The Meg (2018)

Jag råkade se en dialoglös scen från The Meg på tv häromveckan. Jason Statham! En stor haj! Jamen visst, den ska vi se. Statham är en av få skådespelare jag väljer film på grund av.

Sagt och gjort, några dagar senare slog jag mig ner och kollade in filmen. Detta är som förväntat en blek kopia av Jaws, med sämre dialog, obefintligt drama och en massa mer men töntigare action. Allt blev som jag trodde. Förutom att jag i ärlighetens namn inte hade räknat med en så usel dialog. Herre jösses.

Statham är bra, som alltid, men hans kinesiska motspelerska är patetiskt dålig och deras banter sinsemellan är smärtsam att sitta igenom. Det känns som att Statham är sig själv i scener han är ensam i, men när han har sin motspelerska i rummet ser han ut att skämmas. Och skämmas ska han göra.  

Detta är en film gjord på kinesiska pengar och uppenbarligen ingick det i uppdraget att tvätta Kina, vilken typ av "washing" detta nu kan vara... Vi har sport-washing, här är det film-washing?

Actioninnehållet är tyvärr tråkigare desto längre in i filmen vi kommer. När den lilla hunden blir räddad i slutet hade skämskuddarna sedan länge tagit slut. Det är fascinerande hur nya filmskapare göra allt för att inte gör sina filmer så bra som möjligt. Facit finns i massor av äldre filmer, såsom redan nämnda Jaws, eller "hajen i rymden" Alien. Det finns många att titta på för att lära sig. 

En hjärndöd film som denna ska aldrig, aldrig kritiseras för att de är ologiska. Det går inte ihop, logik med en film som The Meg. Men, jag måste ändå klaga lite, inte minst därför att filmen själv gör en så stor sak av denna lilla detalj...

I slutet måste Statham och hans kompisar skynda sig till en beach för att rädda badande turister och en hund. Detta för att myndigheterna inte hade blivit informerade om The Meg i tid. En "nervpirrande" kapplöpning... Detta spektakel efter att vi redan i prologen sett Statham kämpat mot en Meg fem år tidigare. Ok, så det har alltså funnits minst en Meg som simmat omkring och ätit badande turister och hundar sedan dess... Nej, filmen bryr sig icke om sådan petitess som logik.

Betyget blir en generös etta.

Betyg: 1/5

Dersu Uzala (1975)

Dersu Uzala är akira Kurosawas 26:e film av hans 31 filmer som det blev. Jag ligger rejält illa till då det gäller hur mycket jag sett av mästaren. Jag hade ju endast sett sex av hans filmer före denna men nu när det nalkas fokus på 1975 slog jag till med detta hyllade drama.

Kurosawa har regisserat och skrivit manus tillsammans med ryssen Yuri Nagibin och detta är en film som utspelas i Ryssland runt sekelskiftet. Filmen är långt från hans samurajfilmer. Istället är detta en ren biografi och ett drama om den ryske upptäcktsresande Vladimir Arsenyev som träffar på en lokal jägare under hans resor i det outforskade bortre Ryssland. Han har träffat på nomaden Dersu Uzala av Nanaifolket. Dersu lär sin ryske vän om naturen, dess magi och hemligheter.

Filmen är en fin betraktelse på två mäns vänskap. Det är denna vänskap som är filmens ramhandling men under ytan är det naturen och dess magi filmen handlar om. Dersu lever i symbios med naturen, som om han vore ett med Mother Earth. Hans levnadssätt var redan för drygt hundra år sedan på väg att försvinna, ätas upp av maskinerna, civilisationens oförlåtande framfart.

Oklart vad som var Kurosawas locklse med historien, men filmen var enligt the internets något av ett drömprojekt för honom.

Naturfototot är vacker och regin tajt men filmen känns också väldigt mycket "mitten av sjuttiotalet". Det är urvattnade färger och mycket gyttja och regn. Kanskenågot av en "film-film," men ändå inte...

Kul att ha klippt ännu en av Kurosawas filmer. Den är sevärd men han har bättre filmer i filmografin.

Betyg: 3/5

"The Well of Ascension" by Brandon Sanderson

Det var svårt för mig att inte ha för höga förväntningar på Brandon Sandersons hyllade Mistborn trilogi. Hans författarskap är "top notch" och han gjorde något helt fantastiskt när han lyckades avsluta The Wheel of Time efter Robert Jordans olyckliga avsked. Till detta har jag sett fler än en eller två booktubers som ger alla tre Mistborn "10/10".

Den andra boken "The Well of Ascension" följer samma struktur som den föregående "The Final Empire". De har en kurva som en hockeyklubba. Länge en lägre nivå för att sedan explodera i slutet med en stark kurva uppåt. Tyvärr var den svåra andra boken i trilogin ett klart snäpp ner från första boken.

Oavsett "action" vs. "drama", "händelserikt" vs. "långsamt" börjar jag med karaktärerna, detta gäller extra mycket i denna genre. Fantasy utan fängslande karaktärer är sällan bra oavsett hur mycket "tv-spelsaction" de slänger in. Första bokens lysande stjärna Kelsier dödde i slutet av första boken och jag borde redan då ha anat var detta skulle leda.

Här i andra boken har vi tre huvudpersoner skulle jag säga; Vin, Elend och Sazed. Om det är svårt att hålla ner förväntningarna på Sandersons böcker är det än svårare att inte jämföra hans böcker mot Jordans och hans egna alster från The Wheel of Time. Det är något jag varken vill eller kan komma ifrån oavsett om det är rättvist eller ej. Sandersons "röst" kommer för alltid påminna mig om vad han gjorde med böcker 12-14.

Vin, Elend och Sazed var det ja. De är bra, jag håller på dem, oklart varför dock. Det är väl för att Sanderson skriver dem som några man ska hejja på. Men jämför med galleriet av karaktärer i WoT skulle de inte ens bryta in på någon topplista oavsett hur lång sådan jag skulle sätta upp. Det är ett projekt för en annan gång för övrigt, kanske vid nästa läsning av serien?

Är Vin en bra beskriven karaktär ens? Hon är typ starkast i världen men fortfarande här i bok två är det ett evigt tjat om hennes dåliga självförtroende. Elend är en ganska ointressant naiv idealist som snarare irriterar än skapar en livslång kärleksrelation med mig, läsaren. Sazed var spännande i första boken (kanske den näst mest intressante efter Kelsier, eventuellt i konkurrens av Marsh). Men här spenderar han hela boken med att våndas över olika religioner, hans egen tro och hans kärlek till terriskvinnan Tindwyl. Javisst, gulligt med deras relation men det räcker som en krydda, inte en huvudrätt. Ett kärlekspar som inte var speciellt gulligt var Vin och Elend. Deras relation beskrivs som om den vore tagen från en sliskig tonårsserie på TV4s eftermiddagssändningar. Detta eviga "will they, or won't they". Sablans tråkigt att läsa!

Ok, så handlingens intensitet över boken kan beskrivas som en hockeyklubba. I princip allt som händer för att föra huvudhistorien framåt trycks ihop i den sista sjättedelen, och det är varken berättartekniskt ekonomiskt eller upplevelsemässigt lyckat. De första fem sjättedelarna hade kunnat vara bra om karaktärerna och deras utmaningar hade varit engagerande, men detta är mycket segare än "the slog" någonsin var i WoT, till och med mer än bok 10!

Detta är "slog" på riktigt. Under hela boken är huvudstaden Luthadel under belägring. Vi får evighetslånga diskussioner om stadsskick, vem ska vara kung och varför, hur ska vi klara oss undan att bli anfallna osv. Va fan, boken är nästan 800 sidor med pytteliten font. Det politiska i WoT finns där som en kontext, omnämnt i förbifarten, som en krydda, sällan som själva huvudsaken. På detta får vi Vins evighetslånga grubblerier om sina förmågor och hennes roll. Sazed och Twindyl spenderar hundratals, om inte tusentals, sidor att diskutera religion. Vilket för övrigt inte leder någon vart. Såklart.

Till sist är jag inte ett stort fan av magisystemet. Alla magiker är olika starka "bara för att". Det är bara si eller så på något sätt. Vi hör sällan om att de tränar sig eller gör något för att bli starkare, bättre, mäktigare, mera fantastiska. Visst Vin tränade med Kelsier i första boken men det var det lilla och efter det har hon vuxit i styrka allt eftersom handlingen krävt det, lite väl mucket "deus ex machina" över det hela. Och vad tusan var det där i sista kapitlet? Elend, en vanlis, blir en Mistborn bara genom att äta en liten metallbit? Tala om en manlig "Mary Sue"... "Gary Stu"? "Marty Sue"?

Nej, tyvärr, detta var inte så bra. Det tog mig en lång tid att läsa igenom och då körde jag mycket talbok ändå. Boken läses av den ypperliga Michael Kramer, som med sin fru Kate Reading för övrigt läst in hela WoT, alla femton böcker.

Betyg: 2/5

PS, jag läste min revy från i våras på första boken, The Final Empire, efter jag skivit klart texten ovan, och jag ser att det är mer eller mindre en kopia. Ber läsarna om ursäkt. Kan dock notera som svar på min egen spaning att denna bok inte gjorde världen speciellt mycket större...

Mirror (1975)

Förra veckan skerev jag om Picnic at Hanging Rock. Det är en film som kändes drömsk som om den vore ett otydligt minne. Dagens film är detta fast i kubik. Här utmanas åskådaren med en film till synes utan handling, men som ändå i partier känns igen. Jag tror att filmen dessutom vinner på att ses om några gånger. 

Filmen är sövande men fascinerande. Vanliga strukturer kan vi glömma. Detta är mer konst än film, såklart film är konst men detta är än mer konst. Scener löst sammanhållna, en blandning av det djupt personliga mot en fond av 1900-talshistoria.  

Detta är den andra filmen jag sett från Andrei Tarkovsky. Den första är hans mästerverk Solaris från 1972. Har övervägt Andrei Rublev och Stalker men de är så sablans långa... Mirror är i vilket fall filmen efter Solaris. De påminner om varandra i "look and feel", Mirror är går svartvitt blandat med urvattnade färger. Det ser tråkigt ut, väl anpassat för en film som utspelas i det kommunistiska Sovjetunionen. 

Solaris bygger på Stanislaw Lems kända science fiction roman. Mirror ett originalmanus av Tarkovsky själv tillsammans med Aleksandr Misharin. Solaris är en mycket tajtare berättad historia, även om den tar god tid på sig med sina 167 minuter. Mirror är personlig, subjektiv och fragmenterad.

Handlingen är, som jag läst på Wikipedia, en ström av minnen från en man i fyrtioårsåldern som ligger på sin dödsbädd. Filmen uppehåller sig mycket om hans mamma och relationen hon har med sin son efter maken har lämnat dem åt sitt öden. 

Det känns experimentiellt och arty-farty. Den ström av minnen och mardrömmar. Filmen påminner mig lite om David Lynch, tänk Eraserhead. 

Spoken words, soldater vandrar i en grund sjö dragandes på artilleri på en flotte, en övningsgranat, en blodig läpp, ett osbscent ord, politik, Sokrates, Johann Sebastian Bach.

Betyg: 3/5

Marillion - Fugazi (1984)

Where are the poets?

Absurdly enough I sold most of my vinyls in the early 90’s. I left my player at my parents house and switched to CDs. Ahh, these ugly small plastic discs with those silly small booklets. My old vinyl collection… Where did you go? How I regret it.

Luckily most of my favourite bands and artists have re-issued their discographies in very nice, however expensive, editions. For Marillion it is even better. They have by now released three out of four studio albums in very attractive vinyl boxes. Only Fugazi remain to be treated with such a nice thing. Restless I couldn’t wait, so I have bought the 2012 re-issue on 180 gram vinyl. The album is stellar, the sound quality is mostly really good, the cover is wonderful. 

Of all the albums I have played the most times ever in my life time, all of Marillion’s four albums are most probably in the top 10. I know these albums as the palm of my hand, as they say.

At live shows, Fish sometimes seems to get angry that fans want to hear the old songs. Sure, I can understand his point of view. He want to promote yet another new underwhelming solo album. But I don’t think he really understands how important these four albums have been in many fans lives. It has been the soundtrack to my life during many, many years.

So where does “Fugazi” stands among the four? Well, I think it is in a dogfight about third place. But all four are masterpieces and any given day anyone of them can be in the top. It depends on the mood of the day. But anyway, “Misplaced childhood” and “Script for a jester’s tear” are often in the top in front of “Fugazi”.

Marillion always ends their albums in the moste excellent ways, placing the most impressive song last. The title track “Fugazi” is the magnum opus of theirs, and a fan favourite for the live concerts. The song is a cry for peace, Fish’s main topic when he is not writing about personal experiences or relationships. The piano intro of the song is a favourite part. It feels like home to me.

However “Incubus” may be an even better live-song. “Incubus” has the best guitars solo part of all Marillion songs and Steve Rothery is the only one that can play it up to its potential. “…just like a greasepaint mask…” – cue one of the best guitar solos in rock history. Nice nod to Pink Floyd with a copy of “The Wall” on the floor of the jester’s bedroom. “Comfortably numb” of course has the best guitar solo all time…

“She chameleon” was an old track played even before the first album “Script” was released. The old version was completely different though. I heard it on bootlegs in my youth. Here for the second studio album it got a re-work and the result is a harrowing lament. It is slow and menacing with a great synthesiser melody in the background. Mark does a great job both in the beginning and even better when he gets to take centre stage. New drummer Ian also shows his skills on this track.

The first side of the album we get four slightly shorter songs. The first one is “Assassing”, released as a single and a song often played live. I have never been overly fond of it. Sure, it is great to jump up and down to, but it is lesser work when it comes to Marillion. For most other groups it would be the best song they’ve ever did.

“Punch and Judy” is another single, a fun romp with a great lyric. The best song on the side is lurking as number three. “Jigsaw” is marvellous. Oh, so good. Fish’s emtions runs high. Finally, the seldom played live “Emerald lies” ends the LP side.

This is a masterpiece and I know it by heart. The intricate musical jumble is forever printed in my brain.

My rating: 10/10

Side A:
1. Assassing
2. Punch and Judy
3. Jigsaw
4. Emerald lies

Side B:
1. She chameleon
2. Incubus
3. Fugazi

Best songs: “Fugazi”, “Incubus”, “She chameleon” and “Jigsaw”

Released on March 12th, 1984

Media: Vinyl, 2012 reissue, 180 gram, gatefold

Picnic at Hanging Rock (1975)

Wow, vilken film. Picnic at Hanging Rock är en fantastisk film. 

Detta är en fiktiv berättelse! Jag skulle ha kunnat ta gift på att det var en BOATS. Allt känns som historiska händelser, men det är faktiskt en adaption av Joan Lindsays roman med samma namn. 

Detta var genombrottsfilmen av den nya Australiensiska filmvågen i mitten av sjuttiotalet och den är en fin representant för dem.

Filmen är vacker, drömsk och inte så lite skrämmande. Flickorna från en internatskola ute på visschan åker ut på utflykt med två lärarinnor och några som sköter hästarna. Året är 1900. Något händer efter lunchen, tre av studenterna och en lärarinna försvinner in i stenformationerna som kallas Hanging Rock. De övriga letar och letar förgäves. Varför tog de av sig kläderna? Vad var det som lockade dem in i labyrinten? Varför försvann de?

Filmens handling är inte speciellt djup. Flickorna försvinner, pojkar som var i närheten misstänks men de hjälper också till att leta. Samtidigt pågår något onskefullt på internatet där skolans rektor är skum. Hon verkar ha ett elakt öga till en stackars intagen. Ond bråd död. Varför? Varför? 

