Nykomlingen Jim Cummings har både skrivit och regisserat filmen. Han spelar också filmens huvudpersom, officer Jim Arnaud. I eftertexterna står det till och med "performance by Jim Cummings". Och man kan sannerligen kalla Cummings skådespeleri i denna film som en performance. Han är imponerande fragil i sin roll som en man som blir totalt överrumplad av sorg. Han är naken känslomässigt filmen igenom.
Det känns som en extremt personlig film som antagligen bygger på självupplevda situationer. Jag har inte kollat upp det, jag går på min känsla här. Jag tror inte att Cummings nödvändigtvis behöver ha arbetat som polis, men jag är övertygad om att han har upplevt att sin mor har dött, eller annan nära släkting.
Filmen är en studie i sorgearbete. Den är smärtsam men jag upplever trots det inte filmens känsla som hopplös. Humorn är skruvad och hela tiden på gränsen till surrealistisk, jag kom till och med på mig att sitta och jämföra med Quentin Dupieuxs filmer. Men filmen har ett stort hjärta som så ofta definierar filmerna i denna genre AI.
Jag var trots allt undrande under stora delar av filmen. Var skulle detta sluta? Fungerar humorn? Vad är meningen med filmen? Jag behövde inte oroas, slutscenerna var helt magiska. Baletten. Dammig i rummet. Filmen är symmetrisk, första scenen på begravningen och sista scenen beskriver två känslor på varsin ände av skalan. Alla människor sörjer på olika sätt. Det är ok att sörja.
Mycket bra film, jag gillar den mycket. Betyg fyra.
Betyg: 4/5
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar