The Meg (2018)

Jag råkade se en dialoglös scen från The Meg på tv häromveckan. Jason Statham! En stor haj! Jamen visst, den ska vi se. Statham är en av få skådespelare jag väljer film på grund av.

Sagt och gjort, några dagar senare slog jag mig ner och kollade in filmen. Detta är som förväntat en blek kopia av Jaws, med sämre dialog, obefintligt drama och en massa mer men töntigare action. Allt blev som jag trodde. Förutom att jag i ärlighetens namn inte hade räknat med en så usel dialog. Herre jösses.

Statham är bra, som alltid, men hans kinesiska motspelerska är patetiskt dålig och deras banter sinsemellan är smärtsam att sitta igenom. Det känns som att Statham är sig själv i scener han är ensam i, men när han har sin motspelerska i rummet ser han ut att skämmas. Och skämmas ska han göra.  

Detta är en film gjord på kinesiska pengar och uppenbarligen ingick det i uppdraget att tvätta Kina, vilken typ av "washing" detta nu kan vara... Vi har sport-washing, här är det film-washing?

Actioninnehållet är tyvärr tråkigare desto längre in i filmen vi kommer. När den lilla hunden blir räddad i slutet hade skämskuddarna sedan länge tagit slut. Det är fascinerande hur nya filmskapare göra allt för att inte gör sina filmer så bra som möjligt. Facit finns i massor av äldre filmer, såsom redan nämnda Jaws, eller "hajen i rymden" Alien. Det finns många att titta på för att lära sig. 

En hjärndöd film som denna ska aldrig, aldrig kritiseras för att de är ologiska. Det går inte ihop, logik med en film som The Meg. Men, jag måste ändå klaga lite, inte minst därför att filmen själv gör en så stor sak av denna lilla detalj...

I slutet måste Statham och hans kompisar skynda sig till en beach för att rädda badande turister och en hund. Detta för att myndigheterna inte hade blivit informerade om The Meg i tid. En "nervpirrande" kapplöpning... Detta spektakel efter att vi redan i prologen sett Statham kämpat mot en Meg fem år tidigare. Ok, så det har alltså funnits minst en Meg som simmat omkring och ätit badande turister och hundar sedan dess... Nej, filmen bryr sig icke om sådan petitess som logik.

Betyget blir en generös etta.

Betyg: 1/5

Dersu Uzala (1975)

Dersu Uzala är akira Kurosawas 26:e film av hans 31 filmer som det blev. Jag ligger rejält illa till då det gäller hur mycket jag sett av mästaren. Jag hade ju endast sett sex av hans filmer före denna men nu när det nalkas fokus på 1975 slog jag till med detta hyllade drama.

Kurosawa har regisserat och skrivit manus tillsammans med ryssen Yuri Nagibin och detta är en film som utspelas i Ryssland runt sekelskiftet. Filmen är långt från hans samurajfilmer. Istället är detta en ren biografi och ett drama om den ryske upptäcktsresande Vladimir Arsenyev som träffar på en lokal jägare under hans resor i det outforskade bortre Ryssland. Han har träffat på nomaden Dersu Uzala av Nanaifolket. Dersu lär sin ryske vän om naturen, dess magi och hemligheter.

Filmen är en fin betraktelse på två mäns vänskap. Det är denna vänskap som är filmens ramhandling men under ytan är det naturen och dess magi filmen handlar om. Dersu lever i symbios med naturen, som om han vore ett med Mother Earth. Hans levnadssätt var redan för drygt hundra år sedan på väg att försvinna, ätas upp av maskinerna, civilisationens oförlåtande framfart.

Oklart vad som var Kurosawas locklse med historien, men filmen var enligt the internets något av ett drömprojekt för honom.

Naturfototot är vacker och regin tajt men filmen känns också väldigt mycket "mitten av sjuttiotalet". Det är urvattnade färger och mycket gyttja och regn. Kanskenågot av en "film-film," men ändå inte...

Kul att ha klippt ännu en av Kurosawas filmer. Den är sevärd men han har bättre filmer i filmografin.

Betyg: 3/5

"The Well of Ascension" by Brandon Sanderson

Det var svårt för mig att inte ha för höga förväntningar på Brandon Sandersons hyllade Mistborn trilogi. Hans författarskap är "top notch" och han gjorde något helt fantastiskt när han lyckades avsluta The Wheel of Time efter Robert Jordans olyckliga avsked. Till detta har jag sett fler än en eller två booktubers som ger alla tre Mistborn "10/10".

Den andra boken "The Well of Ascension" följer samma struktur som den föregående "The Final Empire". De har en kurva som en hockeyklubba. Länge en lägre nivå för att sedan explodera i slutet med en stark kurva uppåt. Tyvärr var den svåra andra boken i trilogin ett klart snäpp ner från första boken.

Oavsett "action" vs. "drama", "händelserikt" vs. "långsamt" börjar jag med karaktärerna, detta gäller extra mycket i denna genre. Fantasy utan fängslande karaktärer är sällan bra oavsett hur mycket "tv-spelsaction" de slänger in. Första bokens lysande stjärna Kelsier dödde i slutet av första boken och jag borde redan då ha anat var detta skulle leda.

Här i andra boken har vi tre huvudpersoner skulle jag säga; Vin, Elend och Sazed. Om det är svårt att hålla ner förväntningarna på Sandersons böcker är det än svårare att inte jämföra hans böcker mot Jordans och hans egna alster från The Wheel of Time. Det är något jag varken vill eller kan komma ifrån oavsett om det är rättvist eller ej. Sandersons "röst" kommer för alltid påminna mig om vad han gjorde med böcker 12-14.

Vin, Elend och Sazed var det ja. De är bra, jag håller på dem, oklart varför dock. Det är väl för att Sanderson skriver dem som några man ska hejja på. Men jämför med galleriet av karaktärer i WoT skulle de inte ens bryta in på någon topplista oavsett hur lång sådan jag skulle sätta upp. Det är ett projekt för en annan gång för övrigt, kanske vid nästa läsning av serien?

