närmast grotesk med sin "body horror". Jag var heller inte speciellt förtjust i Emma Stones skådespelarinsats. Hon vann en Oscar för sin insats, men den var på tok för överdriven för min smak. Helt onödigt med "full frontal nudity" också. Jag har inga problem med "adult themes" men föredrag att det görs med finess, eller uppenbarligen barnsligt för den delen. Att trycka in spektaklet i en finkulturell kostym gör det inte till fin kultur. För mig i alla fall. Jag fann hela filmen så överdriven att jag inte kunde ta den på allvar antar jag. 

Jag har länge misstänkt att jag och Yorgos Lanthimos inte går ihop. Det är så ibland med alla olika regissörer på banan. Jag gillade i och för sig hans The Favourite men jag har också hört att det är hans "mest normala" film. 

Jag har verkligen inte något emot en film som problematiserar kvinnans roll i samhället och orättvisor som finns, men jag gillar lite mer nedtonade filmer som arbetar mer på en intellektuell nivå. Detta blir som en "freak show" från 1800-talets cirkusar bredvid den skäggiga damen, världens starkaste man och kossan med tre huvuden.

Detta är en film som kan handla om kvinnans sexuella frigörelse, men det är också en film där ett antal män tar för sig å det grövsta och förlustar sig på en flicka som är liiiiite för ung, typ 4 år... Eller whatever hon är när hon och Ruffalo drar ut på tur.

Lanthimos är cyniskt hjärtlös och elak mot sina karaktärer, vilket jag avskyr. Precis som Willem Dafoes Godwin Baxter lekte gud är en films regissör som en gud... En liten kille i New York sa en gång: "With great power comes great responsibility". Inget för Yorgos tydligen. 

Poor Things får mig att tänka på Alien Resurrection och dess misslyckade kloningar av Ripley. Filmerna har båda spännande idéer och teman men också groteska genomföranden. I Alien var det dock endast en liten del av en större story vilket mildrar intrycket.

Betyg: 1/5

Måns gav filmen 4/5. Han har nog mer rätt än jag, han är mer i takt med tiden uppenbarligen i alla fall.

Filmen gullades med i Shinypodden Special om 2023 års bästa filmer. Den placerade sig högt upp! Lyssna på del 2 där poddar finns, eller här.

Gojira -1.0 (2023)

Det var en liten hajp runt den japanska filmen Godzilla minus one i somras, men vad var detta för film egentligen? Var det en sequel till originalfilmen från 1954 eller kanske en prequel till och med? Ingetdera visade det sig. Detta är en re-make av originalet. 

Ok, det var inte riktigt det jag hade väntat mig, men det gjorde inget. Jag bjöd in producent-Johan till filmvisning i min biograf och "utlovade" en uppföljare till den första Godzilla-filmen. Han hade inte sett den gamla filmen så det blev bra ändå tror jag.

Handlingen är mer eller mindre densamma men de har uppdaterat en massa detaljer, som sig bör. Filmen inleds bland annat under krigets slutskede och vi introduceras till Godzilla redan i den första sekvensen. Detta med att vänta med att visa upp monstret och bygga spänning och stämning är inget som filmmakarna från Japan bryr sig om. Efter inledningssekvensen hoppar vi i rask takt fram något år och två till 1947. Vi följer den fege kamikazepiloten Koichi (Ryunosuke Kamiki) som tyngs av samvetskval över att han inte genomförde sitt självmordsuppdrag och därmed överlevde kriget. Sedan kommer den modiga och lite mer handlingskraftiga tjejen Noriko (Minami Hamabe) samt vänner och kollegor till dem två in i bilden.

Filmen är ganska bister i tonen men vi får allt lite humor med på ett hörn ändå. Koichi tar jobb på en minröjare och hans kollegor på båten är ett festligt gäng. En butter kapten, en vetenskapsman med en vild frisyr som skulle kunna utmana Einsteins samt den unge rookien som bara vill bevisa sig värdig.

En annan sak som jag loggar under avdelningen humor är stilen som dialogen framförts på. Var och varannan person i filmen skriker ut sina repliker oavsett om det passar eller ej. Johan, som är bra mycket mer bevandrad inom animé än jag, noterade att karaktärerna pratade, och hade ansiktsuttryck och kroppsspråk, som figurer inom animé. Jag tror att hans spaning är spot on. Det är den mest rimliga förklaringsmodellen till hur karaktärerna beter sig i alla fall.

Godzilla självt, monstret, är givetvis mycket snyggare i denna moderna film och jag gillade framför allt designen på dess taggar längs ryggraden som sköts upp när han laddade upp sig inför nästa skott av dödsstrålen. Specialeffekterna var givetvis bättre än de i 50-talsfilmen men när man väl är inne i filmen märker jag nästan ingen skillnad ändå.

Jag såg originalet från '54 någon dag innan vi såg denna, eftersom jag uppfattat att vi skulle se en sequel. Nu i efterhand vet jag inte om det var idealiskt då filmerna var så lika i upplägg och övergripande handling. Jag fann filmen lite seg inledningsvis, nästan så att jag såsade till mig. Efter ett glas rom i handen piggnade jag till och resten av filmen var action utan slut och en ganska bra underhållning.

Planen hur de skulle förinta Godzilla var lite mer utvecklad i den moderna filmen och det kändes som att filmen blinkade åt både Jaws och Independence Day. Idén de hade kommit upp med var dock ungefär lika orimlig som i den gamla filmen. Ingen fara dock, det var bara en liten del av filmen.

Jag gillade moderniseringen överlag. Båda filmerna är helt klart klart sevärda. De erbjuder lite olika värden, den äldre var charmigare och mysigare på något sätt medan den nya var tuffare och häftigare. Båda filmerna hade karaktärer som jag inte brydde mig om på en lagom nivå. Inga karaktärsdrivna filmer direkt. Förutom lilla Akiko. Henne hejade man ju på, såklart.

Betyg: 3/5

Gojira (1954)

Godzilla (orig. Gojira) från 1954 startade en hel filmserie och även om jag tror mig ha sett två av Godzilla-filmerna från Hollywood var det hög tid att se originalet från Japan. Speciellt nu när det kommit ut en ny japansk Godzilla-film som omtalas som en uppföljare till den första filmen från 1954.

Japp, det är en gammal film och man måste acceptera att specialeffekter är som förväntat. Jag tycker det adderar en charm till filmen och jag tyckte faktiskt att de har fått till monstret överraskande bra. Däremot var miniatyrerna inte speciellt imponerande, leksakshus, leksaksskepp och den lilla leksakshelikoptern var lite pajjiga.

Jag blev mer överraskad av handlingen. Jag hade fått för mig att faran med kärnvapen skulle ligga under ytan och att monsterfilmen skulle leka mer med symbolism, men här är det helt öppet och övertydligt. Jag gillade twisten med hur de lyckas besegra sitt monster och den filosofiska tankarna runt detta. Forskaren Dr. Serizawa har ångest om sin uppfinning på samma sätt som Oppenheimer hade över Manhattan-projektet.

Vi har fyra huvudpersoner i filmen; Emiko, hennes pappa Dr. Yamane, pojkvännen Ogata och så den olycklige Dr. Serizawa. Bra dynamik dem emellan men de tjänar endast handlingen, dvs. allt de gör är att föra handlingen framåt. Jag saknar lite mer djup i karaktärerna. Överlag känns filmen fokuserad på handlingen. Scen efter scen tar oss framåt. Ingen tid för att filmen ska kunna stanna upp och andas något. Detta är en teknik som jag tror att mer moderna filmer ofta gör lite bättre.

Men det jag gillar mest med denna Godzilla från 1954 är charmen och feelingen. Jag gillar japansk film och denna "oldie but goldie" är småputtrig. Filmen är också mycket mindre en monsterfilm än vad jag förväntade mig. Detta är snarare ett drama. God underhållning och förbaskat kul att äntligen sett den rackaren.

Betyg: 3/5 

Shinypodden Special - bästa albumen från 1990, del 2

Andra delen av Specialen om musikåret 1990 är här. 

Denna vecka bjuder vi på våra top 4 bästa album från året, en livs levande gäst i studion och vi avslutar med en musiktävling för våra lyssnare.

Prenumerera på Shinypodden eller lyssna här. 

Veckans låt

Häromdagen annonserades det ut i världen att David Gilmour kommer ut med ett nytt soloalbum till hösten. Vilken grej! Jag hoppas att han ger sig ut på en turné igen..

Att se David Gilmour live är nog den näst mest önskade på min "wish list". Och till min belåtenhet ser jag på twitter samtidigt som jag förbereder detta inlägg att han kommer ge konserter i höst. Ska se om jag kan få tag på biljetter och resesällskap och dra iväg till London. Det är dags att besöka London snart i vilket fall...

Väljer en ljuvlig men långsam Floyd-låt som var en av låtarna han körde på 50-årsjubileumskonserten för Fender Stratocaster.

David Gilmour: Marooned (live), Wembley Arena, 24:e September 2004.

Damsel (2024)

Spoiler alert!

Jag råkade se en trailer på denna film vilken innehöll en riktigt najs scen. Senare såg jag att den ärade filmbloggaren Filmitch gillade filmen och då blev det klart att den skulle ses. Detta är en fantasy om en frejdig ung tjej som måste fajtas för sitt liv. Filmen är en festlig blandning av The Princess Bride och Game of Thrones. 

Millie Bobby Brown spelar hjältinnan Elodie. Henne känner vi igen som Eleven i Stranger Things. Men sablans vad annorlunda hon ser ut idag. Jag burkar oftast fascineras av hur lika människor är unga som gamla. Men här är det tvärtom. Även om jag känner igen henne från hennes några år yngre version är det med nöd och näppe. Hon har ändrats så mycket att jag mest satt och funderade på detta under filmens gång. 

Filmen är inte speciellt lång men den tar ändå mycket god tid på sig inledningsvis. De hade gärna kunna skyndat på sig lite för set-uppen var mycket ordinär och inte speciellt unik. Elodie blir bortlovad till giftermål med en prins i ett land far far away för att hennes pappa och folket han äger ska få sig en rejäl peng för besväret. Tyvärr visar det sig att allt var ett lur då hon ska offras till en elak drake på bröllopsdagen. Dålig stämning.

Draken är den sista av sitt slag, en olycklig hona som tvingades se sina tre nykläckta ungar bli brutalt mördade av elaka män från kungadömet Elodie blivit såld till. Jag höll på draken hela filmen igenom och att Elodie och hon skulle slå sina kloka huvud ihop kändes ganska klart från början. 

När hämnden till slut ska tas ut på häxan som lömskt stod bakom allt det dåliga, påmindes man om the mother of dragons både en och två gånger, och till slut kom den bra scenen som jag såg i trailern. Det var filmens bästa scen. Lite oturligt att den råkade komma med i trailern för den var ju ganska så spoilande om man tänker efter lite. Så tokigt det kan bli.

Elodie vinner kampen och lämnar kungadömet far far away i ruiner med koffertarna fyllda av guld och en helt egen drake på köpet. Hon flyger till och med bredvid skeppet som seglar mot solnedgången, exakt samma scen som avslutade någon av GoT säsongerna, var det typ tre eller fyra kanske?

Kul liten fantasy som passar alla i familjen. Ge den en chans. Dracarys!

Betyg: 2/5

American Fiction (2023)

Martin Luther King Jr: "I have a dream that my four little children will one day live in a nation where they will not be judged by the color of their skin but by the content of their character. I have a dream today!"

American fiction är en välformulerad satir om den oundvikliga men antagligen oväntade effekten av den identitetspolitiska analysen som vuxit sig starkare och starkare i vårt samhälle.

Vi får följa den intellektuelle och intelligente författaren Monk som kommer från en mycket förmögen familj. Han är frustrerad över att hans böcker inte är populära. Hans kollegor inom akademin uppskattar böckerna men de går inte hem hos vanligt folk eftersom "they are not black enough". "Problemet" är att Monk är en färgad man, "an African-American", och då ska han skriva trashig skräplitteratur om gängkriminalitet, om barn som växer upp utan en pappa och och allt sånt som ingår i stereotypen av den svarta befolkningen (i USA och Västeuropa). Monk blir än mer irriterad när en ung svart kvinnlig författare går upp på försäljningslistorna med en trashig bok om den "svarta kulturen". Han beslutar sig för att under pseudonym skriva en egen bok i samma genre. Han vill göra den så hysteriskt överdriven att alla fattar att det är ironi. Men till hans ännu större frustration blir hans bok en succé.

Monks frustration är mycket lätt att förstå. Han läggs i ett fack pga av hans hudfärg. Han bedöms inte på hans karaktär, moral, vad han gör eller vilka böcker han skriver. Istället är han reducerad till en i mängden, en i en grupp som endast definieras av medlemmarnas hudfärg. Detta är en dagsaktuell fråga som poppar upp lite här och där. Folk definieras efter vilken grupp de mappats in i, och relationen mellan grupperna är mer intressant, speciellt vilken grupp som är "the opressors" och vilken som är "the victims", än individernas egna egenskaper.

Filmen bygger på romanen "Erasure" av Percival Everett och den kom ut redan år 2001, så man kan konstatera att problemet fanns redan då och det har förstärkts idag. Varför har denna galenskap inte tryckts undan de senaste två decennierna? Vi får hoppas på rättning av detta de närmaste 20 åren istället. För den intresserade av problematiken kan jag rekommendera boken "The End of Race Politics: Arguments for a Colorblind America" av Coleman Hughes. Den kom ut 2024.

Men filmen är så mycket mer än en satir över en förvirrad politisk strömning. Den har en annan sida om Monk och hans familj som är oväntat fin. Pappan är död men hans skugga vilar över Monk och hans syskon och Mamman börjar dessutom bli senil av åldern. Istället för satir erbjuds vi fina scener som träffar in de flesta känslor i registret, de är sorgliga, komiska och vemodiga om vartannat. Men det känns på riktigt och de upplevs som sanna. Mixen mellan den absurda satiren med det allmängiltiga och personliga blir lyckad vilket kanske inte var givet.

Skådespeleriet är överlag mycket bra. Främst står Jeffrey Wright som Monk och Sterling K. Brown som hans homosexuelle bror Cliff. Båda förtjänar alla hyllningar de fått. Filmen, Wright och Brown blev alla nominerade till oscars men den enda statyett filmen vann var bästa adapterade screenplay. Vilket var välförtjänt.

Betyg: 4/5

Filmen kom upp under Shinypodden Special Toppfilmer 2023, del 2. Shinypodden hittas där poddar finns, eller här.

Shinypodden Special - bästa albumen från 1990, del 1

Specialen har nu kommit till albumåret 1990. I den första delen av två pratar Niklas och Henke om sina bubblare och album på plats 5-10. 

Andra delen kommer nästa vecka.

Podden hittas där poddar finns, eller här.

The Killer (2023)

David Fincher kom ut med en ny film förra året. Den gick mig mer eller mindre obemärkt förbi. Gick den ens upp på bion? Det borde den väl ha gjort. Jag såg den i alla fall när den kom ut på streaming. Jag tycker han är en bra regissör, helt klart över medlet. Och han har med The Killer levererat en mycket duglig thriller om en lönnmördare som arbetar på kontrakt, om hur ett jobb slår slint och hur han måste söka hämnd på sin uppdragsgivare och en massa kollegor.

Jag gillar filmens lugna tempo. Inledningsvis kändes den för långsam men så fort jag kom in i filmen ordentligt flöt den på mycket bra. Huvudrollen som "The Killer" spelas av Michael Fassbender efter några års semester från filmandet. Han är bra, även om hans ansiktet gjorde mig påmind om The Counselor som Carl tvingade mig att bevittna. Otäckt film det där.

Feelingen i The Killer är något helt annat. Jag undrar om den inte påminner lite om Anton Corbijns The American från 2010. Liknande team och liknande tempo i filmerna, långsamma.

Jag gillade Fassbender i huvudrollen. Tilda Swinton, Charles Parnell och Arliss Howard var bra i små biroller. Stämningen i filmen var mycket trivsam, lika delar spänning och action med en hel del eftertanke. Mördaren verkar mycket duktig men han begår ett enkelt misstag och vi vet aldrig riktigt om han har koll på läget eller ej. Efter den långa inledningsscenen består det mesta av den två timmar långa filmen om hämnd. Hämnd på film brukar vara intressant på film, det är en grundläggande känsla som jag tror alla kan relatera till. Även om de flesta av oss kanske inte har teknikerna, utrustningen eller modet att göra som the killer.

Betyg: 3,5/5

Filmen kom upp under Shinypodden Special Toppfilmer 2023, del 1. Shinypodden hittas där poddar finns, eller kolla här.

Veckan låt

Snart blir det en massa album och låtar från 1990 i Specialen, men jag hinner klämma in en gammal goding från Bowie före dess.

David Bowie med Golden Years i en video som något fan gjort.

Redan slut? Då hinner vi med en låt till, en låt till från samma skiva. 

Denna version live på scenen hos BBC sommaren år 2000.

Wild is the wind. RIP, Mr Magic.

Perfect Days (2023)

Wim Wenders nya film utspelas i Tokyo och osar av japanskhet. Han är ett fan av den japanske mästerregissören Yasujirô Ozu, och med Perfect Days gör han sitt bästa för att göra en film i Ozus anda.

Filmen är långsam och repetitiv, och den fungerar som en meditativ betraktelse av en man som lärt sig att uppskatta de små sakerna i livet. Det kan vara den vackra soluppgången över Tokyos skyskrapor, hur ljuset faller mellan grenarna på det gamla trädet i parken där han äter sin lunch, eller middagen på favoritrestaurangen om kvällen.

Hirayama (Koji Yakusho) jobbar som städare av offentliga toaletter i Tokyo. Han lever ensam i ett oansenligt litet kryp-in. Han har inte många ägodelar förutom en madrass på golvet, en läslampa och ett litet bibliotek av klassiker. Just nu läser han Steinbeck. Han är till synes nöjd med livet och verkar inte ha ambitioner om något annat. Han tar bilen till jobbet redan innan solen gått upp och på vägen lyssnar han på gamla musikkassetter som fanns på åttiotalet. Han gillar klassisk rock som Lou Reed och Rolling Stones. En mäkta besynnerlig man som tar sitt enkla jobb på högsta allvar och som uppenbarligen är mycket stolt över sitt förvärv. Han är lika uppenbarligen både intellektuell och intelligent och jag ser honom i en miljö som på något sätt inte riktigt passar in.

Under hela filmen försöker jag förstå vad som hänt honom. Vilken miljö kommer han ifrån? Var är hans familj? Fru och barn? Efter middagen hänger han på en liten bar och han verkar vara intresserad av den kvinnliga ägarinnan. Har de ett förhållande? Har de haft ett? Vi får inte veta.

Även om filmen är långsam är den aldrig tråkig. Inte minst på grund av standarden och variationen på de Tokyos offentliga toaletter. Vilken standard! Vi får också lära känna Hirayama mer och mer under filmen gång. Han hjälper sin slarviga kollega, han får besök av sin systerdotter och han har ett nattligt möte med en döende man bland annat.

Under andra halvan av filmen händer det en massa saker för att vara med Hirayamas mått mätt, och jag tror att många av de svar jag söker kan dölja sig i några av de interaktioner han har. Slutscenen indikerar att han fått allt han önskade. Men vad var det? Det är inte så lätt att veta. Man kan gissa men några exakta svar finns kanske inte. Som livet självt alltså.

Betyg: 4/5

Filmen kom upp under Shinypodden Special Toppfilmer 2023, del 2. Shinypodden hittas där poddar finns, eller här.

La passion de Dodin Bouffant (2023)

Att servera någon en omsorgsfullt tillagad middag är det bästa sättet att visa att man älskar någon.

La passion de Dodin Bouffant är ett ljuvligt franskt romantiskt drama i historisk miljö. Filmen handlar om kocken Eugénie som arbetar hos den rike mannen Dodin Bouffant på hans herrgård på den franska landsbygden 1889. Dodin är en livsnjutare och älskar mat som han avnjuter tillsammans med vännerna i en liten herrklubb. Dodin och Eugéne som båda är i övre medelåldern är också ett kärlekspar, han vill gifta sig med henne men hon duckar och vill hellre fortsätta vara hans kock istället för frun i huset. När Egénie får svindel och svimmar inser Dodin att han måste snabba på processen.

Detta är en film för finsmakare då det gäller film och/eller mat. En riktigt ljuvlig anrättning med djupa smaker och lager på lager av psykologi, kärlek och ömsesidig respekt. Det finns knappt några fiender i en film som denna. Det skulle i så fall vara den utländska gästen som för att imponera på Dodin och hans vänner bjuder på en groteskt överdimensionerad middag som tar åtta timmar att äta sig igenom. Nej Dodin, Eugénie och deras vänner behandlar maten och matlagning på samma sätt som varandra med kärlek och finess.

Vi får följa Eugénie och hennes assisterande köksa Violette samt Violettes unga systerdotter Pauline i köket. Inledningen av filmen är mer eller mindre i realtid då Eugénie och hennes hjälpredor tillagar en fantastisk femrätters till herrklubben. Det är "slow film" som drar ner åskådarens tempo och fokuserar oss på en tid då människan levde långsammare.

Just Pauline, den lilla viljestarka flickan på cirka 12 år var min favorit. Det visade sig att hon hade perfekta smaklökar, i alla fall enligt Dodin och Eugénie. Hon var inte central eller ens nödvändig för filmen, men just som den där extra nypan salt över maträtten som får den att blomma ut och förstärka dess smakrikedom adderade hon något till filmen.

Vi pratade om filmen på Specialen om de bästa filmerna från 2023 och då fantiserade vi om att Bio & Bistro Capitol borde ha specialvisning på denna film och servera publiken en avsmakningsmeny med all mat som serveras under filmens gång. Vilken grej! Kan inte någon genomföra denna idé!

Betyg: 4/5

Filmen kom upp under Shinypodden Special Toppfilmer 2023, del 2. Shinypodden hittas där poddar finns, eller här.

Filmen heter också på olika språk "En Doft Av Kärlek", "The Taste of Things" och "Pot au Feu".

Veckans låt

Vi börjar närma oss inspelningen av Specialen om musikåret 1990. Jag gissar att alla fans av podden är spända av förväntning.

The Waterboys släppte sitt allra mesta irländska album detta år. Dess namn är svåruttalat... "Room to roam". 

På den skivan finns två så kallade "crowd pleasers", två ljuvliga kärlekssånger, och jag bjuder på en av dem redan idag. Håll till godo.

Veckans låt är "A man is in love" av The Waterboys.

Are You There God? It's Me, Margaret. (2023)

Are you there God? It's me, Margaret. är en underbar American Independent-film av regissören Kelly Fremon Craig. Filmen är en klassisk coming-of-age comedy-drama och det är en genre som det finns mycket skit i men när det är bra så blir jag lätt såld på filmen. Den landade på tredje plats på min första version av topplista för 2023 års filmer, dvs den lista jag tog med mig till poddningen.

Filmens huvudperson är den 11-åriga Margaret, spelad av Abby Ryder Fortson. Året är 1970 och Margaret och hennes familj bor på Manhattan och hon umgås mycket med farmor som bor nära. En höstdag slår blixten ner då föräldrarna informerar dottern om att familjen ska flytta till en förort någonstans i New Jersey. Margaret står inför avgörande steg in i vuxenvärlden och nu måste hon slitas upp med rötterna från hemmet och kompisarna. Hon anser att detta är orimligt!

Filmen har bra manus, en tajt regi, den är rolig, öm, ibland tänkvärd och den överraskar lite grann då och då eftersom den inte faller i de vanligaste fällorna för en ungdomskomedi. Starkast lyser ändå Rachel McAdams i rollen som Margarets mamma Barbara. Även Benny Safdie som pappan Herb och Kathy Bates som farmodern Sylvia är jättehärliga. Jag har inte sett Kathy Bates så här ljuvlig sedan hennes Miss Sue i The Blind Side. Men bäst är Rachel McAdams, så har jag sagt det två gånger. Hon borde ha fått en nominering till bästa kvinnliga biroll. Jag hade gärna sett henne vinna också för den delen.

Problemen för karaktärerna i en slice-of-life film som denna är sällan så speciellt stora egentligen, men för rollfigurerna som lever sitt liv i sina liv är de förstås mycket större. Filmen beskriver på många sätt något alldagligt men samtidigt något specifikt för just denna familj som ändå känns igen. Jag älskar att hänga med dem och filmen sätter tidsandan suveränt.

Filmen nämner Gud i titeln och javisst, Margaret ber till Gud flera gånger om. Filmen behandlar på ett nyktert och icke fördömande sätt problematiken med religion och hur människan kan förhålla sig till den. Margarets farföräldrar och pappa är judar medan morföräldrarna är hårt kristna vilket givetvis skapar friktion. Mamman har valt att "hoppa av" denna karusell och är ateist. Jag håller på henne.

Härlig film som jag varmt kan rekommendera till de av er som gillar genren med lite otydlig handling och inga stora händelser att tala om egentligen.

Betyg: 4/5

Filmen kom upp under Shinypodden Special Toppfilmer 2023, del 2. Shinypodden hittas där poddar finns, eller här.

Fast Charlie (2023)

Fast Charlie är en gansgterthriller från den amerikanska södern, en "southern neo-noir" kanske. Den gamle silverräven Pierce Brosnan spelar Charlie Swift, en bister och hårdnackad gangster som är consigliere för den lokala maffiabossen Stans. När en ny ung hetsporre gör sitt move för att ta sig upp i hierarkin blir det bökigt.

Charlie är luttrad men han har den gamla skolans moral och etik samt hjärtat på rätt ställe. Hans mest framträdande egenskap är dock en total lojalitet till Stan.

Under det bökiga kommer Marcie, exfrun till ett av gangstrarnas fotfolk i skottgluggen. Kan hon känna till hemlisen som hennes ex tog med sig i graven? Fast Charlie måste samarbeta med Marcie innan allt går överstyr. Spänningen byggs upp under filmen.

Jag gillar att filmen håller sig hela filmen igenom och inte tappar fokus, stajl eller tempo mot slutet som är så vanligt med halvtaskiga filmer. Dessutom gillar jag skådespeleriet överlag. Pierce Brosnan har jag alltid gillat och här gör han ett bra jobb som den erfarne och lite lätt cyniske Charlie.

Marcie spelas förträffligt av Morena Baccarin som vi mest kommer ihåg från en okänd tv-serie som heter

Firefly. Marcie är en tuffing med skinn på näsan och hon backar inte för situationen. Lyckligtvis slipper vi "damsel in distress"-syndromet här. Hennes karaktär här i filmen påminner lite om hennes roll i Firefly och jag faller för henne. Igen.

Den gamle maffiabossen spelas av en rejält gammal James Caan i hans sista film. "Sonny Corleone" från Gudfadern slöt cirkeln på ett fint sätt med denna film.

Detta var en stor överraskning. Jag gillade stämningen i filmen, blev inte besviken mot slutet och gillade att hänga med karaktärerna.

Betyg: 3+/5

Filmen kom upp under Shinypodden Special Toppfilmer 2023, del 1. Shinypodden hittas där poddar finns, eller kolla här.

Shinypodden Special - Toppfilmer 2023, del 2

Specialen i luften med andra delen av toppfilmer från 2023. Niklas, Carl och Jojje är åter på plats.

Under avsnittet kommer vi kora årets film om Specialen får välja. Och det får vi.

Barbenheimer var årets snackis. Barbie har ramlat av racet mot förstaplatsen, men vi har Oppenheimer kvar. Hur ska det gå??

Shinypodden hittas där poddar finns, eller här.

Veckans låt

Den 5:e april 2002 dog Layne Staley av en överdos på en speedball, en blandning av heroin och kokain.

Enligt ryktet regnade det i Seattle den dagen (något som inte är en högoddsare i och för sig).

Också funnet på internet: "[It']s an old Indian custom … that if it rains, something like that, when somebody dies, if it rains their spirit is set free."

Sjöng Layne om sin egen död ett decennium före sin död? Mycket möjligt för var och varannan låt handlade om missbruk och död. Han ville väl vakna upp från drömmen...

Veckans låt är Alice in Chains "Rain when I die" från deras bästa platta "Dirt" (1992).

För kalenderbitaren: Curt Cobain tog livet av sig åtta år tidigare, den 5:e april 1994.

DogMan (2023)

Luc Bessons senaste film är en mix av genrer och stilar där drama blandas med action och en hel del magisk realism på det. Jag kan tänka mig att filmen är en vattendelare men jag gillade den mycket.

Filmen inleds under natten när polisen stoppar en skåpbil. Chauffören är en vuxen vit man i drag med peruken på sné, läppstiftet smetat och klänningen i oordning. Han är också blodig lite här och där, som om det skvätt. När chauffören knappt svarar på tal och dessutom inte vill öppna bakluckan på skåpbilen blir polisen än mer misstänksamma. När de öppnar dörren hoppar 30-talet hundar ut ur bilen och springer iväg längs gatan. Vad är detta? frågar polisen sig, och vi åskådare frågar oss samma sak.

Chauffören, Douglas (Caleb Landry Jones) låses in i ett förhörsrum på polisstationen och polisen ringer in jourhavande psykolog Evelyn (Jojo T. Gibbs). Det är via Evelyns intervjuer med Douglas vi lär känna honom och hans livsöde. Samt hur det kom sig att han kunde prata med hundarna.

My gosh, detta var något speciellt. En unik film. Jag gillar det mesta som Luc Besson regisserat, i alla fall hans sci-fi och actionfilmer. Detta var delvis nya marker men jag gillade det mycket. Jag kan älska sagor som befinner sig mellan det verkliga och fantasins värld. Besson bjuder också på en rejäl fajt mot slutet, action och pang pang.

Caleb Landry Jones spelar huvudpersonen Douglas och han är nog också den enda skådespelaren jag känner igen. Han är otrolig i denna film. Han bär hela filmen på sina axlar, ger den en gravitas som kändes överraskande. Hans hängivenhet till rollen är central och han ger sin Douglas en blandning av stoiskt lugn, beslutsamhet och sorgsenhet. Men hans Douglas saknar aldrig syfte med det han gör han och vi hejar på honom som man gör ibland. Filmen är allt annat än käck, ett stort vemod omfamnar den från första scenen.

Bra jobbat Luc!

Betyg: 4/5

Filmen kom upp under Shinypodden Special Toppfilmer 2023, del 1. Shinypodden hittas där poddar finns, eller kolla här.

Taylor Swift: The Eras Tour (2023)

"So you and I, we're about to go on a little adventure together. And that adventure is going to span 17 years of music, and it's going to be one era at a time. How does that sound to you?"

Sedan något år tillbaka kallar jag mig stolt en Swiftie. Tyvärr har jag inte biljett till någon av konserterna på Friends Arena i maj... Men andra bäst är denna konsertfilm från den pågående The Eras Tour. Filmen är inspelad under hennes sex konserter långa stopp på So-Fi Stadium, Los Angeles 3-9 augusti 2023.

Som konsertfilm erbjuder denna film inget mer än konserten rakt upp och ner. Inga intervjuer eller "behind the scenes". Eftersom det finns så otroligt mycket intervjuer och annat material med miss Swift tycker jag det är ok. I vanliga fall kan jag gilla att få lite mer "kött på benen" om artisten, men här uppskattar jag renheten i att få uppleva konserten mer eller mindre som den var i konserthallen. Bioversionen av filmen är 3 timmar lång och täcker i princip alla låtar hon spelade. I verkligheten var konserterna oftast över 3 timmar och 20 minuter inklusive snack mellan låtar och annan strötid.

Jag är en sucker för spännande koncept på konserter, som när Neil Young kom in på Cirkus 2003 och gjorde världsdebut av ett vid tiden osläppt album (Greendale). Eller när artister som The Cure, David Bowie och Fish med flera spelar hela album live. Här har vi ett nytt grepp, med eror. Jag gillar idén skarpt.

Taylor delar in konserten i 10 eror eller akter. En akt per album plus en kort nionde akt med två akustiska låtar per konsert där hon överraskar med olika låtar varje kväll, ibland låtar hon aldrig spelat förr till och med. Hon täcker in alla hennes studioalbum förutom debuten "Taylor Swift" från 2006. Jag var först lite undrande varför hon inte tog med det albumet men hon har ju inte spelat in Taylor's Version av det än så jag gissar att hon håller på det lite. Dessutom spelade hon låtar från debutalbumet under den lilla akustiska delen av och till.

Konsertfilmen är lång men samtidigt otroligt underhållande och lätt att titta på. Jag såg dessutom den förlängda versionen "Taylor's Version" som adderar nästan 30 minuter av akustiska låtar (från olika kvällar) efter bioversionens eftertexter var över. Det var som ett extranummer. 

Showen är extraordinär på flera sätt. Scenshowen är givetvis top notch med dans i massor samt scen- och klädbyten mellan varje "era". Bytet mellan eror är extra spännande då albumen (erorna) inte kommer kronologiskt. En underbar överraskning för fansen varje gång. Spektakulärt. 

Men framför allt är Taylors låtskatt makalös och flera låtar växer när de framförs live. Till detta är hennes karisma och humor på scenen omöjlig att undfly, det mesta görs med ett glitter i ögonen. I alla fall tills tonaliteten switchar, då hon blir oskrymptad, som sig bör.

Filmupplevelsen var så lustfylld att jag fick in filmen på min top 10 för 2023 trots att det är lite udda att ha med en konsertfilm på top 10, lite som med dokumentärer. Det blev ett undantag denna gång.

Betyg: 4/5

Filmen kom upp under Shinypodden Special Toppfilmer 2023, del 1. Shinypodden hittas där poddar finns, eller kolla här.

Några lösryckta favoriter från showen:
Act I: Lover - The Man
Act II: Fearless - Love Story
Act III: Evermore - Willow
Act IV: Reputation - Don't Blame Me
Act V: Speak Now - Long Live
Act VI: Red - All Too Well (10 Minute Version)
Act VII: Folklore - Cardigan
Act VIII: 1989 - Shake It Off
Act IX: Acoustic set - You're on Your Own, Kid (solo on piano)
Act X: Midnights - Lavender Haze / Anti-Hero / Midnight Run / Vigilante Shit / Bejeweled / Mastermind / Karma
(ja, jag är väldigt svag för albumet Midnights)