2024 - Året på Fripps Filmrevyer

2024 på Fripps Filmrevyer, vad var det egentligen? Bloggen må ha levt ett lite tynande liv i skuggan av poddar och annat men den är fortfarande här! Det är något i alla fall.

Året har följt de senaste årens trender som att poddningen tar mer och mer tid från skrivandet, att film på bio nästan helt har försvunnit för mig (efter pandemin) och att tv-serier är himla gött. 

Under året har jag dock lyckats komma in i läsning av "old school" fysiska böcker igen då jag under sommaren och hösten läst de fem första Agatha Christie romanerna. Den bästa "so far" var The Man in the Brown Suit med Anne Bedingfield tätt följd av The Secret Adversary med Tommy & Tuppence samt The Murder on the Links med Poirot. Som "companion" till mitt läsande av Agathas böcker lyssnar jag på den förtjusande podden "All About Agatha". Rekommenderas.

Nu blir det paus för Agatha, då jag just har startat upp den första boken i Brandon Sandersons Mistborn trilogi. Härligt att äntligen fått tummen ur och tagit mig an en av Sanderson på egna bens mest kända bokserier. 

Poddandet går vidare och under 2024 hann vi med två säsonger (mer eller mindre) samt den periodiskt återkommande Shinypodden Special. Först ut var Clintanpodden: Del 2 med Frans och Joel dår vi valde tre filmer var och därmed fick ihop ytterligare nio filmer. Det var mycket trevligt, även om den poddsäsongen gjordes via datorns kalla sken på grund av un-co-location. Clintanpodden tar nu en längre siesta som det verkar.

Men det var inte nog med det! Jag och Carl tog oss an en spännande säsong med John Ford-podden som alldeles snart kommer gå i mål. Vi valde till sist ut elva filmer även om jag personligen tar extrakursen och planerar at se hela 19 filmer av mästaren Ford.

Shinypodden Special var också i luften hela åtta gånger. Som vanligt samlades Carl, Niklas, Johan och jag för att under våren podda om de bästa filmerna från året innan och under hösten för ett äldre filmår, vilket denna gång var ett nioårsretrospektiv över filmåret 2015.

Jag och Niklas gillar musik och vi hann med sex albumår under året där vi bland annat körde "Grungeskolan" vilken kommer avslutas i luften under januari (efter John Ford-podden är slut).

På tal om poddande så gav min gamla dator upp efter att ha tjänat mig troget i nio år och jag fick glädjen att köpa en ny en. Nu snurrar poddproduktionerna åter igen. Även den gamla inspelningsmanicken gav upp och en ny har inhandlats och körts in. Ut med det gamla och in med det nya så att säga.

 

Som sagt så blir det allt mer sällan film på bio vilket ibland känns konstigt men det är så det har blivit. Året har ändå bjudit på sköna upplevelser med Dune, Furiosa och Alien på den stora duken samt Apocalypse Now på Cinemateket tillsammans med Måns. 

Annars är film i princip lika bra hemma i filmrummet ju. Ett litet filmprojekt som jag och Måns sysslat med under sommaren och hösten var att se Alien- och Predator-filmer. Kul att få chansen att "lära upp" systersonen i klassisk film.

På bloggen har jag försökt varit så ärlig som möjligt och det innebär ibland "hot takes" som när jag sågade Poor Things eller Saltburn, den senare till Fiffis förtvivlan. 

Vid sidan av film är tv-serier en stor favorit nu för tiden och jag har sett nio fulla säsonger detta år. Det finns så många att välja på! De bästa som jag råkade se var Slow Horses (S4), Monsieur Spade (S1) och Yellowstone (S2). 

Till sist har jag gått på hela fyra stora konserter under året. Taylor Swifts The Eras Tour var magiskt bra och jag skulle vilja hävda att den var den bästa konsert jag någonsin sett! Javisst, till och med bättre än den första gången jag såg Pink Floyd (Köpenhamn 1988), de bästa av Neil (Sjöhistoriska 1993, Dalhalla 2016 eller Where The Action Is 2009) eller gamla favoriter som The Cure (Johanneshov 1987) eller Marillion (Scandinavium 1987).

I Oktober reste jag och Per till London och hängde med Frans. Då hann vi också med att se David Gilmour på Royal Albert Hall, premiär för både Gilmour solo och RAH. Mycket bra och en konsert som hade varit "nummer ett" för många år.

Nu önskar jag och bloggen alla läsare ett Gott Nytt År och förhoppningar om att 2025 kommer ge oss mera böcker, mera musik, fler filmer och de bästa tv-serierna!

Shinypodden - The Quiet Man

Mitt under säsongen adderade vi veckans film, den nionde av elva filmer under John Forc-podden.

Är det en "screw ball comedy"... eller är filmen svidande samhällskritisk? Det är frågan Henke och Carl försöker bena ut.

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

Wagon Master (1950)

John Ford hann med ytterligare en western, mellan She Wore a Yellow Ribbon och Rio Grande, en film som kanske hamnar lite i skymundan av kvalleri-trilogin men som uppskattas av många fans.

Ben johnson och Harry Carey Jr. spelar två unga hästhandlare som tar på sig ansvaret att föra ett vagntåg med mormoner genom den farliga öknen till deras destination vid San Juan River.

På vägen hotar indianer men också ett skurkband av vitingar på flykten undan en sheriff med hans posse samt till slut en ensam vagn med en brokig skara hustlers.

Filmen är intressant. Inte mist för attd en får mig att drömma mig bort till The Wheel of Time flera gåner. Våra mormoner är pacifister och påminner med sitt vagntåg om The Tuatha'an som också kallas  Tinkers eller The Travelling People. De var ju också pacifister in absurdum. Samma sak här, trots att de blir både utnyttjade och hotade till livet av skurkarna vägrar de försvara sig. De unga hästpojkarna Travis och Sandy måste ta ställning till hur de vill förhålla sig till detta.

Sister Ledyard håller ordning på folket i tåget när det blir oro. Vi känner igen Jane Darwell från The Grapes of Wrath, ännu en återkommande skådespelare i en Ford-film. Sister Ledyard påminner mig om den gamla damen Ila i WoT.

Den andra gången jag kommer att tänka på The wheel of Time är när tåget stöter på Dr. A. Locksley Hall (Alan Mowbray, skådespelaren från My Darling Clementine) och hans nattfjärilar. Deras vagn har fått hjulhaveri, den tidens punka.

Till detta kommer Shiloh Clegg och hans brorsöner i The Cleggs gang och stör. Det lustigaste med detta gämg som påminner om bröderna Dalton i Tintin är att vi får träffa en ung James Arness (Zebulon!) i rollen som Floyd Clegg.

Denna film hade en annan tonalitet än kavalleri-trilogin. Ford skippar den burleska spalsticken under inledningen och hela filmen får en allvarligare ton. Men den är ändå klart underhållande när de väl kommer iväg. Naturen är som i alla dessa filmer spektakulär och trots, eller på grund av, avsaknade av John Wayne kan alla små roller blomstra ut i symbios.

Rekommenderas!

Betyg: 3/5

Rio Grande (1950)

Rio Grande är tredje och sista delen av den informella kavalleri-trilogin. Här spelar John Wayne  Lt. Col. Kirby Yorke som har problem med apacherna igen.

Hur många familjer slogs i spillror under inbördeskriget? 

Det mest intressanta i denna film är vad som hände femton år tidigare under inbördeskriget. Kirby och hans mannar under General Sheridan blev beordrade att bränna ner den magnifika gården Bridedale i the Shanandoah Valley. 

Striderna där var intensiva. Jubal Early och hans sydstatsarmé hade intagit dalen och gjorde raider till Washington DC med plundring och annnat. När Sheridan slog tillbaka och tryckte undan Early körde de med brända markens taktik. York och hans mannar blev beordrade till det omöjliga då det var hans fru Kathleens (Maureen O'Hara) familj som ägde Bridesdale. 

Kathleen sa nej och York hade inte träffat sin fru eller deras lille pojke sedan dess.

Men nu 15 år senare har sonen Jeff (Claude Jarman Jr.) tagit värvning och blivit placerad på det lilla fort där York är chef. Kathleen dyker snart upp för att rädda sin underårige son från militärens käftar. 

Detta var en bra film som kommer upp i samma nivå som Fort Apache. Problemen med indianerna är inte i fokus som det känns som i denna film även om filen innehåller bra mycket mer action är både Fort Apache och She Wore a Yellow Ribbon. Blårockarna blir attackerade, de jagar apacherna ner till Mexikanska gränsen, under transport till säkrare plats blir alla barnen kidnappade av apacherna och York, Jeff och de övriga måste rädda barnen. Bra grejer.

Men det är ändå relationen mellan York, frun och sonen som driver dramat. Ska York ge sonen fördelar i det militära (nej), kommer York och Kathleen sluta freda och tänds kärlekens flamma för dem igen (ja), har filmen en del busisk och slapstick (ja).

En hel del humor får såklart plats. Victor McLagen spelar Sgt. Maj. Quincannon som Kathleen kallar för "arsenist" (pyroman) hela tiden. Quincannon vet inte vad det betyder vilket är något av ett running joke filmen igenom.

McLagen är för övrigt med i alla tre filmerna i trilogin och i She Wore a Yellow Ribbon spelar han en karaktär med samma namn till och med, då Top Sgt. Quincannon. I Fort Apache var han Sgt. Festus Mulcahy. I Fort Apache finns också en Sergeant Quincannon men där spelas han av Dick Foran. Så vi kan nog sluta oss till att John Ford också såg att filmerna hörde ihop lite...

Rio Grande är en mycket bra avslutning på trilogin i vilket fall.

John Waynes tre karaktärer är inte samma men om man så vill kan de ses som samma stereotyp och med tanke på deras ålder i filmerna skulle filmerna kunnas ses i ordningen Fort Apache, Rio Grande och sist She Wore a Yellow Ribbon. 

Betyg, 3,5/5

She Wore a Yellow Ribbon (1949)

I den andra filmen ur trilogin spelar John Wayne Captain Nathan Brittles vid det lilla fortet Fort Starke. Det är dagen före hans pensionering och han får i uppdrag av Major Allshard att ge sig ut på patrull. Han ska hantera en grupp Chayenne och Arapaho som brutit sig ut från reservatet och hotar att störa den bräckliga freden mellan de vita och indianerna. Brittles ska också eskortera majorens fru och dotter till en diligensstation i närheten så att de kan ta sig i säkerhet österut i landet. Väl framme vid stationen finner de den nedbränd och diligensen slagen i spillror. Nu är goda råd dyra!

Brittles måste arbeta övertid för att hantera situationen, han försöker förhandla med sin gamle vän Chief Pony That Walks men tiden för förhandlingar är förbi för indianerna.

Filmen är nog så bra men ändå som den lite svagare andra delen av en trilogi. Den förbleknar lätt i jämförelse med Fort Apache och Rio Grande. Den stora skillnaden är att birollerna vid sidan av John Wayne inte ger ett bestående intryck. Flera av de mindre kända skådespelarna från Fort Apache är med i denna film, förutom Shirley Temple eller Henry Fonda och det är ett stort avbräck. Här får vi ett underutvecklat triangeldrama mellan dottern och två yngre officerare som knappast fick hjärtat att rusa.

Filmens styrkor är den fantastiska naturen och miljön i Monument Valley samt en superstabil John Wayne. Men detta förblir dock en "minor Ford" vid närmare eftertanke.

Betyg: 2/5

Fort Apache (1948)

 

Colonel Owen Thursday: "What a country! Mule Creek! Dead Man's Squaw! Schmitz's Wells! Hangman's Flats! Hassayampa! End of the rainbow: Fort Apache"

Fort Apache från 1948 är den första filmen i John Fords Kavalleri-trilogi. John Wayne spelar huvudrollerna i alla tre filmerna men det är inte samma person han spelar, men samma typ av person kan man säga, en pragmatisk och kapabel officer i kavalleriet.

I Fort Apache spelar han Captain Kirby York som har tillfälligt befäl över ett litet fort ute på kanten av den civiliserade delen av western. De lugna dagarna får ett stopp när Lieutenant Colonel Owen Thursday anländer med sin dotter miss Philadelphia. Thursday som spelas av Henry Fonda tar över befälet av fortet. Dottern blir förtjust i en ung men fattig officer.

Col. Thursday gillar inte apacher och han söker ära i sin roll som officer i kavalleriet. Han pratar om Gen. Custer och verkar mycket sugen på att få dra sitt svärd och anfalla med trumpetarens fulla lungor som stöd. Cap. York å sin sida förstår apacherna, behandlar dem med respekt och har redan börjat förhandla med dem.

Filmens nerv kommer från de två officerarnas olika personligheter och den konflikt som uppstår dem emellan över hur de ska ta sig an apacherna som är på krigsstigen.

Col. Thursday har också konflikt med sin lite för unga dotter Philadelphia som vill bli uppvaktad av den stilige Second Lieutenant Michael Shannon "Mickey" O'Rourke. Philadelphia spelas av Shirley Temple och hon är något av en sensation för mig. Otroligt underhållande att beskåda. Jag kände till henne som en barnskådis men här är hon 19-20 år gammal, ett år före hon la sin skådespelarkarriär på hyllan och ägnade sig åt politik istället. Filmen är väl värd att tittas på enkom på grund av henne.

En nervig Henry Fonda som den egoistiske narcissisten Col. Thursday är också en fröjd att beskåda, speciellt i relation till den lugne och trygge John Wayne.

En bra western som blev än bättre under andra titten. Nästa titt kan den kanske bli uppjackad en nivå.

Betyg: 3,5/5

Lyssna på oss i Shinypodden då vi pratar om denna film, finns där poddar finns, eller här.

Shinypodden - Fort Apache

Åter till Monument Valley och en av John Fords second tier westerns, "Fort Apache" från 1948.

Errata: Monument Valley ligger i Utah och Arizona, sydväst om Colorado.

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

Nothing Compares (2022)

Nothing Compares är Kathryn Fergusons dokumentär från 2022 om Sinéad O'Connor som dök upp på SVT Play i våras. Den gick också på Filmfestivalen 2022.

Sinead gick sorgligt nog ur tiden alldeles för tidgit förra sommaren. Hon kommer kommas ihåg av människorna länge, länge, för hennes röst, hennes musik och hennes aktivism.

Dokumentären är ibland smärtsam att bevittna. Dokumentären som gjordes före hennes död beskriver hennes uppväxt med abusive parents och en horribel behandling av samhället när hon som femtonårig placerades i en uppforstringsanstalt som drevs av ett gäng galna nunnor. 

Filmen visar också hur slumpmässigt och bökigt det var för att få göra första skivan, en berättelse som jag tycker mig finna i var och varannan dokumentär om kända band eller artister. Alltid detta kaos och de berömda bananskalen...

1987 kom hennes första album i alla fall ut till slut - "The Lion And The Cobra". Wow, jag ryser när jag tänker på vilken sensation den var. Anders spelade den för oss i pojkrummen i Skövde och jag blev helt blown away. Sinéad! Rösten var guldet, men låtarna var också helt annorlunda än vad jag hade hört förr. 

Favoriterna "Jackie", "Jerusalem", "Never Get Old", "Troy", "Feel So Different" och framför allt "Drink Before The War" är fortfarande sagolik och unik musik. Jag har på senare dagar köpt en fin utgåva av debutalbumet på vinyl. Det är ett älskat inslag i biblioteket.

Intervjuer från sent i livet visar upp en sliten Sinéad. Jag väljer att komma ihåg henne från hennes första år i berömmelsens strålkastarljus. Framför allt saknar och sörjer jag den fina och osannolikt starka människan Sinéad. Hon levde ett allt för hårt liv under ett institutionaliserat förtryck, en skam för ett samhälle som har mage att kalla sig modernt.

Betyg: 5/5

Descent (2020)

Detta får bli veckan med uppsamling av några dokumentärer jag sett men inte skrivit om än. För två år sedan stötte jag på den fascinerande dokumentären Descent från 2020. Jag tror att jag såg den på Prime, men jag kan komma ihåg fel om det.

Filmen dokumenterar den världsberömda isdykaren Kiki Bosch. Hon fridyker i extrem miljö, de mest isande djupvatten hon kan hitta. Det är en fascinerande sport och svindlande på ett säreget vis. Sannerligen en fascinerande film.

Kiki beskriver mycket intimt om ett sexuellt överfall hon råkade ut som ung vuxen och hur hennes fridykning i ishaven hjälper henne att läka. Hon kallar det kalla isvattnet för "the pinnacle of mindfulness".

Filmen innehåller förutom intervjuer videos från hennes team när hon dyker på olika exotiska platser, till exempel utanför Island i sprickan mellan de Nordameriska och Europeiska tektoniska plattorna. Hon dyker också under isen vid Grönland och i Nya Zeelands Milford Sound.

Filmerna från dykningarna är helt enkelt fantastiska. Det är som att transporteras till en utomjordisk värld.

Jag gillar denna dokumentär skarpt. Dels som en underbar naturfilm, men också en intressant berättelse om att hela en söndrig själ. Det är överraskande nog smärtan från isande vatten som ger henne den läkande kraften. Detta med nyttan att bada i isvatten är intressant, något som också kommit upp i "Limitless with Chris Hemsworth", serien på National Geographics. Jag kan rekommendera både filmen och serien. Klart bra gejer detta.

Betyg: 4/5

My Darling Clementine (1946)

My Darling Clementine var en av de fyra filmer jag sett tidigare av Ford och jag kom ihåg den som helt ok, men ändå antagligen den svagaste av de fyra; Stagecoach, The Searchers och The Man Who Shot Liberty Valance de övriga.  

Nu efter poddningen har den stigit i min aktning. Jag har lärt mig att uppskatta dess poetiska värden. Första gången jag såg den var jag nog mest intresserad av handlingen och det kan tänkas att jag jämförde lite för mycket med Kurt Russels Tombstone från 1993. 

Clementine är en lite melakolisk och stillsam film och hur USA byggdes av män som bar sina pickadoler på höften. Det är en fin film som på ett mjukt sätt studerar stereotyper från "the Wild West" som den berömde revolvermannen, suputen, spelaren, den vackra välutbildade vita kvinnan, den mexikanska nattfjärilen med det eldiga temperamentet, de sluskiga skurkarna osv.

Tyvärr får vi aldrig ta del av Fords egen vision av filmen. Hans version klockade in på 2,5 timmar men osannolikt nog finns ingen kopia av den versionen kvar. Bioversionen är en av producenten Zanuck omarbetad och nedklippt film. Scener filmades om och en påträngande score lades på över poetiska scener. Det är riktigt irriterande att vi inte fick artistens verk. Jag har "Criterion Collection"-utgåvan på dvd och på andra skivan finns en alternativ version som är ca 8 minuter längre än bioversionen. Den är en version från mitt i processen som försörde originalet. Den ger inga definitva svar men en hel del små ändringar teasar om vad originalet kunde ha varit.

Jag spekulerar till och med om att denna mix av Fords idéer med Zanucks "actionfilm" kan ligga till grund till att jag inte riktigt greppade värdet i filmen under första titten.

Henry Fonda är bra som Wyatt men jag gillade nog Victor Mature i rollen som en nervig Doc Hollywood än mer. Både Linda Darnell som Chihuahua och Cathy Downs i rollen som Clementine Carter var också bra.

Betyg: 3/5

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

Rules of Engagement (2000)

Rules of Engagement är ett snart 25 år gammalt krigsdrama av William Friedkin med Tommy Lee Jones och Samuel L. Jackson. Jag har sett snippets av den på TV några gånger men nu när den nyligen gick på TV en kväll tog jag chansen att se hela filmen. 

Det går inte att komma ifrån att detta känns som en minor A Few Good Men. Fast å andra sidan är både  Tommy Lee Jones och Samuel L. Jackson mycket trevliga skådespelare så jag hade en mysig stund med dem framför TV'n. 

Jones lite skruttiga men engagerade advokat och Jacksons anklagade överste är lätt att tro på som karaktärer och lätt att heja på i den till synes svåra sits de hamnat i. Strukturen är den förväntade och filmen hoppar mellan ett domstolsdrama à la krigsrätt, och Jones utredning för att hitta förklaring på vad som hänt.

Filmen blev tydligen häftigt kritiserad som fientlig mot islam när den kom ut, men jag tror knappast många kritiker skulle dra det kortet idag. Det är som att verkligheten har kommit ikapp filmen och det finns allt för många attacker på amerikanska ambassader etc nu för tiden för att kunna vifta undan denna fiktiva film som ljug och skräp. Attacken i Benghazi 2012 är bara ett av exemplen.

Helt ok underhållning för stunden, men välj hellre A Few Good Men för ett tajtare och mer explosivt  domstolsdrama, eller 13 Hours: The Secret Soldiers of Benghazi om ni önskar mer action (samt based on a true story).

Betyg: 2/5

Shinypodden - My Darling Clementine

John Ford-podden går nu in i två veckor med westernfilmer. Veckans film är den hyllade My darling Clementine med Henry Fonda i huvudrollen.

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

Rebel Ridge (2024)

Rebel Ridge är Jeremy Saulniers senaste film och därmed intressant per definition. Klart vi gillar Saulniers filmer. Hans tidigare filmer är Blue ruin, Green room och Hold the Dark. De är ofta skarpa och tämligen våldsamma små filmer om personer som hamnar i vanskliga situationer. Alla filmer är inte perfekta men de är alltid intressanta på ett eller annat sätt.

Rebel Ridge påminner mig mycket om tv-seiren Reacher med Alan Ritchson. De utspelar sig båda i södern i miljöer som påminner mycket om varandra, de har liknande struktur där en ensam utböling kommer in i en tajt community och rör runt, samt att de är båda våldsamma.

Men det är här som de skiljer sig också, i tonaliteten. Rebel Ridge är överraskande nog en film från Saulnier där våldsinnehållet tonats ner till en sådan grad att filmen känns mer eller mindre orealistisk. Vi har en huvudperson som verkligen mödar sig om att inte skada sina motståndare allt för mycket. Det är såklart en fin tanke, men hur realistiskt är det? Blodtörsten hos Saulniers fans blir inte stillad! Eller snarare, att tonaliteten blir mindre av Saulniers skarpa grymma verklighet, mer av en ofarlig serietidningsvärld.

Jag har inget emot att vår hjälte är duktig på slagsmål och listig som Rambo eller MacGyver. Men att han inte löser "problemet" med de mest effektiva verktygen känns korkat helt enkelt. Hela filmen känns lite för barntillåten, som om det är en tv-serie som femman visar på eftermiddagarna...

Huvudrollsinnehavaren Aaron Pierre var en intressant ny bekantskap. Isande genomträngande ögon, han är cool helt klart. Men den gamle silverräven Don Johnson är ändock filmens starkast lysande stjärna. Alla scener med honom var små höjdpunkter i filmen.

Spännande och överlag bra film. Rekommenderas!

Betyg: 3/5

They Were Expendable (1945)

They were expendable är John Fords uppskattade WWII-film från 1945. Filmen bygger på boken med samma namn från 1942 som är en fiction men bygger på verkliga personer och händelser. Filmens John Brickely och Rusty Ryan som spelas av Robert Montgomery och John Wayne är baserade på PT-Boat Squadron Three Commander John D. Bulkeley och hans C.O. Robert Kelly.

Filmen hade premiär i December 1945 efter kriget i Stilla Havet hade tagit slut. John Ford själv var en veteran från kriget då han ledde en filmdivision som dokumenterade kriget, bland annat slaget om Midway 1942.

Man kan därmed tänka sig att filmen skulle vara tämligen realistisk då bade boken och John Fords egna erfarenheter baseras på verkligheten. Men så inleds sannerligen inte filmen. Den har en förvånande sprallig tonalitet. Våra huvudpersoner som bemannar små patrullbåtar byggda i trä tar dagen med en klackspark. De klagar mer på att de inte får vara med och anfalla stora slagskepp än att deras båtar inte erbjuder det minsta skydd då de inte är bepansrade.

Under ledig tid skrålas det på barer och Rusty hinner till och med att flörta med sjuksköterskan Sandyss (Donna Reed). Men filmen bryter den glättiga känslan med en scen i mitten av filmen när det muntra gänget, som påminner mig lite om de sju dvärgarna, besöker och tar farväl av en av deras kompisar som de tvingas lämna kvar på sjukhuset då de beordrats till reträtt söderut. 

Gänget skojjar med kompisen och pratar om när han ska återkomma i tänst. Han spelar med, men ber Brickley stanna kvar när de övriga lämnat. Då ändras känslani filmen och han tackar Brickey och gänget för att de höll masken. Detta andra farväl var ömsint med en outtalad sorgsenhet som blev mer tydlig just för att de inte gav uttryck för den. Killen med det sönderskjutna benet och sköterskan Sandyss skulle inom kort bli tillfångatagna av japanarna. Alla i filmen visste detta hela tiden, det var bara jag som inte hängde med i svängarna... They were expendable. Indeed.

Japanerna var väl kända för sin grymhet under kriget, allt från tortyr och avrättningar av krigsfångar till att de kvinnliga fångarna fick finnas sig tillrätta som sexslavar. 

Jag läste någon som hävdade att detta var en av de mest realistiska WWII-filmerna. Det kändes inte så i inledningen av filmen men allt eftersom insikter infann sig och hur filmen utvecklades kan jag om än inte hålla med så i alla fall förstå det uttalandet.

Slutet av filmen är nämligen inte lika munter som inledningen, även om männen i filmen försöker hålla en god min. Här kan vi glömma glada Hollywood-slut. Några klarade sig undan med sista planet ut från Filippinerna, men de flesta vi lär känna i filmen föll i fiendens händer och ut ur historien. De förblir namnlösa, förlorade i krigets dimma...

Betyg: 3/5

Jag och Carl poddade om denna film för John Ford-podden. Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

AVP: Alien vs. Predator (2004)

Jag och Måns fortsätter vår exposé genom Alien- och Predator-franschiserna. Denna gång fick vi sällskap av kusin David också. Härligt.

AVP är varken "kanon" i Alien- eller Predator-världarna enlig "the internets", men det måste vara någon slags gråzon här för detta känns som att den passar väl in i båda världar. Pyramiden våra hjältar försöker ta sig ur omkonfigurerar sig med jämna mellanrum vilket påminner lite om Cube 2: Hypercube också för den delen.

Filmen är regisserad av Paul W.S. Anderson och den kommer då såklart rent generellt sett inte upp i nivå med Alien-filmerna då det gäller production value, skådespeleri eller dialog. Det känns som en b-film helt enkelt. Men den är engagerande och det mesta av actioninnehållet verkar vara utfört med praktiska specialeffekter vilket jag älskar. Filmen är dock lite daterad i en del av de digitala effekterna, tex något blodsplatter såg udda ut.

Dialogen är ibland bedrövlig, ibland överförklarar de vad som sker, varför inte låta publiken få befinna sig i ovisshet lite längre stunder vilket kan leda till mer spänning? Eller så lider den av svaga skådespelare som inte lyckas leverera. De enda två skådisarna jag gillade var Lance Henriksen som mr Weyland och Sanaa Lathan som Alexa Woods.

Filmens klart bästa partier är när människorna börjar inse att de måste liera sig med the Predators för att kunna klara sig från "the serpents", samt när kontakt tas och samarbetet inleds. Tyvärr fokuserar inte filmen speciellt på detta element i historien. Den lägger likvärdigt mycket tid på en massa set-up och andra relativt sett svagare partier. Enkla regler i alien-filmer; visa inte monstret för mycket och fokusera på "skrikandet i tunnlarna"... 

Hade filmen fokuserat än mer på när aliens jagar människor och de tre predators, samt när de två senare fajtas tillbaka hade filmen kunnat bli bra på riktigt.

Nu hade jag en himla kul stund under titten tillsammans med systersönerna ändå. Detta var en kul om-titt för mig och killarna gillade också denna lite pajjiga men ändå intressanta utveckling av lore för dessa två filmserier.

Betyg: 3/5

Shinypodden - They Were Expendable

John Ford-podden är tillbaka och nu beger vi oss till det andra världskriget med filmen They Were Expendable.

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

Slow Horses - Season 4 (2024)

Den fjärde säsongen av Slow Horses var fantastiskt bra. Både spännande och underhållande och den utmanar den första säsongen rejält och är kanske till och med den bästa säsongen hittills. Ofta brukar ju tv-serier nuförtiden starta starkt för att sedan bli lite, lite sämre varje ny säsong som släpps...

En femte säsong verkar redan vara inspelad med tanke på den trailer av femman som visades efter sista avsnittet var slut. Peppen är stor.

River Cartwright och hans morfar David Cartwright är i fokus under säsongen. TV-serien bygger på böcker av författaren Mick Herron. Säsong fyra bygger på den femte boken Spook Street från 2017.

Strukturen är den vanliga. Vi får följa MI5-teamet i Slough House parallellt med de övriga MI5 i högkvarteret vid Regent's Park.

Seriens två standouts är Jacksom Lamb i Gary Oldmans fantastiska skepnad samt Kristin Scott-Thomas i rollen som Diana Tavener, Second Desk. Lambs team är alla outliers, cast offs, med sina respektive quirks, psykologiska problem eller psykopati men de har alla sina specialiteter och som team blir de alltid överraskande effektiva.

Världen som målas upp är som tagen från John le Carrés Smiley-värld. Jag har inte läst någon av dessa böcker än så jag kan inte kommentera hur de står sig mot le Carré. Men som tv-serie känns det bra. Gamle och halv om halvt senile David Cartwright frågar till och med om Karla är ute efter honom. Är inte Karla endast huvudmotståndaren till George Smiley? Eller finns den figuren i verkligheten? Jag tolkar det som att serien använde "Karla" som en hommage till George Smiley och därmed le Carré.

Main villain i säsongen spelas av vår gamle vän Elrond/Agent Smith, ingen mindre än Hugo Weaving. Här är han äldre men han påminner mig mycket om Agent Smith på grund av hur han drar ut på vissa ord i sin släpiga blandning av accent. Han spelar en rogue CIA agent här till bra utfall. Som skurk är han delikat.

En ny figur som dykt upp och skapar oreda är den nya "First desk", dvs den nya chefen för MI5 Claude Whelan. Han är svag och oerfaren av fältoperationer. Han har fått jobbet för att han vill modernisera MI5 med mer transparens och öppnare attityd mot allmänheten. Detta går givetvis stick i stäv med hur hemliga agenter arbetar, de kallas inte för spooks för intet. Allmän kaos. Tyvärr fick vi inte se Tavener klämma till honom ordentligt. Det kanske kommer i säsong 5, vem vet.

Mycket bra säsong, till och med över förväntan som ändå var satt rejält högt. En av de bättre serierna som pågår just nu.

Betyg: 4/5 

The Greatest Night in Pop (2024)

The Greatest Night In Pop är en musikdokumentär av Bao Nguyen om natten då We Are The World spelades in. Lionel Ritchie är vår ciceron under filmen som blandar nyinspelade intervjuer med helt fantastiska klipp från natten då allt hände.

Lionel Ritchie, Michael Jackson och Quincy Jones låg bakom idén som det verkar. De ville väl matcha britternas Do They Know It's Christmas från året före. På grund av den långa lista av storstjärnor som bjöds in blev det svårt att hitta ett datum som passade alla. I alla fall tills en genial idé föddes att de skulle lura in alla stjärnorna i en studio under natten efter den stora American Music Awards med just Lionel Ritchie som programledare den 28:e januari 1985. Och så blev det. Rafflande!

Det är underbart att få se bilder från inspelningen. Det känns lite som att man är som en fluga på väggen. Det är kul att få se hur charmig Lionel Ritchie är, både 1985 och i nutid. Han blir en klar vinnare i denna dox. 

Man får se hur taffligt Bob Dylan beter sig. Obekväm mycket. Man lider med Shiela E som endast bjöds in för att de hoppades att Prince skulle dyka upp på grund av vänskapen med henne, men alla fick tji där. 

Eller hur Stevie Wonder sent om natten fick för sig att de skulle sjuna på swahili och hur countrylegenden Waylon Jennings då fick nog och reste sig upp och gick hem. Cyndi Lauper var också skön. Huey Lewis var stark. Någon annan blev packad som en a-lagare på Hertig Johans Torg. Kul grejjer.

Som musikintresserad vad detta en mycket kul dokumentär. Klart sevärd för de av er som har liknande böjelse som jag.

Betyg: 3/5

Jojje har också sett filmen, läs hans revy här.

How Green Was My Valley (1941)

Ok, så här har vi ett drama om några stackars gruvarbetare i Wales i slutet av 1800-talet. Då det är en film från tidigt 40-tal och i svartvitt tar det en stund innan man kommer in i berättarstilen. Det är bra att vi såg The Grapes of Wrath veckan före för at komma in i stilen. En berättarstil som kör med förstärkta karktärer nästan som på teatern. 

Denna film påminner i temat mycket om The Grapes of Wrath men de skiljer sig väldigt mycket också. Grapes känns mer opersonlig. Familjen Joad är mer en representat för en grupp. Hardship drabbar dem och filmens patos spirar ur det onda som gör Joads ledsna. Oklart vilka de onda är förutom "systemet" eller "dem". Men i sanning var det en historia om en familj som inte hade råd att hyra sin gård längre på grund av den stora depressionen på 30-talet. Om man läser på om eran lär man sig snart att staten gjorde stora insatser för att hjälpa de mest utsatta, men det får man såklart inte veta mycket om i filmen.

I How Green was My Valley får vi lära känna känna filmens huvudpersoner på ett annnat sätt. De är mer utmejslade individer med sina bra och dåliga sidor. Djupa karaktärer med sina hjärtan fyllda med förhoppningar och drömmar i livet. Här är det också lite mer klart vem som är den onde. Det är borgaren som äger gruvan som vägrar att höja lönerna och allmänt suger ut landet och folket runt sig. Filmen sticker inte under stol med vad som försigår. Filmens titel är en bitter tanke om den fina grönskande dalen som fanns där före kolgruvan...

Samtifigt är Grapes en mycket mer allvarsam film, den är stiff till hundra procent. My Valley är mer lustfylld med en liten glimt i ögat. Om Grapes kändes nästan som en dokumentär, känns My Valley lite som en tidig Disney-film fast som en svartvit spelfilm. Vi får lära känna den stora familjen Morgans på ett lustfyllt sätt. Tonaliteten är mer pajas men också mer hjärta. Jag fattade mer tycke för Morgans än Joads helt enkelt.  

Tonaliteten i John Fords filmer från denna era är också ibland lite all over the place med slapstick, sångnummer och burleska skämt blandat med romantik och ren drama. Detta kommer fram mer i My Valley än Grapes helt klart.

Maureen O'Hara i rollen som dottern Angharad stack ut. Hon påminde mig mycket om Ingrid Bergman från 40-talet, till exempel Hitchcocks Spellbound. Filmens manliga "hjälte" prästen mr Gruffyd spelas av en ståtlig Charlton Heston-liknande Walter Pidgeon. Båda dessa var klart intressanta.

John Ford får också med ett av hans återkommande element i moralpoliser som man snabbt lär sig att älska att hata. Här är det kyrorådet med Deacon Patty i spetsen som får ens blod att koka.

Bra film ändå.

Betyg: 3/5

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

Shinypodden - How Green Was My Valley

John Ford-podden är tillbaka! Vi har averkat fyra av de elva filmerna på listan. Veckans film How Green Was My Valley från 1941 är vår femte film.

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.