Är Vin en bra beskriven karaktär ens? Hon är typ starkast i världen men fortfarande här i bok två är det ett evigt tjat om hennes dåliga självförtroende. Elend är en ganska ointressant naiv idealist som snarare irriterar än skapar en livslång kärleksrelation med mig, läsaren. Sazed var spännande i första boken (kanske den näst mest intressante efter Kelsier, eventuellt i konkurrens av Marsh). Men här spenderar han hela boken med att våndas över olika religioner, hans egen tro och hans kärlek till terriskvinnan Tindwyl. Javisst, gulligt med deras relation men det räcker som en krydda, inte en huvudrätt. Ett kärlekspar som inte var speciellt gulligt var Vin och Elend. Deras relation beskrivs som om den vore tagen från en sliskig tonårsserie på TV4s eftermiddagssändningar. Detta eviga "will they, or won't they". Sablans tråkigt att läsa!

Ok, så handlingens intensitet över boken kan beskrivas som en hockeyklubba. I princip allt som händer för att föra huvudhistorien framåt trycks ihop i den sista sjättedelen, och det är varken berättartekniskt ekonomiskt eller upplevelsemässigt lyckat. De första fem sjättedelarna hade kunnat vara bra om karaktärerna och deras utmaningar hade varit engagerande, men detta är mycket segare än "the slog" någonsin var i WoT, till och med mer än bok 10!

Detta är "slog" på riktigt. Under hela boken är huvudstaden Luthadel under belägring. Vi får evighetslånga diskussioner om stadsskick, vem ska vara kung och varför, hur ska vi klara oss undan att bli anfallna osv. Va fan, boken är nästan 800 sidor med pytteliten font. Det politiska i WoT finns där som en kontext, omnämnt i förbifarten, som en krydda, sällan som själva huvudsaken. På detta får vi Vins evighetslånga grubblerier om sina förmågor och hennes roll. Sazed och Twindyl spenderar hundratals, om inte tusentals, sidor att diskutera religion. Vilket för övrigt inte leder någon vart. Såklart.

Till sist är jag inte ett stort fan av magisystemet. Alla magiker är olika starka "bara för att". Det är bara si eller så på något sätt. Vi hör sällan om att de tränar sig eller gör något för att bli starkare, bättre, mäktigare, mera fantastiska. Visst Vin tränade med Kelsier i första boken men det var det lilla och efter det har hon vuxit i styrka allt eftersom handlingen krävt det, lite väl mucket "deus ex machina" över det hela. Och vad tusan var det där i sista kapitlet? Elend, en vanlis, blir en Mistborn bara genom att äta en liten metallbit? Tala om en manlig "Mary Sue"... "Gary Stu"? "Marty Sue"?

Nej, tyvärr, detta var inte så bra. Det tog mig en lång tid att läsa igenom och då körde jag mycket talbok ändå. Boken läses av den ypperliga Michael Kramer, som med sin fru Kate Reading för övrigt läst in hela WoT, alla femton böcker.

Betyg: 2/5

PS, jag läste min revy från i våras på första boken, The Final Empire, efter jag skivit klart texten ovan, och jag ser att det är mer eller mindre en kopia. Ber läsarna om ursäkt. Kan dock notera som svar på min egen spaning att denna bok inte gjorde världen speciellt mycket större...

Mirror (1975)

Förra veckan skerev jag om Picnic at Hanging Rock. Det är en film som kändes drömsk som om den vore ett otydligt minne. Dagens film är detta fast i kubik. Här utmanas åskådaren med en film till synes utan handling, men som ändå i partier känns igen. Jag tror att filmen dessutom vinner på att ses om några gånger. 

Filmen är sövande men fascinerande. Vanliga strukturer kan vi glömma. Detta är mer konst än film, såklart film är konst men detta är än mer konst. Scener löst sammanhållna, en blandning av det djupt personliga mot en fond av 1900-talshistoria.  

Detta är den andra filmen jag sett från Andrei Tarkovsky. Den första är hans mästerverk Solaris från 1972. Har övervägt Andrei Rublev och Stalker men de är så sablans långa... Mirror är i vilket fall filmen efter Solaris. De påminner om varandra i "look and feel", Mirror är går svartvitt blandat med urvattnade färger. Det ser tråkigt ut, väl anpassat för en film som utspelas i det kommunistiska Sovjetunionen. 

Solaris bygger på Stanislaw Lems kända science fiction roman. Mirror ett originalmanus av Tarkovsky själv tillsammans med Aleksandr Misharin. Solaris är en mycket tajtare berättad historia, även om den tar god tid på sig med sina 167 minuter. Mirror är personlig, subjektiv och fragmenterad.

Handlingen är, som jag läst på Wikipedia, en ström av minnen från en man i fyrtioårsåldern som ligger på sin dödsbädd. Filmen uppehåller sig mycket om hans mamma och relationen hon har med sin son efter maken har lämnat dem åt sitt öden. 

Det känns experimentiellt och arty-farty. Den ström av minnen och mardrömmar. Filmen påminner mig lite om David Lynch, tänk Eraserhead. 

Spoken words, soldater vandrar i en grund sjö dragandes på artilleri på en flotte, en övningsgranat, en blodig läpp, ett osbscent ord, politik, Sokrates, Johann Sebastian Bach.

Betyg: 3/5

Marillion - Fugazi (1984)

Where are the poets?

Absurdly enough I sold most of my vinyls in the early 90’s. I left my player at my parents house and switched to CDs. Ahh, these ugly small plastic discs with those silly small booklets. My old vinyl collection… Where did you go? How I regret it.

Luckily most of my favourite bands and artists have re-issued their discographies in very nice, however expensive, editions. For Marillion it is even better. They have by now released three out of four studio albums in very attractive vinyl boxes. Only Fugazi remain to be treated with such a nice thing. Restless I couldn’t wait, so I have bought the 2012 re-issue on 180 gram vinyl. The album is stellar, the sound quality is mostly really good, the cover is wonderful. 

Of all the albums I have played the most times ever in my life time, all of Marillion’s four albums are most probably in the top 10. I know these albums as the palm of my hand, as they say.

At live shows, Fish sometimes seems to get angry that fans want to hear the old songs. Sure, I can understand his point of view. He want to promote yet another new underwhelming solo album. But I don’t think he really understands how important these four albums have been in many fans lives. It has been the soundtrack to my life during many, many years.

So where does “Fugazi” stands among the four? Well, I think it is in a dogfight about third place. But all four are masterpieces and any given day anyone of them can be in the top. It depends on the mood of the day. But anyway, “Misplaced childhood” and “Script for a jester’s tear” are often in the top in front of “Fugazi”.

Marillion always ends their albums in the moste excellent ways, placing the most impressive song last. The title track “Fugazi” is the magnum opus of theirs, and a fan favourite for the live concerts. The song is a cry for peace, Fish’s main topic when he is not writing about personal experiences or relationships. The piano intro of the song is a favourite part. It feels like home to me.

However “Incubus” may be an even better live-song. “Incubus” has the best guitars solo part of all Marillion songs and Steve Rothery is the only one that can play it up to its potential. “…just like a greasepaint mask…” – cue one of the best guitar solos in rock history. Nice nod to Pink Floyd with a copy of “The Wall” on the floor of the jester’s bedroom. “Comfortably numb” of course has the best guitar solo all time…

“She chameleon” was an old track played even before the first album “Script” was released. The old version was completely different though. I heard it on bootlegs in my youth. Here for the second studio album it got a re-work and the result is a harrowing lament. It is slow and menacing with a great synthesiser melody in the background. Mark does a great job both in the beginning and even better when he gets to take centre stage. New drummer Ian also shows his skills on this track.

The first side of the album we get four slightly shorter songs. The first one is “Assassing”, released as a single and a song often played live. I have never been overly fond of it. Sure, it is great to jump up and down to, but it is lesser work when it comes to Marillion. For most other groups it would be the best song they’ve ever did.

“Punch and Judy” is another single, a fun romp with a great lyric. The best song on the side is lurking as number three. “Jigsaw” is marvellous. Oh, so good. Fish’s emtions runs high. Finally, the seldom played live “Emerald lies” ends the LP side.

This is a masterpiece and I know it by heart. The intricate musical jumble is forever printed in my brain.

My rating: 10/10

Side A:
1. Assassing
2. Punch and Judy
3. Jigsaw
4. Emerald lies

Side B:
1. She chameleon
2. Incubus
3. Fugazi

Best songs: “Fugazi”, “Incubus”, “She chameleon” and “Jigsaw”

Released on March 12th, 1984

Media: Vinyl, 2012 reissue, 180 gram, gatefold

Picnic at Hanging Rock (1975)

Wow, vilken film. Picnic at Hanging Rock är en fantastisk film. 

Detta är en fiktiv berättelse! Jag skulle ha kunnat ta gift på att det var en BOATS. Allt känns som historiska händelser, men det är faktiskt en adaption av Joan Lindsays roman med samma namn. 

Detta var genombrottsfilmen av den nya Australiensiska filmvågen i mitten av sjuttiotalet och den är en fin representant för dem.

Filmen är vacker, drömsk och inte så lite skrämmande. Flickorna från en internatskola ute på visschan åker ut på utflykt med två lärarinnor och några som sköter hästarna. Året är 1900. Något händer efter lunchen, tre av studenterna och en lärarinna försvinner in i stenformationerna som kallas Hanging Rock. De övriga letar och letar förgäves. Varför tog de av sig kläderna? Vad var det som lockade dem in i labyrinten? Varför försvann de?

Filmens handling är inte speciellt djup. Flickorna försvinner, pojkar som var i närheten misstänks men de hjälper också till att leta. Samtidigt pågår något onskefullt på internatet där skolans rektor är skum. Hon verkar ha ett elakt öga till en stackars intagen. Ond bråd död. Varför? Varför? 

Filmen är mer en känsla än en rakt berättad historia. Den lever på sina mysterium. alla skådespelare är utsökta. Filmen påminner mig om andra filmer som Elvira Madigan, den franska Innocence, Altmans Short Cuts och kanske historien om Jack the Ripper.

Man blir ju sugen på boken må jag säga. Fascinerande film! Länge leve filmen!

Betyg: 4/5

Marillion - Script For A Jester's Tear (1983)

So here I am once more

Oh my, how I adore this album. Marillion’s debut album from 1983 may very well be the best debut album of all time. I mean which album could challenge? Maybe this is an interesting post someday, challenge to “Script”… Who? Bowie, Floyd, Kate, Beatles, The Cure…? There are so many to consider. But that’s for another day.

Let me start with the cover, a glorious gatefold cover. Just as with “Misplaced childhood” this cover makes me lose myself in fantasies about a strange world. The cover artist Mark Wilkinson gave the jester his own face. Wilkinson would follow Marillion until they split up with Fish, and then follow Fish all the way to the end of the road. But there are so much more, the painting of the scary lady, the albums on the floor (I see you Pink Floyd), the chameleon that wouldn’t turn up until the next album. Everything is so interesting!

Six long and beautiful songs. The title track was the last to be written, and what a late addition! “Script” is one of the classic Marillion tracks, andto me a challenger for the most important song of the album. Fish’s lyrics, melodies and singing are lifting the song to the heavens.

The rest of the songs were “old” tracks that they had played live until perfection. “He knows you know” is a heavy pumping accusation. Maybe influenced by Floyd's The Wall. He’s in deep in the quicksand of drugs, he can’t break free. It is powerful.

Don’t give me your problems!

“The web” is sometimes my favourite track on the album. At least so far. It is like the little brother to “Grendel”. Mick Pointer’s drumming is great, Fish is singing with an urgency seldom heard, Mark Kelly is a fucking genius on the keyboards. I love them all. 

Steve Rothery is one of my top three favourite guitar players. He has said that he doesn't like the sound of his guitar on this "old" album. I really don't understand what he is talking about. I love it. The guitar solo on “The web” is giving me chills up my spine. Sure the guitar may be more sophisticated on “Fugazi”, but there is something glorious with the raggedy edge to his playing on this record. The bass player, cool Pete Trevawas is also great. He and Mick on the drums make the backing comp heavy. And Mark Kelly, did I mention that geezer?

Decisions! Have been made! I’ve conquered my fears! The flaming shroud!

Let’s go, second side of the LP.

“Garden party” is like coming home. It is a fun romp, and if you have ever seen the promo video for the song you will for ever remember Fish and the boys dressed up as younglings pranking the Garden party. The melody is rather simple, isn’t it? Jolly fun anyway. Theatrical, engaging, rowdy. Yeah, I like it, but I like all tracks on the album. This is a crowd pleaser almost at the same level as “Market square heroes”.

