Poor Things (2023)

Ännu en av alla omtalade och älskade filmer från 2023 som jag inte alls uppfattade som "alla andra". 

Jag såg filmen med Måns och han var stormförtjust. Jag var dock inte alls med på noterna, jag kände mest en avsmak efter filmen och den kändes oäkta och spekulativ. Det kändes som en film från en filmmakare som inte är ärlig, äkta eller genuin. Välj epitet själva.

Filmen är uppenbarligen medvetet "over the top", men trots den insikten fann jag den närmast grotesk med sin "body horror". Jag var heller inte speciellt förtjust i Emma Stones skådespelarinsats. Hon vann en Oscar för sin insats, men den var på tok för överdriven för min smak. Helt onödigt med "full frontal nudity" också. Jag har inga problem med "adult themes" men föredrag att det görs med finess, eller uppenbarligen barnsligt för den delen. Att trycka in spektaklet i en finkulturell kostym gör det inte till fin kultur. För mig i alla fall. Jag fann hela filmen så överdriven att jag inte kunde ta den på allvar antar jag. 

Jag har länge misstänkt att jag och Yorgos Lanthimos inte går ihop. Det är så ibland med alla olika regissörer på banan. Jag gillade i och för sig hans The Favourite men jag har också hört att det är hans "mest normala" film. 

Jag har verkligen inte något emot en film som problematiserar kvinnans roll i samhället och orättvisor som finns, men jag gillar lite mer nedtonade filmer som arbetar mer på en intellektuell nivå. Detta blir som en "freak show" från 1800-talets cirkusar bredvid den skäggiga damen, världens starkaste man och kossan med tre huvuden.

Detta är en film som kan handla om kvinnans sexuella frigörelse, men det är också en film där ett antal män tar för sig å det grövsta och förlustar sig på en flicka som är liiiiite för ung, typ 4 år... Eller whatever hon är när hon och Ruffalo drar ut på tur.

Lanthimos är cyniskt hjärtlös och elak mot sina karaktärer, vilket jag avskyr. Precis som Willem Dafoes Godwin Baxter lekte gud är en films regissör som en gud... En liten kille i New York sa en gång: "With great power comes great responsibility". Inget för Yorgos tydligen. 

Poor Things får mig att tänka på Alien Resurrection och dess misslyckade kloningar av Ripley. Filmerna har båda spännande idéer och teman men också groteska genomföranden. I Alien var det dock endast en liten del av en större story vilket mildrar intrycket.

Betyg: 1/5

Måns gav filmen 4/5. Han har nog mer rätt än jag, han är mer i takt med tiden uppenbarligen i alla fall.

Filmen gullades med i Shinypodden Special om 2023 års bästa filmer. Den placerade sig högt upp! Lyssna på del 2 där poddar finns, eller här.

Gojira -1.0 (2023)

Det var en liten hajp runt den japanska filmen Godzilla minus one i somras, men vad var detta för film egentligen? Var det en sequel till originalfilmen från 1954 eller kanske en prequel till och med? Ingetdera visade det sig. Detta är en re-make av originalet. 

Ok, det var inte riktigt det jag hade väntat mig, men det gjorde inget. Jag bjöd in producent-Johan till filmvisning i min biograf och "utlovade" en uppföljare till den första Godzilla-filmen. Han hade inte sett den gamla filmen så det blev bra ändå tror jag.

Handlingen är mer eller mindre densamma men de har uppdaterat en massa detaljer, som sig bör. Filmen inleds bland annat under krigets slutskede och vi introduceras till Godzilla redan i den första sekvensen. Detta med att vänta med att visa upp monstret och bygga spänning och stämning är inget som filmmakarna från Japan bryr sig om. Efter inledningssekvensen hoppar vi i rask takt fram något år och två till 1947. Vi följer den fege kamikazepiloten Koichi (Ryunosuke Kamiki) som tyngs av samvetskval över att han inte genomförde sitt självmordsuppdrag och därmed överlevde kriget. Sedan kommer den modiga och lite mer handlingskraftiga tjejen Noriko (Minami Hamabe) samt vänner och kollegor till dem två in i bilden.

Filmen är ganska bister i tonen men vi får allt lite humor med på ett hörn ändå. Koichi tar jobb på en minröjare och hans kollegor på båten är ett festligt gäng. En butter kapten, en vetenskapsman med en vild frisyr som skulle kunna utmana Einsteins samt den unge rookien som bara vill bevisa sig värdig.