Filmen är mer en känsla än en rakt berättad historia. Den lever på sina mysterium. alla skådespelare är utsökta. Filmen påminner mig om andra filmer som Elvira Madigan, den franska Innocence, Altmans Short Cuts och kanske historien om Jack the Ripper.

Man blir ju sugen på boken må jag säga. Fascinerande film! Länge leve filmen!

Betyg: 4/5

Marillion - Script For A Jester's Tear (1983)

So here I am once more

Oh my, how I adore this album. Marillion’s debut album from 1983 may very well be the best debut album of all time. I mean which album could challenge? Maybe this is an interesting post someday, challenge to “Script”… Who? Bowie, Floyd, Kate, Beatles, The Cure…? There are so many to consider. But that’s for another day.

Let me start with the cover, a glorious gatefold cover. Just as with “Misplaced childhood” this cover makes me lose myself in fantasies about a strange world. The cover artist Mark Wilkinson gave the jester his own face. Wilkinson would follow Marillion until they split up with Fish, and then follow Fish all the way to the end of the road. But there are so much more, the painting of the scary lady, the albums on the floor (I see you Pink Floyd), the chameleon that wouldn’t turn up until the next album. Everything is so interesting!

Six long and beautiful songs. The title track was the last to be written, and what a late addition! “Script” is one of the classic Marillion tracks, andto me a challenger for the most important song of the album. Fish’s lyrics, melodies and singing are lifting the song to the heavens.

The rest of the songs were “old” tracks that they had played live until perfection. “He knows you know” is a heavy pumping accusation. Maybe influenced by Floyd's The Wall. He’s in deep in the quicksand of drugs, he can’t break free. It is powerful.

Don’t give me your problems!

“The web” is sometimes my favourite track on the album. At least so far. It is like the little brother to “Grendel”. Mick Pointer’s drumming is great, Fish is singing with an urgency seldom heard, Mark Kelly is a fucking genius on the keyboards. I love them all. 

Steve Rothery is one of my top three favourite guitar players. He has said that he doesn't like the sound of his guitar on this "old" album. I really don't understand what he is talking about. I love it. The guitar solo on “The web” is giving me chills up my spine. Sure the guitar may be more sophisticated on “Fugazi”, but there is something glorious with the raggedy edge to his playing on this record. The bass player, cool Pete Trevawas is also great. He and Mick on the drums make the backing comp heavy. And Mark Kelly, did I mention that geezer?

Decisions! Have been made! I’ve conquered my fears! The flaming shroud!

Let’s go, second side of the LP.

“Garden party” is like coming home. It is a fun romp, and if you have ever seen the promo video for the song you will for ever remember Fish and the boys dressed up as younglings pranking the Garden party. The melody is rather simple, isn’t it? Jolly fun anyway. Theatrical, engaging, rowdy. Yeah, I like it, but I like all tracks on the album. This is a crowd pleaser almost at the same level as “Market square heroes”.

“Chelsea Monday”…  A slower contemplative lament. It’s driven by the bass and the drums, with a urgent guitar, but not the bad shrieking kind. No, this is something completely different and I simply love the guitar solos on this album. Sublime! Saffron sunsets. Fulfilled yet forgotten. Fish is capturing the loneliness and longing in such detail.

The album captures a feeling of a specific time in my life, back in Skövde in the middle of the 80s. Listening to it unlocks a door in the back of my mind. There is a torrent of emotions crashing down on me. Memories of my youth, nostalgia, sadness of years lost, sweet memories of old friends all jumbled together. It’s like the old me watching down on younger me from above, it’s like a dream, a reflection of something forgotten.

Fish keeps saying “this is not a political song”… Yeah right! Bollocks. Of course it’s a political song! “Forgotten sons” is one of the most political songs I know. It brings tears to my eyes. Mother Brown has lost her child.

This is the grand track on the second side of the LP. It is like a story with peaks and valleys of music and moods. My emotions are all over the place when I dive into the world Fish is painting in my mind. The brutality of the first part, the stillness with guitar and spoken words, the drums, oh my god, the drums. And the bass line. I can see the military marching! This is so great I can’t put words to it.

Then a few seconds of bass only, thrown into furious anger. Verbal masturbation. Minster, Minister care for your children! Order them not to damnation! For whose is the Kingdom, the power, the glory? 

Amen...

Halt! Who goes there? Death. Approach friend.

Guitar.

Forgotten sons. Forgotten sons. For a second you’ll be famous. Forgotten sons.

Mother Brown has lost her child.

Mr Derek "Fish" Dick certainly has his ways with words.

My rating: 10/10

Side A:

1. Script for a jester’s tear
2. He knows you know
3. The web

Side B:

1. Garden party
2. Chelsea Monday
3. Forgotten sons

 

Best songs: “Script for a jester’s tear”, “The web”, “Forgotten sons”

Produced by: Nick Tauber

Released on March 13th, 1983

 

Media: 1983 original vinyl album, gatefold

Superman (2025)

Jösses vilken gojja. Man kan sannerligen konstatera att "yours truly" inte synkar med James Gunns humor och blanding av tonaliteter, speciellt i hans senaste alster. 

Jag är oftast inte intresserad av den tråkige Stålmannen som är omöjlig att döda. Det enda som dödas i hans filmer är alla former av "stakes". Men med det sagt har jag ändå koll på vad han står för. Här har vi en film som på ytan är en film om "stålis", men som under ytan är något annat. Glöm hjärta, uppriktighet och patos.

Jag tog mig an filmen för jag ville se vad Gunn fått Nathan Fillion att gå med på den gång. Kunde vara kul tänkte jag, men Fillion är en av många otroligt tråkiga element i denna  film.

Nej! Jag ids inte skriva mer om denna skitfilm så jag citerar istället några recensenter jag följer. De sammanfattar vad jag kände i magen rörande filmen...

Sam Van Hallgren (Letterboxd):

"Zero stars, an abomination.

This was like watching that sadistic neighbor kid from Toy Story steal, dismember, and torture your most beloved childhood toy.

And not just dismember and torture, but make your toy behave in ways that were not only wrong and unsettlingly perverse, but in ways that felt counter to their very essence.

Placing Superman in a geopolitically complex world is probably a fool’s errand (in addition to being No Fun At All), but when doing so requires us to believe that Supes/Clark - whose most underrated superpower is his cleverness - is a political nitwit (and defensive and shouty to boot), well, you lost me in act one.

It’s also clear that James Gunn is not for me. His sense of humor is of the Nothing is Sacred kind. But, sorry, Superman is sacred. Gunn gestures at Superman’s iconographic power, but he lacks the reverence. 

Or, if I’m being generous, I’d say that I guess there can be all kinds of Superman movies and I just hated this one."

Josh Larsen (Larsen On Film):

"Superman, the character, is corny, earnest, and kind. Superman—as written and directed by James Gunn—is “cool,” callous, and cruel. It’s an irreconcilable difference the movie cannot overcome.

You may not notice this at first. In David Corenswet, the film has a likably handsome face in the traditional Superman mode, with a gee-whiz temperament to match. (Corenswet doesn’t use the word “swell,” as Christopher Reeve did in 1978’s Superman, but he does toss off a “golly” here and there.) And Gunn, veteran of all three Guardians of the Galaxy films, employs peppy punk songs and bright, primary colors (the latter likely to distinguish this installment from the grimly gray Man of Steel and Batman v Superman: Dawn of Justice). But this is also a Superman film that includes a lethally “comedic” game of Russian roulette; an alien baby held hostage in a black-site prison; a robot repeatedly stabbing itself in the head; and Krypto the Superdog forced to run endlessly on a treadmill in pursuit of digital squirrels. (After all the animal torture in Guardians of the Galaxy Vol. 3, I’m not sure what Gunn has against pets.)

Let’s consider one Superman sequence in particular. After Lex Luthor (Nicholas Hoult, sweating in an underwritten take on the villain) detains Superman and takes him to the aforementioned torture site, Lois Lane (Rachel Brosnahan) teams up with superhero Mr. Terrific (Edi Gathegi) to rescue him. Arriving to face a squadron of mercenaries, Mr. Terrific unleashes a protective “T-Sphere” around Lois while he uses a variety of proprietary projectiles to take out the bad guys. Gunn and cinematographer Henry Braham enclose us in the sphere with Lois, employing an extended, swerving, single take to match her perspective as the action swirls around her. Add Noah & The Whale’s bopping “5 Years Time” to the soundtrack (“Fun! Fun! Fun!”) and it’s almost as if Lois is having her own IMAX movie experience. When the carnage is over and the bubble pops, she—and we—are clearly meant to be wowed, only able to utter an admiring “Holy shit!” as we gaze upon the bodies (some dead?) strewn about. Killing is rarely as clever as it is in a James Gunn film.

Like Corenswet, Brosnahan seems fully capable of anchoring a decent Superman movie. But aside from an early, extended conversation sequence, which means to bring us up to speed on their entire relationship history and dynamics in one scene, they’re not onscreen together much. Gunn’s strategic decision to begin this Superman installment in media res is a smart one, given how many iterations we’ve already had, but the movie still lacks the emotional and character context necessary to make us feel as if any of this is worth our investment.

Indeed, Gunn’s Metropolis hardly seems worth saving, given the the jokey violence, petrified pets, bullied women (poor Sara Sampaio has to endure endless humiliations as Luthor’s girlfriend), and blowhard superheroes (Nathan Fillion also appears as a one-note Guy Gardner/Green Lantern). By the movie’s merciful end, you wonder what a nice guy like Superman is doing in a mean place like this."

Betyg: 1/5

Brannigan (1975)

Brannigan är en polisthriller lite i samma andra som Clintans Dirty Harry. Denna gång är det the Duke - John Wayne som spelar en resultatinriktad polis från Chicago som åker till London för att frakta hem en mobster som polisen haffat. 

John Wayne är perfekt i rollen som den fyrkantiga amerikanen vars metoder inte alls funkar i sjuttiotalets London. Bara en sådan sak som att polischefen beordrar Brannigan att inte bära vapen! Upprörande enligt Wayne. Han verkade inte heller helt nöjd med att han får en lokal kvinnlig polis som kontaktperson och vägvisare. För övrigt samma dynamik som vi får se i den tredje Dirty Harry-filmen The Enforcer från året efter, 1976.

Filmen är ganska spännande och underhållande med två bra insatser från Wayne och Judy Geeson (The Eagle Has Landed). Mesta humorn ligger i karaktärshumor och situationsdrivna lustigheter, dvs "fish out of water" grejen. 

Polischefen Swann spelas bra av veteranen Richard Attenbourough (Jurassic Park). Dynamiken mellan hans engelska snobb och Waynes burdusa cowboy fick mig att småle igenkännande flera gånger om.

Andra notabla skådisar är Mel Ferrer (Falcon Crest), John Vernon (Animal House), Ralph Meeker (Paths Of Glory) och Daniel Pilon (Dallas). 

Jag såg filmen på en red-eye till Denver,  och som lättsam förströelse på flyget när man är lite sliten var den perfekt. Samtidigt är filmen långt från ett oumbärligt inlägg i vår gemensamma filmskatt. Det blir en tvåa.

Betyg: 2/5  

Shinypodden Special Extra - Bästa albumen från 1980, del 2

Dagens podd som erbjuds våra följare på Patreon är del två av två om albumåret 1980. Vi avslutar vår albumdraft med rundor 6-10. Spänningen!

Våra musikpoddar ligger numera på vår Patreon. Gå in och stöd Shinypodden på patreon.com, sök upp Shinypodden. Det är också gratis. Vi ses där! 

Henkes underlag inför draften, någon slags topplista:

Album draft 1980