“Chelsea Monday”…  A slower contemplative lament. It’s driven by the bass and the drums, with a urgent guitar, but not the bad shrieking kind. No, this is something completely different and I simply love the guitar solos on this album. Sublime! Saffron sunsets. Fulfilled yet forgotten. Fish is capturing the loneliness and longing in such detail.

The album captures a feeling of a specific time in my life, back in Skövde in the middle of the 80s. Listening to it unlocks a door in the back of my mind. There is a torrent of emotions crashing down on me. Memories of my youth, nostalgia, sadness of years lost, sweet memories of old friends all jumbled together. It’s like the old me watching down on younger me from above, it’s like a dream, a reflection of something forgotten.

Fish keeps saying “this is not a political song”… Yeah right! Bollocks. Of course it’s a political song! “Forgotten sons” is one of the most political songs I know. It brings tears to my eyes. Mother Brown has lost her child.

This is the grand track on the second side of the LP. It is like a story with peaks and valleys of music and moods. My emotions are all over the place when I dive into the world Fish is painting in my mind. The brutality of the first part, the stillness with guitar and spoken words, the drums, oh my god, the drums. And the bass line. I can see the military marching! This is so great I can’t put words to it.

Then a few seconds of bass only, thrown into furious anger. Verbal masturbation. Minster, Minister care for your children! Order them not to damnation! For whose is the Kingdom, the power, the glory? 

Amen...

Halt! Who goes there? Death. Approach friend.

Guitar.

Forgotten sons. Forgotten sons. For a second you’ll be famous. Forgotten sons.

Mother Brown has lost her child.

Mr Derek "Fish" Dick certainly has his ways with words.

My rating: 10/10

Side A:

1. Script for a jester’s tear
2. He knows you know
3. The web

Side B:

1. Garden party
2. Chelsea Monday
3. Forgotten sons

 

Best songs: “Script for a jester’s tear”, “The web”, “Forgotten sons”

Produced by: Nick Tauber

Released on March 13th, 1983

 

Media: 1983 original vinyl album, gatefold

Superman (2025)

Jösses vilken gojja. Man kan sannerligen konstatera att "yours truly" inte synkar med James Gunns humor och blanding av tonaliteter, speciellt i hans senaste alster. 

Jag är oftast inte intresserad av den tråkige Stålmannen som är omöjlig att döda. Det enda som dödas i hans filmer är alla former av "stakes". Men med det sagt har jag ändå koll på vad han står för. Här har vi en film som på ytan är en film om "stålis", men som under ytan är något annat. Glöm hjärta, uppriktighet och patos.

Jag tog mig an filmen för jag ville se vad Gunn fått Nathan Fillion att gå med på den gång. Kunde vara kul tänkte jag, men Fillion är en av många otroligt tråkiga element i denna  film.

Nej! Jag ids inte skriva mer om denna skitfilm så jag citerar istället några recensenter jag följer. De sammanfattar vad jag kände i magen rörande filmen...

Sam Van Hallgren (Letterboxd):

"Zero stars, an abomination.

This was like watching that sadistic neighbor kid from Toy Story steal, dismember, and torture your most beloved childhood toy.

And not just dismember and torture, but make your toy behave in ways that were not only wrong and unsettlingly perverse, but in ways that felt counter to their very essence.

Placing Superman in a geopolitically complex world is probably a fool’s errand (in addition to being No Fun At All), but when doing so requires us to believe that Supes/Clark - whose most underrated superpower is his cleverness - is a political nitwit (and defensive and shouty to boot), well, you lost me in act one.

It’s also clear that James Gunn is not for me. His sense of humor is of the Nothing is Sacred kind. But, sorry, Superman is sacred. Gunn gestures at Superman’s iconographic power, but he lacks the reverence. 

Or, if I’m being generous, I’d say that I guess there can be all kinds of Superman movies and I just hated this one."

Josh Larsen (Larsen On Film):

"Superman, the character, is corny, earnest, and kind. Superman—as written and directed by James Gunn—is “cool,” callous, and cruel. It’s an irreconcilable difference the movie cannot overcome.

You may not notice this at first. In David Corenswet, the film has a likably handsome face in the traditional Superman mode, with a gee-whiz temperament to match. (Corenswet doesn’t use the word “swell,” as Christopher Reeve did in 1978’s Superman, but he does toss off a “golly” here and there.) And Gunn, veteran of all three Guardians of the Galaxy films, employs peppy punk songs and bright, primary colors (the latter likely to distinguish this installment from the grimly gray Man of Steel and Batman v Superman: Dawn of Justice). But this is also a Superman film that includes a lethally “comedic” game of Russian roulette; an alien baby held hostage in a black-site prison; a robot repeatedly stabbing itself in the head; and Krypto the Superdog forced to run endlessly on a treadmill in pursuit of digital squirrels. (After all the animal torture in Guardians of the Galaxy Vol. 3, I’m not sure what Gunn has against pets.)

Let’s consider one Superman sequence in particular. After Lex Luthor (Nicholas Hoult, sweating in an underwritten take on the villain) detains Superman and takes him to the aforementioned torture site, Lois Lane (Rachel Brosnahan) teams up with superhero Mr. Terrific (Edi Gathegi) to rescue him. Arriving to face a squadron of mercenaries, Mr. Terrific unleashes a protective “T-Sphere” around Lois while he uses a variety of proprietary projectiles to take out the bad guys. Gunn and cinematographer Henry Braham enclose us in the sphere with Lois, employing an extended, swerving, single take to match her perspective as the action swirls around her. Add Noah & The Whale’s bopping “5 Years Time” to the soundtrack (“Fun! Fun! Fun!”) and it’s almost as if Lois is having her own IMAX movie experience. When the carnage is over and the bubble pops, she—and we—are clearly meant to be wowed, only able to utter an admiring “Holy shit!” as we gaze upon the bodies (some dead?) strewn about. Killing is rarely as clever as it is in a James Gunn film.