En annan sak som jag loggar under avdelningen humor är stilen som dialogen framförts på. Var och varannan person i filmen skriker ut sina repliker oavsett om det passar eller ej. Johan, som är bra mycket mer bevandrad inom animé än jag, noterade att karaktärerna pratade, och hade ansiktsuttryck och kroppsspråk, som figurer inom animé. Jag tror att hans spaning är spot on. Det är den mest rimliga förklaringsmodellen till hur karaktärerna beter sig i alla fall.

Godzilla självt, monstret, är givetvis mycket snyggare i denna moderna film och jag gillade framför allt designen på dess taggar längs ryggraden som sköts upp när han laddade upp sig inför nästa skott av dödsstrålen. Specialeffekterna var givetvis bättre än de i 50-talsfilmen men när man väl är inne i filmen märker jag nästan ingen skillnad ändå.

Jag såg originalet från '54 någon dag innan vi såg denna, eftersom jag uppfattat att vi skulle se en sequel. Nu i efterhand vet jag inte om det var idealiskt då filmerna var så lika i upplägg och övergripande handling. Jag fann filmen lite seg inledningsvis, nästan så att jag såsade till mig. Efter ett glas rom i handen piggnade jag till och resten av filmen var action utan slut och en ganska bra underhållning.

Planen hur de skulle förinta Godzilla var lite mer utvecklad i den moderna filmen och det kändes som att filmen blinkade åt både Jaws och Independence Day. Idén de hade kommit upp med var dock ungefär lika orimlig som i den gamla filmen. Ingen fara dock, det var bara en liten del av filmen.

Jag gillade moderniseringen överlag. Båda filmerna är helt klart klart sevärda. De erbjuder lite olika värden, den äldre var charmigare och mysigare på något sätt medan den nya var tuffare och häftigare. Båda filmerna hade karaktärer som jag inte brydde mig om på en lagom nivå. Inga karaktärsdrivna filmer direkt. Förutom lilla Akiko. Henne hejade man ju på, såklart.

Betyg: 3/5

Gojira (1954)

Godzilla (orig. Gojira) från 1954 startade en hel filmserie och även om jag tror mig ha sett två av Godzilla-filmerna från Hollywood var det hög tid att se originalet från Japan. Speciellt nu när det kommit ut en ny japansk Godzilla-film som omtalas som en uppföljare till den första filmen från 1954.

Japp, det är en gammal film och man måste acceptera att specialeffekter är som förväntat. Jag tycker det adderar en charm till filmen och jag tyckte faktiskt att de har fått till monstret överraskande bra. Däremot var miniatyrerna inte speciellt imponerande, leksakshus, leksaksskepp och den lilla leksakshelikoptern var lite pajjiga.

Jag blev mer överraskad av handlingen. Jag hade fått för mig att faran med kärnvapen skulle ligga under ytan och att monsterfilmen skulle leka mer med symbolism, men här är det helt öppet och övertydligt. Jag gillade twisten med hur de lyckas besegra sitt monster och den filosofiska tankarna runt detta. Forskaren Dr. Serizawa har ångest om sin uppfinning på samma sätt som Oppenheimer hade över Manhattan-projektet.

Vi har fyra huvudpersoner i filmen; Emiko, hennes pappa Dr. Yamane, pojkvännen Ogata och så den olycklige Dr. Serizawa. Bra dynamik dem emellan men de tjänar endast handlingen, dvs. allt de gör är att föra handlingen framåt. Jag saknar lite mer djup i karaktärerna. Överlag känns filmen fokuserad på handlingen. Scen efter scen tar oss framåt. Ingen tid för att filmen ska kunna stanna upp och andas något. Detta är en teknik som jag tror att mer moderna filmer ofta gör lite bättre.

Men det jag gillar mest med denna Godzilla från 1954 är charmen och feelingen. Jag gillar japansk film och denna "oldie but goldie" är småputtrig. Filmen är också mycket mindre en monsterfilm än vad jag förväntade mig. Detta är snarare ett drama. God underhållning och förbaskat kul att äntligen sett den rackaren.

Betyg: 3/5 

Shinypodden Special - bästa albumen från 1990, del 2

Andra delen av Specialen om musikåret 1990 är här. 

Denna vecka bjuder vi på våra top 4 bästa album från året, en livs levande gäst i studion och vi avslutar med en musiktävling för våra lyssnare.

Prenumerera på Shinypodden eller lyssna här. 

Veckans låt

Häromdagen annonserades det ut i världen att David Gilmour kommer ut med ett nytt soloalbum till hösten. Vilken grej! Jag hoppas att han ger sig ut på en turné igen..

Att se David Gilmour live är nog den näst mest önskade på min "wish list". Och till min belåtenhet ser jag på twitter samtidigt som jag förbereder detta inlägg att han kommer ge konserter i höst. Ska se om jag kan få tag på biljetter och resesällskap och dra iväg till London. Det är dags att besöka London snart i vilket fall...

Väljer en ljuvlig men långsam Floyd-låt som var en av låtarna han körde på 50-årsjubileumskonserten för Fender Stratocaster.

David Gilmour: Marooned (live), Wembley Arena, 24:e September 2004.

Damsel (2024)

Spoiler alert!

Jag råkade se en trailer på denna film vilken innehöll en riktigt najs scen. Senare såg jag att den ärade filmbloggaren Filmitch gillade filmen och då blev det klart att den skulle ses. Detta är en fantasy om en frejdig ung tjej som måste fajtas för sitt liv. Filmen är en festlig blandning av The Princess Bride och Game of Thrones. 

Millie Bobby Brown spelar hjältinnan Elodie. Henne känner vi igen som Eleven i Stranger Things. Men sablans vad annorlunda hon ser ut idag. Jag burkar oftast fascineras av hur lika människor är unga som gamla. Men här är det tvärtom. Även om jag känner igen henne från hennes några år yngre version är det med nöd och näppe. Hon har ändrats så mycket att jag mest satt och funderade på detta under filmens gång. 

Filmen är inte speciellt lång men den tar ändå mycket god tid på sig inledningsvis. De hade gärna kunna skyndat på sig lite för set-uppen var mycket ordinär och inte speciellt unik. Elodie blir bortlovad till giftermål med en prins i ett land far far away för att hennes pappa och folket han äger ska få sig en rejäl peng för besväret. Tyvärr visar det sig att allt var ett lur då hon ska offras till en elak drake på bröllopsdagen. Dålig stämning.

Draken är den sista av sitt slag, en olycklig hona som tvingades se sina tre nykläckta ungar bli brutalt mördade av elaka män från kungadömet Elodie blivit såld till. Jag höll på draken hela filmen igenom och att Elodie och hon skulle slå sina kloka huvud ihop kändes ganska klart från början. 

När hämnden till slut ska tas ut på häxan som lömskt stod bakom allt det dåliga, påmindes man om the mother of dragons både en och två gånger, och till slut kom den bra scenen som jag såg i trailern. Det var filmens bästa scen. Lite oturligt att den råkade komma med i trailern för den var ju ganska så spoilande om man tänker efter lite. Så tokigt det kan bli.

Elodie vinner kampen och lämnar kungadömet far far away i ruiner med koffertarna fyllda av guld och en helt egen drake på köpet. Hon flyger till och med bredvid skeppet som seglar mot solnedgången, exakt samma scen som avslutade någon av GoT säsongerna, var det typ tre eller fyra kanske?

Kul liten fantasy som passar alla i familjen. Ge den en chans. Dracarys!

Betyg: 2/5

American Fiction (2023)

Martin Luther King Jr: "I have a dream that my four little children will one day live in a nation where they will not be judged by the color of their skin but by the content of their character. I have a dream today!"

American fiction är en välformulerad satir om den oundvikliga men antagligen oväntade effekten av den identitetspolitiska analysen som vuxit sig starkare och starkare i vårt samhälle.

Vi får följa den intellektuelle och intelligente författaren Monk som kommer från en mycket förmögen familj. Han är frustrerad över att hans böcker inte är populära. Hans kollegor inom akademin uppskattar böckerna men de går inte hem hos vanligt folk eftersom "they are not black enough". "Problemet" är att Monk är en färgad man, "an African-American", och då ska han skriva trashig skräplitteratur om gängkriminalitet, om barn som växer upp utan en pappa och och allt sånt som ingår i stereotypen av den svarta befolkningen (i USA och Västeuropa). Monk blir än mer irriterad när en ung svart kvinnlig författare går upp på försäljningslistorna med en trashig bok om den "svarta kulturen". Han beslutar sig för att under pseudonym skriva en egen bok i samma genre. Han vill göra den så hysteriskt överdriven att alla fattar att det är ironi. Men till hans ännu större frustration blir hans bok en succé.

