The Horse Soldiers (1959)

Jag trodde att The Horse Soldiers var en western i samma stil som Fort Apache men den visade sig vara en film från det amerikanska inbördeskriget. Nästan en western alltså. Filmen är mycket löst baserad på den berömda Grierson's Raid då 1700 kavallerisoldater från nordstaterna red långt in i fiendens område och förstörde en viktig tågpunkt som sydstaterna behövde för sitt underhåll som mat, ammunition och annan utrustning.

Filmen var överraskande spännande som actionfilm trots att vi inte ser några blodiga scener eller liknande... Det är filmen allt för gammal för. Jag kände till den historiska händelsen men när det blev uppenbart att filmen tog sig stora friheter med historien, framför allt i slutet av filmen, blev det lite spännande att se hur det skulle gå. 

Istället för att vända åter norrut efter raiden och då möta de sydstatare som jagade dem tog sig Grierson och hans mannar sig vidare sydväst till Baton Rouge som hölls av Nord. Detta var just det som hände i verkligheten men här i filmen råkar de ut för fler kollisioner med sydstatarna.

Filmen är en ganska effektiv anti-krigsfilm. Tre huvudpersoner står i fokus. Först och främst John Wayne som ledare för den lilla gruppen. Han har döpts till Colonel John Marlowe här. Hans antagonist är hans pacifistiska fältdoktor Dr. Kendall som spelas av Willam Holden. Den tredje intressanta karaktären är Constance Towers' Miss Hannah Hunter of Greenbriar "plantation", en sydstatskvinna som råkar få reda på Marlowes planer och då måste tas med på resan med de förhatliga yankees på deras smutsiga förvärv. Någon skulle kalla det kidnappning, någon annan kanske kallar det att de lät henne få leva (med tanke på alternativet...).

Dynamiken mellan de tre är filmens behållning. Alla tre lär sig att se den andra sidan och blir starkt påverkade på olika sätt och ändrar på vissa av sina ståndpunkter. Constance Towers blir efter ett tag filmens lysande stjärna. Hennes karaktär utvecklas så mycket genom filmen att hennes utseende ändras till och med. Bra skådespelarinsats.

Vid sidan av karaktärsutvecklingen och dynamiken mellan de tre huvudkaraktärerna ger filmen också en intressant inblick om hur Nord och Syd såg på varandra och hur soldaterna behandlade civilbefolkningen. Filmen visar på fall där de stridande INTE massakrerade civilbefolkning stup i kvarten. Det kändes som något annorlunda än vad man är van med nu för tiden... Detta var så klart inte ofelbart men även i den historiska beskrivningen kan man läsa om hur Union-soldaterna lämnade ut mat och medicin till stadsborna i Newton Station innan de brände hela lagret med vapen, ammunition och andra förnödenheter till Syds starka fäste i Vicksburg. Griersons lilla expedition uppdrag var att spränga tågförbindelsen och lager som det i Newton Station, men också som avledningsmanöver inför General Ulysses Simpson Grants stora attack på Vicksburg sommaren 1863.

Rekommenderas till dem som gillar Ford, Wayne, inbördeskriget eller westerns lite generellt sett.

Betyg: 3/5

The Quiet Man (1952)

The Quiet Man är en fascinerande film. Impetuous! Homeric!

På ytan verkar den vara en lättsam och pajjig komedi, men under densamma lurar en satir, en stark kritik mot det irländska samhället, och det amerikanska också.

Filmen inleds med en längre scen som taget ur en Disney-film, det är grälla färger och känlsan i scenen är drömsk och romantisk. John Waynes karaktär Sean kommer hem till Irland efter att ha levt i USA under nästan hela sitt liv. Hans mamma tog med honom som sexåring på båten västerut. Vi får nu se det lilla samhället via hans minne och de fantasier han byggt upp. 

Filmningen och känslan filmen ger påminner mig starkt om Hitchcocks The Trouble With Harry, vilket nu för tiden ger positiva vibbar.

Också den långa slutscenen känns som en dröm. John Wayne och Victor McLaglen slåss som blådårar framför ögonen på alla byborna. Grunden för slagsmålet är en konflikt om en fastighet och om en kvinna. Mary Kate spelas av Maureen O'Hara och här i färgfilm ser vi (jag) för första gången hennes vilda röda hår i sin fulla prakt. 

Det skämtas om hennes röda hår. Det är på grund av håret hon är så vresig och arg (stark?) och därmed är en ungmö som fortfarande bor hemma hos sin bror. Hon ber om ursäkt för att hon är arg och för att hon har rött hår. Ilskan under ytan är inte bara Mary Kates.

Jag upplever mitten av filmen som en mix av drama, romantik och en illa dold ilska hos Ford. Hans släkt kom från Irland och denna film omtalas som hans drömprojekt. Martin Scorsese kallar den "ett mästerverk". Ford visar upp en komplex bild över samhället, allt står inte rätt till. Å ena sidan hjälper både byborna och de lokala prästerna till med att få ihop de älskande, men det är också ett strängt och regelstyrt samhälle som visas upp. 

Sean frågar "Red" om lov att få gifta sig med hans syster men får nej. Amerikanen rycker på axlarna och tänker att detta steg endast var en formalitet ändå och skit samma att brodern (förmyndaren?) säger nej, men icke... Den lokale äktenskapsförmedlaren ger honom den ledsna nyheten:

”This Ireland, Sean, not America.”
”If her brother says no. She couldn’t, and wouldn’t.”

Irland, vilket rövhål till land.

Min känsla från filmen är att den hela tiden är två saker samtidigt, dels det vi ser på duken, dels budskapet under ytan. Det är en satir över samhället, patriarken och det låsta systemet. Hur samhällssystemet tvingar sig på in i folkets liv. Synen på kvinnan. Hennes värde, hennes ägodelar byggda av 300 års drömmar, hennes pengar som hon tjänat ihop under 15 års hårt slit, allt summeras upp till hennes stolthet. Sean ser inte denna stolthet, han har sin egen mörka hemlighet och börda som hon i sin tur inte ser. 

Om de bara hade pratat med varandra hade mycket av smärtan kunnat undvikas. Mary Kate respekterar inte sin make, och Sean förstår inte vad hennes frihet består av och hur viktig den är för henne.

Allt blir bra till slut. Ingen anledning till oro!

Betyg: 3/5

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

2024 - Året på Fripps Filmrevyer

2024 på Fripps Filmrevyer, vad var det egentligen? Bloggen må ha levt ett lite tynande liv i skuggan av poddar och annat men den är fortfarande här! Det är något i alla fall.

Året har följt de senaste årens trender som att poddningen tar mer och mer tid från skrivandet, att film på bio nästan helt har försvunnit för mig (efter pandemin) och att tv-serier är himla gött. 

Under året har jag dock lyckats komma in i läsning av "old school" fysiska böcker igen då jag under sommaren och hösten läst de fem första Agatha Christie romanerna. Den bästa "so far" var The Man in the Brown Suit med Anne Bedingfield tätt följd av The Secret Adversary med Tommy & Tuppence samt The Murder on the Links med Poirot. Som "companion" till mitt läsande av Agathas böcker lyssnar jag på den förtjusande podden "All About Agatha". Rekommenderas.

Nu blir det paus för Agatha, då jag just har startat upp den första boken i Brandon Sandersons Mistborn trilogi. Härligt att äntligen fått tummen ur och tagit mig an en av Sanderson på egna bens mest kända bokserier. 

Poddandet går vidare och under 2024 hann vi med två säsonger (mer eller mindre) samt den periodiskt återkommande Shinypodden Special. Först ut var Clintanpodden: Del 2 med Frans och Joel dår vi valde tre filmer var och därmed fick ihop ytterligare nio filmer. Det var mycket trevligt, även om den poddsäsongen gjordes via datorns kalla sken på grund av un-co-location. Clintanpodden tar nu en längre siesta som det verkar.

Men det var inte nog med det! Jag och Carl tog oss an en spännande säsong med John Ford-podden som alldeles snart kommer gå i mål. Vi valde till sist ut elva filmer även om jag personligen tar extrakursen och planerar at se hela 19 filmer av mästaren Ford.

Shinypodden Special var också i luften hela åtta gånger. Som vanligt samlades Carl, Niklas, Johan och jag för att under våren podda om de bästa filmerna från året innan och under hösten för ett äldre filmår, vilket denna gång var ett nioårsretrospektiv över filmåret 2015.

Jag och Niklas gillar musik och vi hann med sex albumår under året där vi bland annat körde "Grungeskolan" vilken kommer avslutas i luften under januari (efter John Ford-podden är slut).

På tal om poddande så gav min gamla dator upp efter att ha tjänat mig troget i nio år och jag fick glädjen att köpa en ny en. Nu snurrar poddproduktionerna åter igen. Även den gamla inspelningsmanicken gav upp och en ny har inhandlats och körts in. Ut med det gamla och in med det nya så att säga.