Like Corenswet, Brosnahan seems fully capable of anchoring a decent Superman movie. But aside from an early, extended conversation sequence, which means to bring us up to speed on their entire relationship history and dynamics in one scene, they’re not onscreen together much. Gunn’s strategic decision to begin this Superman installment in media res is a smart one, given how many iterations we’ve already had, but the movie still lacks the emotional and character context necessary to make us feel as if any of this is worth our investment.

Indeed, Gunn’s Metropolis hardly seems worth saving, given the the jokey violence, petrified pets, bullied women (poor Sara Sampaio has to endure endless humiliations as Luthor’s girlfriend), and blowhard superheroes (Nathan Fillion also appears as a one-note Guy Gardner/Green Lantern). By the movie’s merciful end, you wonder what a nice guy like Superman is doing in a mean place like this."

Betyg: 1/5

Brannigan (1975)

Brannigan är en polisthriller lite i samma andra som Clintans Dirty Harry. Denna gång är det the Duke - John Wayne som spelar en resultatinriktad polis från Chicago som åker till London för att frakta hem en mobster som polisen haffat. 

John Wayne är perfekt i rollen som den fyrkantiga amerikanen vars metoder inte alls funkar i sjuttiotalets London. Bara en sådan sak som att polischefen beordrar Brannigan att inte bära vapen! Upprörande enligt Wayne. Han verkade inte heller helt nöjd med att han får en lokal kvinnlig polis som kontaktperson och vägvisare. För övrigt samma dynamik som vi får se i den tredje Dirty Harry-filmen The Enforcer från året efter, 1976.

Filmen är ganska spännande och underhållande med två bra insatser från Wayne och Judy Geeson (The Eagle Has Landed). Mesta humorn ligger i karaktärshumor och situationsdrivna lustigheter, dvs "fish out of water" grejen. 

Polischefen Swann spelas bra av veteranen Richard Attenbourough (Jurassic Park). Dynamiken mellan hans engelska snobb och Waynes burdusa cowboy fick mig att småle igenkännande flera gånger om.

Andra notabla skådisar är Mel Ferrer (Falcon Crest), John Vernon (Animal House), Ralph Meeker (Paths Of Glory) och Daniel Pilon (Dallas). 

Jag såg filmen på en red-eye till Denver,  och som lättsam förströelse på flyget när man är lite sliten var den perfekt. Samtidigt är filmen långt från ett oumbärligt inlägg i vår gemensamma filmskatt. Det blir en tvåa.

Betyg: 2/5  

Shinypodden Special Extra - Bästa albumen från 1980, del 2

Dagens podd som erbjuds våra följare på Patreon är del två av två om albumåret 1980. Vi avslutar vår albumdraft med rundor 6-10. Spänningen!

Våra musikpoddar ligger numera på vår Patreon. Gå in och stöd Shinypodden på patreon.com, sök upp Shinypodden. Det är också gratis. Vi ses där! 

Henkes underlag inför draften, någon slags topplista:

Album draft 1980

Heads of State (2025)

Hehe, att en "usel" actionkomedi kan ge en så mycket glädje. Det är konstig på ett sätt men känns helt självklart på ett annat. 

Efter en dags bilkörning från Tetonia, Idaho till Casper, Wyoming via indianreservatet Wind River var vi lite slitna på kvällen. Huset vi hyrt hade en schysste soffa och däri valde vi att relaxa framför denna film.

John Cena som presidenten och Idris Elba som premiärministern, vad kan gå fel? Cenas President Will Derringer, en galen karikatyr av den bistra verklighetens president, och Elbas Prime Sam Clarke som the straigh man som skämten bollas mot. Jag vågade knappast erkänna att jag hade det så kul under titten men resesällskapet konstaterade att jag skrattat högt flera gånger om. Avslöjad!

Nej, det är inte den bästa komedin. Inte den bästa actionrullen. Inte heller den bästa actionkomedin. Men den dög för stunden och uppfyllde sitt på pappret så enkla uppdrag - att underhålla. För trots all sin enkelhet är det specifika uppdraget inte alltid är så lätt att utföra för "the boys and girls of Hollywood"?

Jag gillar båda huvudrollsinnehavarna. Men roligast av alla var CIA agenten Jack Quaid, sonen till Dennis och Meg. Om det kommer en uppföljare, och det kan man alltid anta i dagens filmekonomi, är det honom jag är mest sugen på att se igen.

Andra kända ansikten är Stephen Root (Office Space), Carla Gugino (Women In trouble), Paddy Considine (In America) och Priyanka Chopra Jonas (Baywatch). Solid.

Jaha, betyget? "Helt ok" snurrar runt i mitt huvud... 

Men samtidigt, skrattat högt under titten... Inför "publik". Ja, då får det bli en trea.

Betyg: 3/5

Shampoo (1975)

Shampoo utspelar sig runt valdagen 1968. Det är en komedi, drama och satir av Hal Ashby med Warren Beatty i huvudrollen. Beatty har också skrivit manus tillsammans med Robert Towne (manus till Chinatown med mera). Filmen har varit okänd för mig, men den var faktiskt 1975 års tredje största film i Box Office efter Jaws och One Flew Over the Cuckoo's Nest. Filmen har också berikats med en Criterion Collection-utgåva. Klart man blir lite nyfiken.

Filmen är som sagt en satir som gör upp med det flummiga sextiotalet och dess flower power och sexuella revolution. Den belyser ett amerikanskt samhälle i moraliskt förfall både inom politiken och det privata. Filmen kom ut året efter Watergateskandalen och Richard Nixons avgång. Filmen ger mig en känsla av att ingen bryr sig, vare sig om politiken på djupet eller lojalitet till en partner. Alla ligger med alla och ingen bryr sig. Alla är horor på ett eller annat sätt.

Filmens huvudrollsinnehavare och manusförfattare Warren Beatty var en playboy som härjade i Hollywood under filmens samtid. Meta! Författaren Peter Biskind hävdade i den icke auktoriserade biografin Star att Beatty har haft sex med nästan 13.000 kvinnor. Detta har Beatty förnekat. Det är fine men han verkar ha haft förhållanden med en herrans massa kända kvinnor från Hollywood och musikbranschen i vilket fall. Men denna meta-dimension av Beattys vilda leverne i det privata gör hans George i filmen lite extra intressant.

