David Gilmour, Royal Albert Hall, torsdagen den 10:e oktober, 2024
När det i början av maj uppdagades att David Gilmour skulle ge några få konserter framåt hösten slängde vi oss på Ticketmaster vid angiven tid och lyckades få hem några biljetter trots ett hysteriskt strul.
Gilmour spelade sex nätter under en sjudagarsperiod i Rom i september och likaledes sex nätter under en sjudagarsperiod på Royal Albert Hall i London nu i oktober. Vi såg hans andra show i London och vilken lycka!
Lustigt nog hade jag tidigare under våren kommenterat till Niklas att Gilmour var den sista av mina största favoriter "från länge sedan" som jag ännu inte sett live. Och så dök denna möjlighet upp. Sammanträffandet.
Gilmour har alltid funnits i mitt huvud så länge jag lyssnat på musik känns det som. Efter Magnus Uggla, Noice och David Bowie äntrade Pink Floyd mitt medvetande i början av åttiotalet och de intog snabbt förstaplatsen av mina favoritartister. Han är nu 78 år gammal vilket syns på projektionerna men knappt hörs på hans lir.
Senaste och femte soloskivan heter "Luck and Strange" och den är riktigt najs. Jag gillar framför allt låten "Between Two Points" där yngsta dottern Romany sjunger lead. Polly Samson, Davids fru sedan 1994, har skrivit det mesta av låttexterna på hans tre soloalbum sedan dess. Gilmours soloalbum känns som en familjeaffär nu för tiden. Dessutom spelar den allmänt trevlige snubben Guy Pratt bas på både album och live. Han är något av "den femte Floydaren" (mitt eget påhitt) då han ersatt svinet Roger Waters sedan åttiotalet på studioalbum och live. Han är också en av de sköna gubbarna i Nick Mason's Saucerful of Secrets (superbt band, min åsikt).
Polly och David ligger som väl känt i fejd med Roger Waters efter Waters antisemitiska uttalanden samt att han håller på Putin i anfallskriget mot Ukraina. Waters är som en gammal vän som förått alla ideal vi hade tillsammans. Jag har gjort slut med Waters nu, men jag hann se honom live vid tre tillfällen tidigare bland annat med min pappa året före han gick ur tiden. Waters senaste turné skippade jag och min kompis dock på grund av avsmaken man känner så fort hans namn nämns. Träligt och trist med tanke på vår långa platoniska kärlekshistoria...
Gilmour antydde före årets turné att han var trött på "the Waters era Floyd" och att han inte skulle spela låtar från den. Jag blev faktiskt positiv till det då han ändå mer eller mindre bara spelar de låtar som han själv skrivit musiken till och flera av dem har man hört om och om igen på diverse livealbum han släppt. Jag såg fram emot att han skulle damma av låtar från hans två första soloalbum, "David Gilmour" från 1978 och "About Face" från 1984. Tänk att fått höra "Mihalis" live...
Nu blev det inte så men konserten innehöll färre gamla Floyd-klassikers än under tidigare turnéer i alla fall. Istället fick vi en handfull låtar från Pink Floyd efter Waters dvs "The Momentary Lapse of Reason" från 1987 och "The Division Bell" från 1994.
Detta var första gången jag besökte Royal Albert Hall och det var en av höjdpunkterna med kvällen. En fantastisk konserthall med ett otroligt bra ljud. Det är en liten hall men ändå drygt dubbel så stor som Cirkus i Stockholm. Det var sittande publik på parkett men vi valde plater på rad 4 på läktaren på högra sidan. Det var mycket bra platser.
Konserten var fantastisk och en upplevelse jag inte kommer glömma. Fast kvinnan från West Reading, Pennsylvania, har ju "förstört" live-upplevelser för alla andra artister i alla framtid så det var inte den bästa showen i år men i alla fall tvåa!
En David Gilmour-konsert är som en intimare och mer personlig "liten" Pink Floyd dito. Vi får partier med instrumental musik blandat med vanliga låtar med sångtexter plus en fantastisk ljusshow. En nyhet för i år var de stora vita bollarna med den "nya" Floyd-loggan som kastades ut över publiken under "High Hopes". En annan aspekt var Romanys närvaro på scenen under stora delar av showen. Hon är charmig, hon spelar harpa, och hon är uppenbarligen ett fan av sin pappas gitarrsolon som vi fick se när hon stod och "head bangade" till pappas andra solo i avslutningslåten "Comfortably Numb". Gulligt och mysigt, helt enkelt underbart!
Jag älskade stämningen som bandet genomsyrade hela lokalen med. Det verkar som att de genuint gillar varandra. Vilken skillnad mot de sista åren av "The Waters era" Pink Floyd när de leddes av en despotisk narcissistisk tyrann. Efter sista låten gav Guy Pratt Romany en sådan där jättelång och omslukande kram som visar hur nära de är. Jag gissar att Guy är något av en extra farbror till henne. Han har funnits där i hela hennes liv.
Favoritlåtarna från konserten:
- Breathe (In the Air), vilken gav mig minirysningar
- Fat old sun, en låt från gamla Atom Heart Mother, dessutom den långa versionen med extra långt solo
- Between two points, Romany på sången, jag diggar't men mina vänner finner hennes sångröst platt
- High hopes, kvällens kraftigaste rysningar
- The great gig in the sky, helt annorlunda version vilket piggar upp
- Coming back to life, dedikerad till Polly... inte ett öga torrt i Royal Albert Hall
- Comfortably numb, ikonsika låten, gitarrsolona, kulan, lasershowen och Romanys lilla show på sidan
Sen kan jag inte annat tycka att det var riktigt skönt att han äntligen lät "Money" och "Run like hell" vila...
Setlist:
Set 1:
1. 5 A.M. (Rattle that lock, 2015)
2. Black Cat (Luck and strange, 2024)
3. Luck and Strange (Luck and strange, 2024)
Tape: Speak to Me (The dark side of the moon, 1973)
4. Breathe (In the Air) (The dark side of the moon, 1973)
5. Time (The dark side of the moon, 1973)
6. Breathe (Reprise) (The dark side of the moon, 1973)
7. Fat Old Sun (Atom heart mother, 1970)
8. Marooned (The division bell, 1994)
9. Wish You Were Here (Wish you were here, 1975)
10. Vita Brevis (Luck and strange, 2024)
11. Between Two Points (Luck and strange, 2024)
12. High Hopes (The division bell, 1994)
Set 2:
13. Sorrow (A momentary lapse of reason, 1987)
14. The Piper's Call (Luck and strange, 2024)
15. A Great Day for Freedom (The division bell, 1994)
16. In Any Tongue (Rattle that lock, 2015)
17. The Great Gig in the Sky (The dark side of the moon, 1973)
18. A Boat Lies Waiting (Rattle that lock, 2015)
19. Coming Back to Life (The division bell, 1994)
20. Dark and Velvet Nights (Luck and strange, 2024)
21. Sings (Luck and strange, 2024)
22. Scattered (Luck and strange, 2024)
Encore:
23. Comfortably Numb (The wall, 1979)
|
Sun is the same, in a relative way, but you're older |
|
Guy Pratt på bass |
|
Vad är det med katten på Davids nya svarta stratta? |
|
High Hopes |
|
Sorrow. Röd. |
|
Sorrow. Grön. |
|
Between Two Points |
|
Comfortably Numb, diskokulan |
|
Comfortably numb, och nu stod alla upp |
|
Adjö David. Hoppas vi ses igen. |