Monks frustration är mycket lätt att förstå. Han läggs i ett fack pga av hans hudfärg. Han bedöms inte på hans karaktär, moral, vad han gör eller vilka böcker han skriver. Istället är han reducerad till en i mängden, en i en grupp som endast definieras av medlemmarnas hudfärg. Detta är en dagsaktuell fråga som poppar upp lite här och där. Folk definieras efter vilken grupp de mappats in i, och relationen mellan grupperna är mer intressant, speciellt vilken grupp som är "the opressors" och vilken som är "the victims", än individernas egna egenskaper.

Filmen bygger på romanen "Erasure" av Percival Everett och den kom ut redan år 2001, så man kan konstatera att problemet fanns redan då och det har förstärkts idag. Varför har denna galenskap inte tryckts undan de senaste två decennierna? Vi får hoppas på rättning av detta de närmaste 20 åren istället. För den intresserade av problematiken kan jag rekommendera boken "The End of Race Politics: Arguments for a Colorblind America" av Coleman Hughes. Den kom ut 2024.

Men filmen är så mycket mer än en satir över en förvirrad politisk strömning. Den har en annan sida om Monk och hans familj som är oväntat fin. Pappan är död men hans skugga vilar över Monk och hans syskon och Mamman börjar dessutom bli senil av åldern. Istället för satir erbjuds vi fina scener som träffar in de flesta känslor i registret, de är sorgliga, komiska och vemodiga om vartannat. Men det känns på riktigt och de upplevs som sanna. Mixen mellan den absurda satiren med det allmängiltiga och personliga blir lyckad vilket kanske inte var givet.

Skådespeleriet är överlag mycket bra. Främst står Jeffrey Wright som Monk och Sterling K. Brown som hans homosexuelle bror Cliff. Båda förtjänar alla hyllningar de fått. Filmen, Wright och Brown blev alla nominerade till oscars men den enda statyett filmen vann var bästa adapterade screenplay. Vilket var välförtjänt.

Betyg: 4/5

Filmen kom upp under Shinypodden Special Toppfilmer 2023, del 2. Shinypodden hittas där poddar finns, eller här.

Shinypodden Special - bästa albumen från 1990, del 1

Specialen har nu kommit till albumåret 1990. I den första delen av två pratar Niklas och Henke om sina bubblare och album på plats 5-10. 

Andra delen kommer nästa vecka.

Podden hittas där poddar finns, eller här.

The Killer (2023)

David Fincher kom ut med en ny film förra året. Den gick mig mer eller mindre obemärkt förbi. Gick den ens upp på bion? Det borde den väl ha gjort. Jag såg den i alla fall när den kom ut på streaming. Jag tycker han är en bra regissör, helt klart över medlet. Och han har med The Killer levererat en mycket duglig thriller om en lönnmördare som arbetar på kontrakt, om hur ett jobb slår slint och hur han måste söka hämnd på sin uppdragsgivare och en massa kollegor.

Jag gillar filmens lugna tempo. Inledningsvis kändes den för långsam men så fort jag kom in i filmen ordentligt flöt den på mycket bra. Huvudrollen som "The Killer" spelas av Michael Fassbender efter några års semester från filmandet. Han är bra, även om hans ansiktet gjorde mig påmind om The Counselor som Carl tvingade mig att bevittna. Otäckt film det där.

Feelingen i The Killer är något helt annat. Jag undrar om den inte påminner lite om Anton Corbijns The American från 2010. Liknande team och liknande tempo i filmerna, långsamma.

Jag gillade Fassbender i huvudrollen. Tilda Swinton, Charles Parnell och Arliss Howard var bra i små biroller. Stämningen i filmen var mycket trivsam, lika delar spänning och action med en hel del eftertanke. Mördaren verkar mycket duktig men han begår ett enkelt misstag och vi vet aldrig riktigt om han har koll på läget eller ej. Efter den långa inledningsscenen består det mesta av den två timmar långa filmen om hämnd. Hämnd på film brukar vara intressant på film, det är en grundläggande känsla som jag tror alla kan relatera till. Även om de flesta av oss kanske inte har teknikerna, utrustningen eller modet att göra som the killer.

Betyg: 3,5/5

Filmen kom upp under Shinypodden Special Toppfilmer 2023, del 1. Shinypodden hittas där poddar finns, eller kolla här.

Veckan låt

Snart blir det en massa album och låtar från 1990 i Specialen, men jag hinner klämma in en gammal goding från Bowie före dess.

David Bowie med Golden Years i en video som något fan gjort.

Redan slut? Då hinner vi med en låt till, en låt till från samma skiva. 

Denna version live på scenen hos BBC sommaren år 2000.

Wild is the wind. RIP, Mr Magic.