Shinypodden - The Bridges of Madison County

I sista avsnittet för säsongen snackar vi om det romantiska dramat Broarna i Madison County. Henke valde filmen. 

Vi avslutar säsongen med varsin topp 3 lista. Mycket nöje.

Shinypodden finner ni där poddar finns, eller här.

Alien Resurrection (1997)

Så har jag och Måns sett den sista Alien-filmen han inte sett tidigare vilket blev fyran av de fyra "originalfilmerna". Det känns som extremt länge sedan jag såg denna men den uppfyllde ungefär förväntningarna. Den var bättre än väntat inom vissa delar och sämre än väntat i andra.

Filmen är ganska "gory" vilket var en överaskning. Det gjorde varken till eller från. Den stösta negativa överaskningen var att flera av karaktärerna var pajjiga och att dialogen i delar var riktigt risig.Det känns trist då Joss Whedon står som manusförfattare. Kom han inte in som en "script doctor" för att rädda upp filmen? I vilket fall lider filmen ganska gravt av ojämnhet i tonalitet. Den hade vunnit på att välja spår och kört det rak över. Nu var det blandning gore, body horror, skräck, action och en slags missplacerad humor som inte passade in.

Det jag gillar med filmen är utvecklingen och det sorgliga om Ripley. Vi får se henne som en riktig bad ass igen, men visst finns det saker i filmen som är tråkiga. Annars är Winona Ryder som roboten Call filmens behållning. Dels har hon ett så speciellt utseende, hon är otroligt vacker med sina stora mörka ögon. Men framför allt är det spännande med en android av "andra generationen" som de säger om henne, dvs att hon är byggd av andra androider. Här ser vi kanske ett exempel av en AI. Call är den mest mänskliga av dem alla på hela skeppet. Intressant med tanken att AI kan utvecklas så också, istället för att bli ett nytt Skynet Jag gillade den delen av historien. 

Sen måste jag lyfta undervattenscenerna som ändå är innovativa för serien och de funkade överlag bra. Och de galna veteskapsmännen, speciellt Brad Dourif i rollen som Gediman, han som fascinerad studerade mostert in i det sista... Inte ens ett skrik.

Mina två stora, stora bekymmer med filmen är dels "body horror"-scenen när Ripley tittar in i rummet med försök 1-7. Det är en grotesk och osmaklig scen som jag bara tycker är malplacé för en Alien-film. Men det största problemet är såklart hela slutet med "the Newborn". Fasen vad kasst det är. Jag har riktigt svårt för Ripleys barnbarn. Ta bort.

Det var därför det var så trist att Romulus också hade en Newborn. Det var redan prövat och vi visste redan att det inte funkar.

Till sist en ny spaning från när jag nu såg den efter att ha sett det mesta av vad Joss gjort. Jag ser tydliga likheter mellan Call och River. En ung och liten tjej med ett stort hjärta som på olika sätt vet en massa av "myndigheternas" hemligheter. Också skeppet "The Betty" och hennes crew med en "Jayne"-typ (Ron Perlman), en "mekaniker", en "pilot", en "Captain" osv känns ju igen i Joss senare arbeten. 

OK, nu får vi flytta fokus från Alien till Predator-serien. Vi ska sova på saken vilka av filmerna Måns vill se, men jag hoppas på den första ska få plats i alla fall...

Betyg: 2/5

Uppdaterad ranking av Alien-seriens filmer à la 2024: 

1. Aliens
2. Alien
3. Alien 3
4. Alien Resurrection
5. Alien: Romulus
6. Alien: Covenant
7. Prometheus

Tightrope (1984)

Tightrope är en polisprocedurthriller där Clintan spelar en polis som är allt annat än Dirty Harry. Han spelar en frånskild, ensamstående far till två döttrar i New Orleans. Om dagarna löser han mord och om kvällarna kallar han in barnvakten och går ut på nattliga äventyr bland prostituerade och andra nattsuddare. Han känner miljön väl då han är en av de mest pålitliga kunderna hos nattfjärilarna. Filmen tar vid när en seriemördare har mördat ännu en ung tjej från den miljö Clintans Wes Block så väl känner.

Jag trodde detta skulle bli första gången jag såg filmen men så började jag känna igen dialog och insåg att jag måste sett denna i mitten av åttiotalet tillsammans med Olof och kompisarna i Skövde. Men jag kom inte ihåg speciellt mycket av filmen förutom vissa "klassiska" citat som "Go bowling"...

Filmen är mörk och dyster både till känsla och bildligt då mycket av filmen utaspelas om natten. Den är ganska bra men i slutändan känns den splittrad som om teamet hade en tre-fyra idéer i huvudet och inte riktigt kunde välja vilket spår de skulle välja. Detta är filmens stora "issue". Filmens manusförfattare och tillika regissör på pappret Richard Tuggle lyckades inte.

Filmen antyder flera varianter av det klassiska mordmysteriumet. Först tror man att det handlar om en polis som mördare, kanske en av Blocks kollegor? Senare förstår man att Block på något sätt har en koppling till mördaren och det blir personligt. Vilken koppling kan det vara, någon från Blocks privatliv, eller någon skurk han haffat i sitt polisvärv? Till sist har flera av mordoffren en koppling till Blocks nattliga eskapader i New Orleans glädjekvarter... Kan Block själv vara den man han jagar? Som sagt en massa idéer som var och en för sig kunde funkat. Jag tänker speciellt att den sista av idéerna kunde varit mycket spännande att testa. Att Clintan inte bara är hjälten utan också skurken. Quelle spectaculaire!

Men nej, handlingen var inte speciellt spännande om jag får säga det. Dessutom är filmens klimax med en av få actionscener rejält dåligt klippt. Mycket av det spännande händer "off screen" vilket känns lite snålt.

En av filmens mest intressanta saker är att Clintans dotter Alison spelar Blocks dotter Amanda. På en metanivå var det lite sorgligt att Alison fick spela en dotter på film som hade en mer närvarande far än vad hon hade i verkliga livet. Clintan är väl känd för att alltid vara iväg på jobb...

Överlag kul att återbesöka filmen och den har sina poänger men i det stora hela var den endast "helt ok". Det blir en tvåa i min bok.

Betyg: 2/5

Lyssna på Clintanpodden för vårt samtal om filmen.

Shinypodden - Tightrope

Nu har vi kommit fram till säsongen näst sista avsnitt. Joel har valt filmen Tightrope från den sköna åttiotalet. Mycket nöje!

Shinypodden hittar ni där poddar finns, eller här.

Alien 3 (1992)

Efter Romulus kändes det rimligt att köra vidare med Aliens-filmer med systersonen och täcka in de som han inte sett. Alien 3 var näst på tur. Jag hade själv inte sett den på en herrans massa år, minst 25 år i alla fall.

Först fick vi bestämma vilken version vi skulle se. Bioversionen på 115 minuter är ju allmänt dissad, vilket Måns var mycket väl medveten om. Den alternativa "Assembly cut" på 145 minuter är berättarmässigt den överlägsna filmen. Den största skillnaden i den långa versionen är tråden om hur de fångar alien i ett rum (för toxiskt avfall) och att den galna fången Golic sedan släpper den lös. Golic tror att det är en drake, en fulländad varelse och närmast tillber den som en gud. Golic dör ändå skrikande som alla andra. Bioversionen utan de delarna makar inte sense. Men man får betala med sämre utförda specialeffekter etc i den ofärdiga versionen. Det var ett lätt val för oss, vi kollade på Assembly cut.

Först och främst slås jag av hur bra denna film egentligen är. När den kom efter Alien och Aliens var det såklart inte så lätt för den, den var ju då "sämst" av de tre. Men nu med en massa andra filmer är den långt från bottenskrapet, den är snarare den tredje bästa filmen helt enkelt.

Miljöerna och stämningen i filmen är mörk och tung. Otroligt snygga scener i den förlängda inledningen i Assembly cut. Man påminns av Finchers Seven i dess dysterhet. Världsbygget är mycket bra och som med alla de äldre Alien-filmerna är det mesta byggt och praktiska effekter i första rummet. Det är endast alien-varelsen i sig som är dåligt animerad, speciellt i denna version. Men om jag ska vara ärlig så stör inte de svagare effekterna speciellt mycket. Jag prioriterar berättelsen så mycket mer.

Jag älskar hur Ripley får ett värdigt slut. Hela filmen känns som en hyllning med ett långt och smärtsamt avsked till den älskade karaktären. Jag hade glömt hur mycket filmens titelsekvens spoilar filmen vilket nu känns lite onödigt, samma i båda versionerna för övrigt. Jag kom ihåg det som att det var något av en twist med Ripleys öde, men nu kändes det väldigt uppenbart hela filmen igenom. Allt hostande, ont i halsen, känna sig sliten etc. För att inte tala om den ikoniska scenen när alien-monstret är framme och sniffar på Ripley...

Filmen är sannerligen inte ett glädjepiller. Lyckligtvis tyckte Måns om filmen som det verkar, men jag gick och la mig med ett tungt sinne den kvällen.

Den långa versionen vi såg är dock inte utan svagheter heller. Dess styrka är att historien är komplett med den andra vändpunkten med Golic, men svagheter är bland annat en hel del lite taffliga dialogsnuttar eller sekvenser. Jag förstår varför en hel del blev bortklippt.

Den största nackdelen jag såg var dock slutscenen för Ripley. The Assembley cut har inte med chest bursten och att Ripley håller fast drottning-ungen vid sitt bröst. Efter filmen var slut var jag tvungen att visa Måns bioversionens slut och vi var rörande överens om att bioversionens slut var det klart bästa. Att Ripley till slut tvingas uppleva det hon kämpat så länge och så outtröttligt för att slippa kändes i maggropen. Också att hon hindrar den lilla drottningen att fly känns så rätt, bilden när hon för drottningen till sitt bröst i en omfamning var fin. Nästan lite dammigt i rummet. Det är en magnifik scen och en höjdpunkt från alla de tre första filmerna. Jag som älskar Alien-serien ser det som ett defining moment. Konstigt nog verkar fans på internet inte vara överens om den scenen var bra eller inte. En del föredrar renheten med att Ripley bara faller ner i ugnen. Rent såklart, men inte lika meningsfullt, för mig i alla fall.

Till sist kan jag nämna att jag blev förvånad av att båda versionerna har en egen hantering av titeltexten av filmen. Jag saknade att namnet långsamt byggs upp av de lodräta och snedställda elementen från bokstäverna... Är kanske en grej som endast Ridley Scotts bolag har rätten till?

Allt som allt en mycket bra film!

Betyg: 4/5

Uppdaterad ny ranking 2024: Aliens, Alien, Alien 3, Alien: Romulus, Alien: Covenant, Prometheus

The Rock (1996)

Inför titten av Escape from Alcatraz för Clintanpodden kastade Frans in en handgranat. Han frågade sig om det inte är Frank (Clintans karaktär i Alcatraz) som dyker upp i The Rock, närmare bestämt den karaktär som där spelas av Sean Connery. Vilken tanke! Vi bestämde snart att vi skulle göra en double ticket av det hela.

Jag såg The Rock på nittiotalet och sedan dess har den legat i arkivet som en schysste actionrulle. Jag var sugen på att se om den och utröna om den var så underhållande som jag mindes den...

Och javisst detta var ju underbar underhållning på alla cylindrar. Nic Cage är både sansad och "over the top". Ibland samtidigt. Sean Connery spelar den gamla terroristen med gravitas och de två har en härlig personkemi. Filmen är en vass actionrulle där jag njuter av Cage och Connery och övriga casten men framför allt humorn. Jag gillar helt enkelt filmens glimt i ögat och att den inte tror sig vara mer än den är. En film som just Escape from Alcatraz blir lätt så allvarlig att den känns lite pretto...

Filmen är fylld med små guldklimpar som när Nic Cage köpt en vinyl och hävdar att de låter bättre (sant!), eller när Sean Connerys svarar på samma sätt som i Diamonds are forever när en karaktär introducerats sig, "of course you are".

Till slut måste frågan besvaras. Kan det ha varit samma karaktär om än med olika namn? Njae, vi kommer fram till i poddsnacket att så nog inte är fallet. Tyvärr, det hade varit kul.

Betyg: 3,5/5

Lyssna på Clintanpodden för hela vårt samtal om filmen.

Shinypodden - High Plains Drifter

Nytt avsnitt ute igen. Den andra western i rad vilket var Frasses tredje film för säsongen. Filmen som vi älskar att kalla Mannen med oxpiskan. 

Shinypodden hittar ni där poddar finns, eller här.