Filmens kvinnliga stjärnor är också i högsta grad intressanta. Filmen anses vara en komedi bland annat, men den är framför allt en tragedi skulle jag säga. En ganska ung Goldie Hawn spelar Georges unga naiva flickvän som driver omkring på ett stormigt hav utan styrsel. Hon är alltid kul att se tycker jag. Jag hade inga illusioner om att de skulle gå bra för henne i klorna på en regissör som lockade med ett filmkontrakt.

Julie Christie spelar Jackie, filmens mest smärtsamma karaktär. Jackie är Georges ex som väljer rätt, fel eller mitt emellan i filmens allra sista scen. Så som jag tolkar scenen tog den hårt. Brutal.. 

Lee Grant spelar ännu en annan av Georges alla "flickvänner". Hon vann en Oscar för bästa kvinnliga biroll för övrigt. Hennes Felicia är en sorglig karaktär hela filmen igenom, för henne hade jag aldrig något hopp. Det är värre med dem man hoppas ska "klara sig" än de som är dömda på förhand. 

Men kanske det intressantaste filmhistoriska ansikte vi träffar är den 18-åriga Carrie Fisher i sin filmdebut som spelar Lorna, en go-get-it-girl, en stark karaktär. Kanske den enda av de fyra damerna som finner lycka i livet. Man kan alltid hoppas.

Vår casanova George belägrar dem alla fyra, och vissa flera gånger om. Att han orkar!

Filmen var trögstartad och som satir var den hyfsat effektiv men det är inte i Robert altman-nivå inte, det får man erkänna. Filmen var ändå tillräckligt intressant så att jag hängde med till den tredje och sista akten, då filmen tog sig rejält och avslutningen var riktigt stark. En klar rekommendation blir det ändå.

Betyg: 3/5

Shinypodden Special Extra - Bästa albumen från 1980, del 1

Så har jag och Niklas kommit fram till det första av tre albumår under hösten. Vi kommer köra 1980, 1981 och 1982 i en mini-suite. Denna vecka har vi första delen av 1980, och den avslutande andra delen kommer ut om en vecka.

Vi har också testat ett nytt koncept så albumåret 1980 körs som en tio rundors albumdraft!

Våra musikpoddar ligger numera på vår Patreon. Gå in och stöd Shinypodden på patreon.com, sök upp Shinypodden. Det är också gratis. Vi ses där! 

Nobody 2 (2025)

Den första Nobody från 2021 var en frisk fläkt med lite härligt übervåld. Jag tyckte efter titten att den var trevlig men lättglömd, men så blev det faktiskt inte. Den har klamrat sig fast i minnet. Därför var det givet att kolla in uppföljaren Nobody 2.

Nu är vi inte naiva över vår hjälte och hans skills längre. Vi vet att han är en handelsman inom våld, och att han inte bryr sig så mycket om sitt eget välbefinnande. Han gillar däremot inte när bad hombres ger sig på hans familj och det är just det denna film fokuserar på. 

Vi möter dem alla när de ska åka på semester "National Lampoon's Vacation" style. Väl framme visar det sig snart att de gulliga minnene från uppväxten var lite skeva. Nobody med familj (inklusive pappa och brorsan) har hamnat i redneck country och ett centrum för knarkhandel och annat snaskigt.

Boss över the bad hombres är Lendina spelad av den gamla godingen Sharon Stone. Hon gör ett bra jobb som en elak boss. Eller? Well, tja ett hyfsat jobb ska jag kanske kalla det. Det är kul att se henne göra entré i filmen. Det var länge sedan jag såg henne i något. Men hennes Lendina blir ganska snart endimensionell i all sin ondska och karaktären blir därmed ganska ointressant.

Pappa Nobody spelas av Doc från Tillbaka till framtiden, Christopher Lloyd. Han har åldrats han också, näsan är nu gigantisk. 

Nobody och familj röjer och dödar bad homres i parti och minut. Det är trivsamt att titta på men säkert lättglömt. Eller?

Nåväl, trots att det var en kul titt hamnar jag i "helt ok" träsket igen. Där ser man.

Filmen spelar i några divisioner under filmer som John Wick och serier som Reacher. Well, well.

Betyg: 2/5 

Three Days of the Condor (1975)

Detta var en omtitt inför poddningen i höst. Jag kom  ihåg den som ganska bra och jag var nyfiken på om den skulle växa vid en omtitt och döm om min förvåning när så blev fallet. 

Den går i samma långsamma tempo som många filmer gjorde på sjuttiotalet. Det blir mycket fokus på Robert Redford och hans halvtråkiga analytikerjobb inom CIA. Redford är alltid intressant att se i vilket fall. Filmens andra ansikte som är värt att nämna är vår egen Max von Sydow som den iskalle lönnmördaren på jakt efter Redford. Han är riktigt najs i denna film med en hysterisk klädstil om roade mig hela filmen igenom. Hans mustasch var också en favorit. Det tredje och sista ansiktet som bör nämnas är Faye Dunaway. Jag var sval inför hennes insats när jag såg filmen första gången, men vid denna titt tyckte jag hon var mycket mer intressant. Hon spelade rollen med ett bra djup som gjorde mig mer nyfiken på hennes på ytan bräckliga kidnappningsoffer. Klart positivt.

Att Redford kidnappar henne och sedan får hjälp av henne påminner mycket om handlingen i The Bourne Identity (första boken från 1980, vem vet om Robert Ludlum blev inspirerad av denna film).

Manus för filmen är bra. En hel del saker i mysteriet lämnas osagda och filmen räknar med en publik som kan tänka själv. Vilken överraskning! Det är man inte van vid med dagens film...

Miljöerna och sjuttitals-feelingen inklusive all gammal teknik som telefonkiosker och de gamla stationära telefonerna som man ringde med genom att stoppa fingret i ett hål och föra runt handen i en cirkelrörelse gav många nostalgipoäng. Det var också tydligt att filmens fotograf gillade att fota the Twin Tower som vid filmens inspelning inte var många år gamla.

Filmen är både spännande, bra mysterium, och lite haldassigt ospännande då jag aldrig känner några riktiga stakes. Men mer positivt än negativt ändå.

Till slut kan jag konstatera att filmen har ett mer eller mindre helt öppet slut som jag ändå måste hylla. Även om det infann sig en liten känsla av otillfredställelse om hur det gick för honom senare. 

Filmen är uppe och nosar på en fyra men jag nöjer mig med en stark trea. Den blir helt klart en kandidat för listan i alla fall.

Betyg: 3+/5

The Fantastic Four: First Steps (2025)

Semstern spenderades i det stora landet i väster. I början av augusti sammanstrålade jag och Carl i cirkusen Las Vegas inför vår road trip som skulle ta oss från Nevada via Utah, Idaho och Wyoming till slutmålet i Colorado. Vi besökte bland annat ett antal fantastiska nationalparker, Monument Valley och Jackson Hole med omnejd.

Dagen före vi drog iväg i den stekande ökenhettan tog vi chansen att ta in en biovisning av den nya MCU-filmen. Det var dags för de första stegen i Phase Six. Vi valde Brenden Theaters och en salong med JB-X som såldes in med: 

"An elevated cinematic experience with immersive sound and sharp digital projection. Coupled with a giant curved screen and reservable premium recliners, JB-X makes movie magic come to life." 

Det lät ju najs och det var det sannerligen. Vi bjöds på bio kändes det som med tanke på hur billigt det var. I vilket fall blev det en superb visning och vi stormtrivdes att fly solens brännande strålar och sjunka in i en fantastisk värld för några timmar.

Filmen var helt ok, speciellt i jämförelse med flertalet av MCU's svagaste skapslser från de senate åren. Men tyvärr verkar det som att magin är som bortflugen för mig. Den försvann kanske i det ögonblick Tony Stark offrade sig för mänskligheten?

Filmen lekte med en blandning av 50- och 60-talsestetik blandat med nutid. Detta var inte förvånande då regissören är Matt Shakman som har hoppat över till film efter WandaVision. Han återvinner gamla ideer, men det gjordes klart bättre i tv-serien, och nu känns det lite "been there, done that" över det hela.

Tyvärr kände jag mig aldrig speciellt engagerad av våra 4 hjältar. Jag är innerligt trött på Pedro Pascal och The Thing som hälften skådis och hälften cgi gav inget större avtryck. Lite trist för Ebon Moss-Bachrach dock. Jag gillade Vanessa Kirby och Joseph Quinn som syskonen Storm. De var relativt sett underhållande. Med svagare och svagare filmer i MCU är det endast "allt är relativt" kvar att hänga upp pluspoängen på.

Filmens main villain Galactus var ok-ish men han påminde för mycket om Dormammu, the main villain från den första Doctor Strange-filmen. Är det så att MCU redan börjar återvinna sina egna figurer och stories? Jag trodde de hade en ocean av stories att använda från sina comics...

Roligare biobesök än film, men så är det ibland.

Betyg: 2/5

Rooster Cogburn (1975)

Åldrad hertig och åldrad gudinna i en oförarglig western med ett manus skrivet specifikt för de två. Filmen spelar på stereotyperna "John Wayne” och ”Katharine Hepburn”. Och den gör det bra på ett sätt, men det går förstås inte att undvika att jämföra den med stjärnornas tidigare verk, och då blir detta "minor Wayne" och i högsta grad "minor-minor Hepburn". 

Vi återser här Rooster Cogburn från True Grit. Han är ute och jagar tjuvar. Denna gång får han med sig den religiösa Sister Goodnight och indianpojken Wolf. De jagar den onda Hawk som med sitt gäng stulit nitroglycerin som de tänker sig råna en bank med. På vägen har han i kallt blod skjutit ihjäl Reverent Goodnight, Eulas far, och Wolfs hela familj. 

Dialogen är kvick men den känns lika skröplig som våra storstjärnor var i verkligheten. Wayne spelar som så ofta sent i karriären en "old school" western som lite tappat kontakten med den nya tiden. Om än daterade skämt är det ändå underhållande när Cogburn filosoferar om kvinnlig rösträtt samt jämför värdet på en kvinna och en häst (ute i vildmarken, mind you). Hepburns reaktioner var mycket udnerhållande. Här blir castingen extra lyckad. Katharine Hepburn har såvitt jag vet aldrig spelat något annat än starka och mycket dominerande kvinnliga karaktärer. Hon står lätt upp emot John Waynes gigantiska personlighet.  

Skurkarnas spanare Breed spelas av Anthony Zerbe som man känner igen från tv-serien Macahans. Härliga tider det.

Småputtrigt och underhållande utan att uppröra eller få nålen att röra sig speciellt mycket.

Dialogen omnämnd ovan:

Rooster Cogburn: "Out here in the West we value a spirited woman almost as much as a spirited horse."
Eula Goodnight: "Almost as much, eh?"
Rooster Cogburn: "Yes, Ma’am. Almost as much. Not quite. But almost." 

Hoppsan. Tror inte att en sådan dialog skulle skrivas idag och väl är väl det? Nu kan tilläggas att Rooster för övrigt är artig och försiktig med Sister Goodnight.

Betyg: 2/5

"The Hobbit" by J. R. R. Tolkien

Jag har länge varit sugen på att läsa Tolkiens böcker på originalspråket. När jag och systrarna var små läste pappa högt ur "Bilbo - En hobbits äventyr", och senare under uppväxten läster jag Åke Ohlmarks svenska översättning av Sagan om Ringen. Den översättningen var redan på åttiotalet starkt ifrågasatt på grund av Ohlmarks "kreativa" översättning. Trilogin finns i nyöversättning för dem som vill läsa den på svenska. Som vuxen är dock originalspråket engelska det givna valet för mig.

Nu fick det bli dags, och jag köpte in en fin utgåva av The Hobbit, eller ja två versioner faktiskt. När det väl startar går det inte att stoppa ibland. Dessutom lyssnade jag växelvis på audioboken inläst av Rob Inglis som har en underbar gammal brittisk "professor-röst" som lika gärna kunde varit Tolkien själv. Efter jag läst klart boken blev jag varse om Andy Serkis inspelning från 2020 och av det lilla jag lyssnat på hans inläsning kan jag konstatera att det är den bästa inläsningen. Tips till alla nyfikna.

The Hobbit är en barnsaga ut i fingerspetsarna, långt från Harry Potter-böckerna som på riktigt vänder sig till alla åldrar. Tolkien skrev en bok som efterapade hur han berättade historien om Bilbo för hans egna barn med berättarens kommentarer på sidan om sagan överallt genom boken. Exempel som; "...as I have already told you", "as you will see" och "...and a number of other things I have not had the time to tell you about".

Boken är kort jämfört med modern "high fantasy" som vi läser idag, men den är mycket effektivt berättad. De nitton kapitlen är fullproppade med handling. Tolkien fokuserar inte alls på action, Bilbos äventy inne hos Smaug avhandlas på några få sidor och Bildo håller i princip endast en enda konsversation med draken. På samma sätt är Smaugs död behandlad på drygt en sida i boken och The Battle of Five Armies på några få sidor, sedan får Bilbo en sten i huvudet och tuppar av. Tolkien klipper därmed beskrivningen om slaget vid den punkten och klipper till efterbehandlingen efter slaget direkt. 

Därav var Jacksons adaption av boken både komplicerad och enkel. Han kunde breda ut sig obehindrat med dessa scener och addera en massa saker som sker "off page" i boken. Jag har endast sett trilogin en gång (på bio) och jag är inte ett stort fan av den, då jag tycker att tonaliteten i beskrivningen av dvärgarna är "off". Det är för mycket fånerier och de adderade historierna om dvärgar och alver som minglar känns minst sagt apart. 

Tolkiens egen beskrivning känns bekant jämfört med mina minnen av Sagan om Ringen. Noterbart beskrivs dvärgarna som arroganta, otacksamma och dryga som fan. Speciellt Thorin beskrivs som något av ett rövhål. Alverna beskrivs som farliga när Bilbo ser dem via hans vänner dvärgarnas ögon. Men senare under boken är känns de mer som alver som vi känner dem. Även Gandalf är lite simplare beskriven, det känns som att han är svagare än den Gandalf vi känner i den stora trilogin. Det ska bli intressant hur jag upplever Sagan om Ringen när jag läser den på engelska. 

Bilbo är en härlig hjälte på alla sätt och vis. Han är mycket humoristiskt skriven och med tanke på att detta är en barnsaga blir "the stakes" aldrig speciellt höga. Man får veta tidigt att det kommer gå bra. Bokens roligaste inslag är hur ofta Bilbo längtar hem till sitt bekväma liv i the Shire. En kul passage:

"He was thinking again of his comfortable chair before the fire in his favourite sitting-room in his hobbit-hole, and the kettle singing. Not for the last time!"

"Tea-time has long gone by" noteras om och om igen. En annan favorit när Bilbo somnat: "As a matter of fact, he was dreaming of eggs and bacon."

En sak jag hade glömt var hur många sånger boken innehåller även om jag svagt kommer ihåg det när jag satt mitt i boken. Audioboken var extra givande för sångernas skull.

Under inledningen kändes boken barnsligt, men när jag läst klart hade berättelsen och världen vuxit in i mig. Detta är en helt bedårande liten bok! Det känns som att ha sett en mycket gammal film, med den svindlande känslan då man inser att nästan alla filmer sedan dess bygger på just den gamla filmen. Detta är som den första stenen i ett bygge av en borg, den som sätter grunden för allt som kom efter. Känslan efter att ha läst klart är att jag vill studera texten mer ingående, inte bara läsa om den, utan på ett akademiskt sätt. Men i hobbyformat förstås.

Nu är bara frågan om jag "måste" se om Bilbo-trilogin? Hehe...

Betyg: 4/5

PS: För den nyfikne, lite om de två utgåvorna jag köpte. Först och främst valde jag den fina läderinbundna "Deluxe Edition" från 2023 som bygger på "The Reset Edition" från 2020 men i "slipcase" och en massa extramaterial, till exempel reproduktioner av Tolkiens kartor från historien etc.

Den andra är "The Annotated Hobbit" som är en underbar "companion piece" till originalet. Detta är en bok just för oss som vill grotta ner oss mer och lära oss om historien mer. Douglas A. Anderson har adderat en massa kommentarer och analyser till texten, inklusive att han noterar alla ändringar mellan första utgåvan från 1937 och den andra utgåvan från 1951, där Tolkien hade uppdaterat texten för att bättre passa in med historien och beskrivningarna i Sagan om Ringen. Inga stora ändringar men ändå intressant som kuriosa.

Bite the Bullet (1975)

Kommer ni ihåg The Cannoball Run med Burt Reynolds från 1981. Den är något av en klassiker antar jag. Bite the Bullet är en motsvarighet för häst och ryttare. Filmen är baserad på långloppet över 1100 km för hästar som Denver Post arrangerade 1908. 

Det var Gene Hackman och James Coburn som lockade mest och det är de två som är filmens behållning. 

Fotot är snyggt, det får jag ge filmen. Men naturscenerna från från öknen till snöklädda bergstoppar klipps in här och där som om slumpen styr. 

Själva tävlingen behandlas oroligt konstigt i filmen. Man förstår aldrig hur tävlingen fungerar, hur ställningen är eller vilka faktorer som avgör får vi åskådare själva lista ut. Fortfarande lite oklart efter titten, men det verkar som att de som driver hästarna minst vinner i längden, vilket i och för sig var det rimliga. Vissa tävlanden ger sig av i full galopp mitt i natten men alla verkar komma fram till etappmålen ungefär samtidigt ändå. Just det här att vissa tävlande galopperar oavbrutet i alla scener vi ser dem gör filmen så orealistisk att det inte går att ta den på allvar. 

Karaktärerna är ok. En cowboy, en fattig mexikan, en brittisk lord, en före detta prostituerad, en gambler, en ung hetsporre och så vidare. Greppet känns igen från Fords Stagecoah. Tyvärr lyckas regissören aldrig skapa något större djup eller sympatier gör någon av dem. Hackman och Coburn räddar filmen skapligt med sin karisma. 

Filmens största problem är trots allt klippningen vilken är otroligt dålig. Scener klipps mitt i utan att vi kommer tillbaka till scenen, racet är obegripligt och vi får aldrig veta var de är. Filmen missar helt med att ge åskådaren en bra känsla för geografin. Filmen visar hur de tävlande utsätts för faror men det underbyggs aldrig och i knappt någon råkar illa ut. Jag känner inga stakes i filmen. Svag tvåa.

Betyg: 2/5