 

Som sagt så blir det allt mer sällan film på bio vilket ibland känns konstigt men det är så det har blivit. Året har ändå bjudit på sköna upplevelser med Dune, Furiosa och Alien på den stora duken samt Apocalypse Now på Cinemateket tillsammans med Måns. 

Annars är film i princip lika bra hemma i filmrummet ju. Ett litet filmprojekt som jag och Måns sysslat med under sommaren och hösten var att se Alien- och Predator-filmer. Kul att få chansen att "lära upp" systersonen i klassisk film.

På bloggen har jag försökt varit så ärlig som möjligt och det innebär ibland "hot takes" som när jag sågade Poor Things eller Saltburn, den senare till Fiffis förtvivlan. 

Vid sidan av film är tv-serier en stor favorit nu för tiden och jag har sett nio fulla säsonger detta år. Det finns så många att välja på! De bästa som jag råkade se var Slow Horses (S4), Monsieur Spade (S1) och Yellowstone (S2). 

Till sist har jag gått på hela fyra stora konserter under året. Taylor Swifts The Eras Tour var magiskt bra och jag skulle vilja hävda att den var den bästa konsert jag någonsin sett! Javisst, till och med bättre än den första gången jag såg Pink Floyd (Köpenhamn 1988), de bästa av Neil (Sjöhistoriska 1993, Dalhalla 2016 eller Where The Action Is 2009) eller gamla favoriter som The Cure (Johanneshov 1987) eller Marillion (Scandinavium 1987).

I Oktober reste jag och Per till London och hängde med Frans. Då hann vi också med att se David Gilmour på Royal Albert Hall, premiär för både Gilmour solo och RAH. Mycket bra och en konsert som hade varit "nummer ett" för många år.

Nu önskar jag och bloggen alla läsare ett Gott Nytt År och förhoppningar om att 2025 kommer ge oss mera böcker, mera musik, fler filmer och de bästa tv-serierna!

Shinypodden - The Quiet Man

Mitt under säsongen adderade vi veckans film, den nionde av elva filmer under John Forc-podden.

Är det en "screw ball comedy"... eller är filmen svidande samhällskritisk? Det är frågan Henke och Carl försöker bena ut.

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

Wagon Master (1950)

John Ford hann med ytterligare en western, mellan She Wore a Yellow Ribbon och Rio Grande, en film som kanske hamnar lite i skymundan av kvalleri-trilogin men som uppskattas av många fans.

Ben johnson och Harry Carey Jr. spelar två unga hästhandlare som tar på sig ansvaret att föra ett vagntåg med mormoner genom den farliga öknen till deras destination vid San Juan River.

På vägen hotar indianer men också ett skurkband av vitingar på flykten undan en sheriff med hans posse samt till slut en ensam vagn med en brokig skara hustlers.

Filmen är intressant. Inte mist för attd en får mig att drömma mig bort till The Wheel of Time flera gåner. Våra mormoner är pacifister och påminner med sitt vagntåg om The Tuatha'an som också kallas  Tinkers eller The Travelling People. De var ju också pacifister in absurdum. Samma sak här, trots att de blir både utnyttjade och hotade till livet av skurkarna vägrar de försvara sig. De unga hästpojkarna Travis och Sandy måste ta ställning till hur de vill förhålla sig till detta.

Sister Ledyard håller ordning på folket i tåget när det blir oro. Vi känner igen Jane Darwell från The Grapes of Wrath, ännu en återkommande skådespelare i en Ford-film. Sister Ledyard påminner mig om den gamla damen Ila i WoT.

Den andra gången jag kommer att tänka på The wheel of Time är när tåget stöter på Dr. A. Locksley Hall (Alan Mowbray, skådespelaren från My Darling Clementine) och hans nattfjärilar. Deras vagn har fått hjulhaveri, den tidens punka.

Till detta kommer Shiloh Clegg och hans brorsöner i The Cleggs gang och stör. Det lustigaste med detta gämg som påminner om bröderna Dalton i Tintin är att vi får träffa en ung James Arness (Zebulon!) i rollen som Floyd Clegg.

Denna film hade en annan tonalitet än kavalleri-trilogin. Ford skippar den burleska spalsticken under inledningen och hela filmen får en allvarligare ton. Men den är ändå klart underhållande när de väl kommer iväg. Naturen är som i alla dessa filmer spektakulär och trots, eller på grund av, avsaknade av John Wayne kan alla små roller blomstra ut i symbios.

Rekommenderas!

Betyg: 3/5

Rio Grande (1950)

Rio Grande är tredje och sista delen av den informella kavalleri-trilogin. Här spelar John Wayne  Lt. Col. Kirby Yorke som har problem med apacherna igen.

Hur många familjer slogs i spillror under inbördeskriget? 

Det mest intressanta i denna film är vad som hände femton år tidigare under inbördeskriget. Kirby och hans mannar under General Sheridan blev beordrade att bränna ner den magnifika gården Bridedale i the Shanandoah Valley. 

Striderna där var intensiva. Jubal Early och hans sydstatsarmé hade intagit dalen och gjorde raider till Washington DC med plundring och annnat. När Sheridan slog tillbaka och tryckte undan Early körde de med brända markens taktik. York och hans mannar blev beordrade till det omöjliga då det var hans fru Kathleens (Maureen O'Hara) familj som ägde Bridesdale. 

Kathleen sa nej och York hade inte träffat sin fru eller deras lille pojke sedan dess.

Men nu 15 år senare har sonen Jeff (Claude Jarman Jr.) tagit värvning och blivit placerad på det lilla fort där York är chef. Kathleen dyker snart upp för att rädda sin underårige son från militärens käftar. 

Detta var en bra film som kommer upp i samma nivå som Fort Apache. Problemen med indianerna är inte i fokus som det känns som i denna film även om filen innehåller bra mycket mer action är både Fort Apache och She Wore a Yellow Ribbon. Blårockarna blir attackerade, de jagar apacherna ner till Mexikanska gränsen, under transport till säkrare plats blir alla barnen kidnappade av apacherna och York, Jeff och de övriga måste rädda barnen. Bra grejer.

Men det är ändå relationen mellan York, frun och sonen som driver dramat. Ska York ge sonen fördelar i det militära (nej), kommer York och Kathleen sluta freda och tänds kärlekens flamma för dem igen (ja), har filmen en del busisk och slapstick (ja).

En hel del humor får såklart plats. Victor McLagen spelar Sgt. Maj. Quincannon som Kathleen kallar för "arsenist" (pyroman) hela tiden. Quincannon vet inte vad det betyder vilket är något av ett running joke filmen igenom.

McLagen är för övrigt med i alla tre filmerna i trilogin och i She Wore a Yellow Ribbon spelar han en karaktär med samma namn till och med, då Top Sgt. Quincannon. I Fort Apache var han Sgt. Festus Mulcahy. I Fort Apache finns också en Sergeant Quincannon men där spelas han av Dick Foran. Så vi kan nog sluta oss till att John Ford också såg att filmerna hörde ihop lite...

Rio Grande är en mycket bra avslutning på trilogin i vilket fall.

John Waynes tre karaktärer är inte samma men om man så vill kan de ses som samma stereotyp och med tanke på deras ålder i filmerna skulle filmerna kunnas ses i ordningen Fort Apache, Rio Grande och sist She Wore a Yellow Ribbon. 

Betyg, 3,5/5

She Wore a Yellow Ribbon (1949)

I den andra filmen ur trilogin spelar John Wayne Captain Nathan Brittles vid det lilla fortet Fort Starke. Det är dagen före hans pensionering och han får i uppdrag av Major Allshard att ge sig ut på patrull. Han ska hantera en grupp Chayenne och Arapaho som brutit sig ut från reservatet och hotar att störa den bräckliga freden mellan de vita och indianerna. Brittles ska också eskortera majorens fru och dotter till en diligensstation i närheten så att de kan ta sig i säkerhet österut i landet. Väl framme vid stationen finner de den nedbränd och diligensen slagen i spillror. Nu är goda råd dyra!

Brittles måste arbeta övertid för att hantera situationen, han försöker förhandla med sin gamle vän Chief Pony That Walks men tiden för förhandlingar är förbi för indianerna.

Filmen är nog så bra men ändå som den lite svagare andra delen av en trilogi. Den förbleknar lätt i jämförelse med Fort Apache och Rio Grande. Den stora skillnaden är att birollerna vid sidan av John Wayne inte ger ett bestående intryck. Flera av de mindre kända skådespelarna från Fort Apache är med i denna film, förutom Shirley Temple eller Henry Fonda och det är ett stort avbräck. Här får vi ett underutvecklat triangeldrama mellan dottern och två yngre officerare som knappast fick hjärtat att rusa.

Filmens styrkor är den fantastiska naturen och miljön i Monument Valley samt en superstabil John Wayne. Men detta förblir dock en "minor Ford" vid närmare eftertanke.

Betyg: 2/5

Fort Apache (1948)

 

Colonel Owen Thursday: "What a country! Mule Creek! Dead Man's Squaw! Schmitz's Wells! Hangman's Flats! Hassayampa! End of the rainbow: Fort Apache"

Fort Apache från 1948 är den första filmen i John Fords Kavalleri-trilogi. John Wayne spelar huvudrollerna i alla tre filmerna men det är inte samma person han spelar, men samma typ av person kan man säga, en pragmatisk och kapabel officer i kavalleriet.

I Fort Apache spelar han Captain Kirby York som har tillfälligt befäl över ett litet fort ute på kanten av den civiliserade delen av western. De lugna dagarna får ett stopp när Lieutenant Colonel Owen Thursday anländer med sin dotter miss Philadelphia. Thursday som spelas av Henry Fonda tar över befälet av fortet. Dottern blir förtjust i en ung men fattig officer.

Col. Thursday gillar inte apacher och han söker ära i sin roll som officer i kavalleriet. Han pratar om Gen. Custer och verkar mycket sugen på att få dra sitt svärd och anfalla med trumpetarens fulla lungor som stöd. Cap. York å sin sida förstår apacherna, behandlar dem med respekt och har redan börjat förhandla med dem.

Filmens nerv kommer från de två officerarnas olika personligheter och den konflikt som uppstår dem emellan över hur de ska ta sig an apacherna som är på krigsstigen.

Col. Thursday har också konflikt med sin lite för unga dotter Philadelphia som vill bli uppvaktad av den stilige Second Lieutenant Michael Shannon "Mickey" O'Rourke. Philadelphia spelas av Shirley Temple och hon är något av en sensation för mig. Otroligt underhållande att beskåda. Jag kände till henne som en barnskådis men här är hon 19-20 år gammal, ett år före hon la sin skådespelarkarriär på hyllan och ägnade sig åt politik istället. Filmen är väl värd att tittas på enkom på grund av henne.

En nervig Henry Fonda som den egoistiske narcissisten Col. Thursday är också en fröjd att beskåda, speciellt i relation till den lugne och trygge John Wayne.

En bra western som blev än bättre under andra titten. Nästa titt kan den kanske bli uppjackad en nivå.

Betyg: 3,5/5

Lyssna på oss i Shinypodden då vi pratar om denna film, finns där poddar finns, eller här.

Shinypodden - Fort Apache

Åter till Monument Valley och en av John Fords second tier westerns, "Fort Apache" från 1948.

Errata: Monument Valley ligger i Utah och Arizona, sydväst om Colorado.

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

Nothing Compares (2022)

Nothing Compares är Kathryn Fergusons dokumentär från 2022 om Sinéad O'Connor som dök upp på SVT Play i våras. Den gick också på Filmfestivalen 2022.

Sinead gick sorgligt nog ur tiden alldeles för tidgit förra sommaren. Hon kommer kommas ihåg av människorna länge, länge, för hennes röst, hennes musik och hennes aktivism.

Dokumentären är ibland smärtsam att bevittna. Dokumentären som gjordes före hennes död beskriver hennes uppväxt med abusive parents och en horribel behandling av samhället när hon som femtonårig placerades i en uppforstringsanstalt som drevs av ett gäng galna nunnor. 

Filmen visar också hur slumpmässigt och bökigt det var för att få göra första skivan, en berättelse som jag tycker mig finna i var och varannan dokumentär om kända band eller artister. Alltid detta kaos och de berömda bananskalen...

1987 kom hennes första album i alla fall ut till slut - "The Lion And The Cobra". Wow, jag ryser när jag tänker på vilken sensation den var. Anders spelade den för oss i pojkrummen i Skövde och jag blev helt blown away. Sinéad! Rösten var guldet, men låtarna var också helt annorlunda än vad jag hade hört förr. 

Favoriterna "Jackie", "Jerusalem", "Never Get Old", "Troy", "Feel So Different" och framför allt "Drink Before The War" är fortfarande sagolik och unik musik. Jag har på senare dagar köpt en fin utgåva av debutalbumet på vinyl. Det är ett älskat inslag i biblioteket.

Intervjuer från sent i livet visar upp en sliten Sinéad. Jag väljer att komma ihåg henne från hennes första år i berömmelsens strålkastarljus. Framför allt saknar och sörjer jag den fina och osannolikt starka människan Sinéad. Hon levde ett allt för hårt liv under ett institutionaliserat förtryck, en skam för ett samhälle som har mage att kalla sig modernt.

Betyg: 5/5