Men nu är hon borta. Jag insåg detta under stigande förtvivlan när jag såg dokumentären. Hon drabbades av "the most unfunny thing in the world". Gilda dog i maj 1989 endast 42 år gammal. Det är så sorgligt att det knappt finns ord.
Hon verkar ha varit en otroligt charmig person, alla älskade henne, både publik och medarbetare. Samtidigt hade hon sina "ups and downs", ätstörningar och depressioner blandat med en hejdlöst framgångsrik men snabbt brinnande karriär. 1982 träffade hon Billy Wilder och de gifte sig inom några år. Hon verkade ha haft en kärleksfull relation med honom ända in till slutet. Det värmer mitt hjärta.
Dokumentären är snål, det är klart bättre med generösa dokumentärer om du frågar mig. Det klipps allt för fort. Dels då textrader ur hennes dagböcker visas i bild, jag hade hellre sett att man fick tid att läsa klart. Dels då det visas bilder eller klipp från tv-shower och annat. Vad är det bra för att dokumentären ska vara klippt som en MTV video? Förtvivlat.
Jag skulle vilja dröja mig kvar i bilderna längre, titta på hennes ansiktsuttryck, studera hennes rörelser, hennes tajming, identifiera vilka andra som är med i bild eller i sketcherna. Jag ville se mer av hennes begåvning som komiker. Se hennes hantverk. Jag älskar dokumentärer där man får se hur bra de bästa av de bästa är på sin sak. Gotta ner sig i "excellence". Nu klipps det som om det satt en besatt vid klippbordet. Det är inte gjort med den finess som materialet förtjänar.
Filmen inleds med att Amy Poehler, Bill Hader och Melissa McCarthey får titta i Gildas dagböcker. Att se den vördnad de ger Gilda får oss som åskådare att haja till och spetsa öronen. Detta är en viktig person. Humor är bland det viktigaste som finns. Amy Poehler lånar sedan ut sin röst till Gildas egna ord från dagböckerna. Det är ett mycket fint val av regissören Lisa Dapolito. Hon skulle lagt lika mycket omsorg i valet av klippare bara...
Ibland gör fyndiga dokumentärer tråkiga ämnen mer intressant på grund av sin stil, ta till exempel Exit through the gift shop. Men ibland blir dokumentären helt enkelt bra på grund av styrkan i ämnet den beskriver. Så är det med Love, Gilda. Som film är Love, Gilda otroligt bra helt enkelt.
Glöm ej näsdukar.
Betyg 4/5
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar