Project Hail Mary (2026)

Så har jag nu sett den omtalade Project Hail Mary. Jag såg fram emot filmen en hel del men inte så mycket som vissa andra trodde att jag skulle göra. Jag hade lite svårt att se hur Andy Weirs stil skulle funka i denna typ av äventyr. Jag hade därmed ganska oklara förväntningar på filmen, men den hade fått mestadels bra betyg så jag hoppades väl på en schysste sci-fi i alla fall. Och alla välproducerade sci-fi ger pluspoäng automatiskt i min bok. Det är sedan gammalt.

Trots modererad ribbhöjd levde den ändå in upp till mina förhoppningar. Jag kan direkt säga att det kommer bli omöjligt för mig att inte jämföra filmen med två mycket bra filmer som är regisserade av två av de bästa vi har; Denis Villeneuves mästerverk Arrival och Ridley Scotts otroliga adaption av Weirs debutroman The Martian.

En av Project Hail Marys styrkor är att den bitvis är riktigt snygg och dess sci-fil miljöer är trovärdiga, nästan ända in i mål. Filmen har en suggestiv inledning och tekniken med att ha en huvudkaraktär som lider av minnesförlust och låta honom, och oss åskådare, bygga upp historien via minnen i form av flashbacks funkar bra i denna film.

Sandra Hüller är som vanligt superstabil. Här ser vi hennes som Eva Stratt som leder Project Hail Mary. Hüller spelar henne fullständigt allvarligt. Hon gör det till perfektion. Man påminns lite om hennes insats i den underskattade Toni Erdmann på mer än ett sätt.

Tyvärr spelar hon i en annan film än övriga skådespelare,  eller filmens regissörer för den delen.

Vid sidan av allt annat är detta trots allt en "first contact"-film och därmed kan jag inte annat än sorgset skaka på huvudet och jämföra med Arrival. Här i Project Hail Mary flimrar problemet med att skapa ett gemensamt språk mellan Grace och Rocky förbi. Illa kvickt har regissörerna lånat en Universal Translator från närmaste Star Trek inspelning och så lätt löser man det "lilla" problemt.

Ja, men är det verkligen få farligt undrar ni nu då? Well, kanske inte, men nu har helt plötsligt filmen gått från Hard Science Fiction till "Science-Fantasy" likt Star Wars och MCU. Vi är nu långt från Arrival eller The Martian. 

Sandra Hüller spelade i en Hard Science Fiction så som jag upplevde det. Hon spelar också i ett "seriöst" sci-fi-drama likt The Martian. Det gör sannerligen inte Ryan Gosling eller filmens regissörer.

Jamen, The Martian med Mat Damon var ju också rolig. Javisst var den filmen rolig mest hela tiden. Men det är en skillnad i tonaliteten i filmerna. Mark Wattney använde en ofta självironisk humor för att klara av situationen han hamnat i. Alla andra i The Martian spelade sina karaktärer seriöst; hans team på  Ares III, NASAs chefer och alla ingenjörer som arbetade arslet av sig för att skapa förutsättningar för att kunna rädda Watney. När det var humor var det förankrat i deras komplexa karaktärer. The Martian är som en fiktiv berättelse om en verklig händelse i vår verklighet, dvs i högsta grad Hard Science Fiction.

Här kommer då Project Hail Mary och ger os någon form av goofy "buddy comedy" där komedin är i första rummet, där skämten är kastade på karaktärerna för att det är en sådan film regissören vill göra... Det känns tråkigt. 

Jag sneglar på vem tusan är det som gjort filmen...  Hmmm, wtf? Det är de två herrarna Phil Lord och Christopher Miller. De är kända för filmer som 21 Jump Street och The Lego Movie. Ouch. Det förklarar ju i princip allt va?  

Filmen blev i princip sämre och sämre ju längre den gick, och den höll på ett... tag. Slutsekvenserna var närmast smärtsamma. Lyckades de fejk-döda Rocky inte bara en, utan två gånger? Klart han inte kunde dö, de ska ju sälja Rocky-leksaker efter filmen. Rocky må ha varit gullig inledningsvis men han kändes mest som tagen från något extra dåligt från Disney Star Wars om jag ska vara ärlig. 

Ok, så vad har vi här då? Det var en snygg och för stunden underhållande Science-Fantasy som tyvärr saknar karaktärer jag brydde mig om och som i övrigt är mer eller mindre tom på innehåll. Nätt och jämnt en trea på grund av Sandra och snygga rymdsceneriet kanske?

Betyg: 3/5

Kajaki (2014)

Kajaki a.k.a. Kajaki: The True Story a.k.a. Kilo Two Bravo är ett docu-drama om en otäck incident i Afghanistan hösten 2006. Filmen har 100% på Rotten Tomatoes vilket verkade lovande. Detta var en av de tuffaste krigsfilmer jag någonsin sett, och då menar jag tuff med meningen att det var jobbigt att se den, extremt jobbigt till och med. 

Vi får följa ett gäng unga brittiska fallskärmsjägare på en utpost utanför byn Kajaki i södra Afghanistan. De var där för att skydda de civila från talibanerna. 

Inte ett enda skott utdelas mellan britterna och talibanerna i denna film, ändock är den olidligt spännande och groteskt realistisk. Tre av britterna ska ta sig ner från höjden och ta en position på en ås för att titta närmare på en vägtull som talibanerna satt upp för beskattning av de civila. 

För att ta sig dit går de via en uttorkad flodbädd där det visar sig att det kryllar av personminor som ryssarna lämnat efter sig 25-30 år tidigare. 

Hur ser det ut när en person går på en personmina? Hur ser det ut när en mina sprängs precis bredvid någon som ligger på sanden? Vad händer när helikoptern som anlänt för att evakuera skadade kommer för nära marken? Helikopterns rotorblad är kraftfulla och alla lösa stenbumlingar börjar rulla omkring i minfältet...

Detta är en otroligt välproducerad film. Jag vet inte riktigt hur de har filmat detta för att få det att se så realistiskt ut, både explosionerna och resultaten på soldaterna, men jag satt som fastklistrad under titten. Magen så spänd av terror att jag fick lite träningsvärk dagen efter.

Skådespelarna var nya bekantskaper för mig och alla var trovärdiga och såg ut att vara sin ålder. Mark Stanley i rollen som the medic Paul "Tug" Hartley och David Elliot som Corporal Mark Wright stod ut. 

Filmen inleds rejält långsamt. Vi får lära känna pojkarna. Det är lite svårt att hänga med då det mest är militär jargong, slang-uttryck och interna skämt. Det känns som att den långsamma inledningen fyller sitt syfte att visa två sidor av uppdraget; det monotona väntandet som på en milliskeund växlar till en kamp på liv och död. 

Filmen är så långt från man kan komma en "cool och tuff" krigsfilm likt Stallones Rambo III. Detta är en anti-krigsfilm i den högre skolan. För det är den effektiv och mycket bra. Men jag höjer ett varningens finger om att det också är en mycket jobbig och obekväm titt.

Betyg: 4/5

Agatha Christie-podden: The Murder on the Links

Avsnitt 03 av Agatha Christie-podden. Idag snackar vi om den andra boken i Poirot-serien: The Murder on the Links.

Det blir ett kärt återbesök av Captain Hastings. Dessutom är Hercule och John på semester i Frankrike.

Ni finner Shinypodden där poddar finns tex via Spotify.

Modesty Blaise (1966)

Jag läste Modesty Blaise under hela min uppväxt känds det som. Hon dök ofta upp i serietidningen Agent X9. Det var min favoriserie nummer 1, till och med större än Fantomen! 

Förutom den underbara karaktären Modesty älskar jag relationen mellan henne och Willie Garvin. På äldre dagar har jag införskaffat hennes historier i samlingsserieböcker och på engelska. Borde jag skriva revyer på dem här på bloggen? Skriv av er vad ni tycker i kommentarfältet nedan!

1966 gjordes så en film om Modesty och Willie. Filmen bygger mycket löst på en av de första historierna, The Gabriel Set-Up.

1966 var under tider då James Bond hade satt ner foten och definierat vad en spionfilm skulle vara. Antingen kunde de ha gjort en seriös adaption av Modesty Blaise i samma anda som Bond. Detta var rimligt med tanke på tonen i serien som påminner om Bond. Men valet gjordes att göra en spoof och "go crazy".

Så denna film är mer besläktad med alla James Bond spoofs moder Casino Royale från 1967. Den med David Niven, Peter Sellers, Ursula Andress, Joanna Pettet och Daliah Lavi som James Bond, Woody Allen som Jimmy Bond och Orson Welles som Le Chiffre. Den galna filmen, ni vet.

Så vad har vi här då? En inledning som vagt påminner om en vanlig Bondfilm men som gradvis ballar ut mer och mer. Vi får scenerier som skulle passa in i någon av Pink Floyds mer psykadeliska musikvideos, surrealistiska scener som iscensatta av Salvador och en scen där Modestys och Willies dialog helt plötsligt är i rim för att snart bryta ut i sång som om det vore en musikal.

Vid närmare eftertanke kan kanske denna film ha varit mallen för Casino Royale till och med?

För mig blir filmen först en stor besvikelse, såklart, men när jag kurskorrigerat mina förhoppningar inser jag snabbt att den är festlig, underhållande och ibland till och med vackert filmad. I stil påminner filmen om The Beatles roliga filmer som A Hard Days Night och Help! eller Monty Python...

Modesty spelas av Monica Vitti och jag vänjer mig aldrig vid hennes konstiga artistiska val. Som Willie Garvin ser vi en ung Terence Stamp, lyckad. Dirk Bogarde spelar main villain Gabriel och han är filmens största behållning. 

Betyg: 3/5

The Hornet’s Nest (2014)

We Were Soldiers från 2002 är en otroligt brutal krigsfilm. Jag har läst boken filmen bygger på och den är riktigt bra, We Were Soldiers Once... and Young. Filmen må vara ojämn och långdragen men andra halvan med slaget om Ia Drang mellan den 14:e och 18:e november 1965 är mycket realistisk. En svettig film detta. Scener som tar andan ur en och man sitter med hjärtat i halsgropen mest hela tiden. Detta är en av de krigsfilmer som fastnat i minnet och jag kommer ihåg vissa scener än idag.

En anledning att det finns en så detaljerad beskrivning av något som oftast försvinner i krigets dimmor är att journalisten Joe Galloway var med, embedded with, de amerikanska soldaterna och dokumenterade slaget samt skrev boken om det senare.

När jag så blev varse om The Hornet's Nest blev jag nyfiken. De två journalisterna Mike och Carlos Boettcher följde med amerikanska soldater in i lejonets kula, Barawala Kalay Valley, i Kunar provinsen i nordöstra Afghanistan våren 2011. Detta är inte en spelfilm likt We Were Soldiers utan en renodlad dokumentär. Med fadern Mikes berättarröst och "talking head" tas vi med under uppbyggnaden till och senare den nio dagar långa striden. 

Filmens styrka ligger i det intensiva att se dokumentära bilder från fajterna inklusive ljuden av kulor som viner förbi huvudena på journalisterna och soldaterna. Det är också starkt med bilder på och intervjuer med flera av de sex amerikanska soldater som dödades under striderna. 

Filmen behandlar också Mikes och Carlos relation. Mike har alltid varit den frånvarande pappan borta på jobb. Relationen var på uphällningen. Carlos valde att följa med på detta jobb mer eller mindre otränad för uppdraget. Båda klarade sig i vilket fall och deras relation fick en nystart som eftertexterna förkunnade.

Filmens svaghet är framför allt Mikes kommentarer och sammanfattningar som dels blir för tårdrypand, dels sätter för mycket fokus på honom själv och hans relation till sonen. När han har detta material hade det räckt och antagligen blivit bättre att låta videosekvenserna tala för sig själv. Jag blev lite trött på honom till slut, även om det inte drog ner jättemycket.

Den andra svagheten är att filmen visar med tydlighet hur kaotiskt en firefight i de afganska bergen blir. Svagheten ligger i att vi som åskådare aldrig förstår var soldaterna var, vare sig de amerikanska eller de afganska. På ett sätt spelar det till filmens fördel, just det där om "the fog or war". Men det hade inte skadat om Mike lagt ner mer tid att beskriva scenerna och arenorna samt ge en översikt lite då och då istället för att prata om sig själv.

Filmen avslutas med en lång sekvens av den ceremoni då de döda vännerna tas farväl av hemma på basen. Mike filmade detta utan att de inblandade visste om att kameran rullade. Den är lyckligtvis okommenterad och det blir starka bilder. Inte så mycket flaggviftande framför kameran utan ren och skär sorg. Mike måste dock ge sin kommentar på detta också, journalist som han är, vilket inte hade behövts men ändå...

Betyg: 3/5

Shinypodden Special Extra - Bästa albumen från 1977, del 2

Niklas och Henke är tillbaka med andra avsnittet av två om de bästa albumen från 1977. Detta enigmatiska året då punken samsades med progressive rock och diskomusik. 

Kampen om förstaplatsen är stenhård, och det står mellan tre album!

Detta är också sista gången albumåren publiceras på måndagar. Från och med nästa albumår som kommer ut i juni kör vi på torsdagar!

Lyssna på musikpodden via Patreon! Gå in på Patreon och följ Shinypodden. Det är gratis! Då får ni automatiskt alla musikprogram av olika slag som vi sätter ihop.

    

    

 

"Why Didn't They Ask Evans?" by Agatha Christie

Tom Adams cover 1965

Publicerad 1934
Agatha Christies mysteriebok #15
Fristående mysterieroman #2

Bokens dedkation: "To Christopher Mallock in memory of Hinds"

Location: Marchbolt, Wales samt Merroway Court, Hampshire

Innehåll: En man faller nerför ett stup på den lokala golfklubben och det sista han säger innan han upphör är "Why didn't they ask Evans?"

Revy

Denna bok skulle lika gärna kunnat haft Tommy och Tuppence i huvudrollerna. Nu får vi istället en one-off med Lady Frances "Frankie" Derwent och prästens son Robert "Bobby" Jones. 

Ute på golfrunda hittar Bobby en döende man i en ravin nedanför golfbanan efter en av hans mer svårtartade slizar. Mannen frågar "Why didn't they ask Evans?" precis innan han dör. De flesta i den sömniga walesiska byn tror att det var en olycka, men Bobby och barndomsvännen Frankie tror att mannen blev mördad! 

Frankie är en tjej av börd och lite lätt uttråkad, som det lätt kan bli med allt för mycket tid och pengar. Bobby var i flottan under kriget och är nu lite rådvill om vad han ska göra med livet. 

Frankie kastar sig och Bobby in i en äventyrlig jakt på mördarna. Nu är bara frågan om vilka som ska hinna slå till först, de jagande eller de jagade.

Detta äventyr hade sannerligen passat Tommy och Tuppence lika bra. Boken påminner en hel del om "The Secret Adversary". Men vi är glada ändå eftersom Bobby och Frankie är i princip lika charmiga de. Dessutom får vi en ny mysig liten romans att njuta av, vilket vi redan avhandlat för Tommy och Tuppence i den första boken om dem. Ungdomlig, "fresh" och spirande romans är ju extra mysigt.

Japp, det är just det denna bok är i första hand, mysig. Miljöerna är underbara att läsa. Agatha målar upp miljöerna med sin sedvanliga finess. Jag kan se den lilla walesiska byn Bobby kommer från inför mina ögon. Samma sak med herrgården Merroway Court och det hotfulla sanotoriumet som Dr Nicholson härskar över.

Mysigt trots att vi har mord, mordförsök och kidnappningar mest hela tiden. Storyn är oförarglig och lättsam i tonen. Det är en lustfylld läsning helt enkelt.

Frankie är vårdslös och skyr inga risker. Agatha har sin prottyp av kvinnliga hjältinnor. Frankie dominerar boken och Bobby hamnar lätt i skymundan, han agerar andra fiolen om ens det. Om man som läsare väljer att hänga upp sig på hur realistiska Frankies finurliga planer egentligen är har man antagligen valt fel bok att läsa.

Efter det lite tyngre och i högsta grad proceduella mordmysteriet i "Murder on the Orient Express" var denna äventyrsroman jättebra som variation. Och trots allt får vi lite av "who dunnit?" ändå. Det är mordet på den olycklige i ravinen. Agatha har en eller två luringar kvar bakom öronen innan vi har läst klart. Njurbart!

First UK Edition cover 1934

Les Trois Mousquetaires: Milady (2023)

Detta är andra delen av den franska regissören Martin Bourboulons adaption av Alexandre Dumas Les Trois Mousquetaires. Den första delen heter Les Trois Mousquetaires : D'Artagnan.

Historien fortsätter på ungefär samma vis som i den föregående filmen. Denna avslutande del är något mer inriktad på action, både på det personliga planet då D'Artagnan söker efter sin älskade Constance och scener från slaget om La Rochelle mellan katolska trupper trogna kungen och de protestantiska rebellerna.

Det är en underbar söndagsmatiné med ett myller av karaktärer, fina och fantasieggande miljöer och jag gillar våra hjältar. Det är fart och fläkt med bomber och granater och värjor som svingas. Det är hög nivå på produktionen precis som i den första filmen. Jag omslukas av världen.

Det som kanske drar ner lite är att det är en sån sablans många karaktärer och jag hade faktiskt lite svårt att hänga med i svängarna hela tiden. Vem är vem? Vem är vän, vem är fiende?

Det kan hända att detta berodde på det stora gapet emellan när filmerna blev tillgängliga, men det känns som att tvåan ändå varit rörigare med fler rösrliga delar, även om de setts back-to-back.

Men ändå en mycket njutbar titt. En mycket stark bok i botten och en av de bättre adaptionerna av boken på film. Kanske den starkaste?

Betyg: 3/5

Shinypodden Special Extra - Bästa albumen från 1977, del 1

Niklas och Henke är tillbaka med ännu ett albumår. Nu ger vi oss in i lejonet kula... när punken brann som mest. Men det var också året då disko och både progressive och soft rock kämpade om platserna.

Lyssna på musikpodden via Patreon! Gå in på Patreon och följ Shinypodden. Det är gratis! Då får ni automatiskt alla musikprogram av olika slag som vi sätter ihop.

Japp, för alla Agatha Christie-fans, nu blir det två veckors vila för de små grå cellerna. Vi är åter med Agatha Christie podden om två veckor!

Jo Nesbø's Harry Hole - mini series (2026)

Jag fick tips av Niklas under inspelningen av albumåret 1977 om denna norska krim. Och eftersom påsken just varit här tänkte jag, varför inte lite norsk påskekrim?

Serien håller hög klass och den påminner en hel del om första säsongen av True Detective. Vi har en seriemördare, religiösa symboler och koder och till det ett mystiskt hemligt sällskap. Dessutom är musiken mycket bra, både det stämningsättande och olycksbådande domedagsmullrandet, och "vanliga" låtar som valts ut. Nick Cave och Warren Ellis har gjort originalmusiken.

Serien kommer trots det inte upp i samma nivå som True Detective, vilket känns rimligt och ok. Jag tycker att Tobias Santelmann är riktigt bra som Harry men han kan inte mäta sig med firma Matthew McConaughey och Woody Harrelson. Spänningen är likvärdig i båda serierna, men bådas sista avsnitt tappar lite på samma sätt, när det går från stämning och ovisshet till mer action minskar mystiken och... stämningen lite.

Vår norska serie vinner på avdelningen the bad guys, vilka är fler än en. Det är mycket intressant och kul att se dem agera i så obekväma roller. Det är inte smickrande roller dessa kända lirare tagit. Det gillar jag.

Harry Hole är bitvisk rejält brutal och det är ett stort plus. Jag satt på helspänn under stora delar av serien om nio avsnitt. Det var väl mest i slutet när det skulle bli spännande action som jag kunde slappna av lite. Men även under avslutningen fanns där en grisig scen som andra delen av en briljant symmetri med en tidigare scen. Som de säger på engelska... What goes around, comes around.

Där Harry Hole-serien framför all tappar i jämförelse med sin amerikanska förebild är när den blir stereotypisk Nordic Noir. Ja, ni vet ju alla vad det handlar om. Ett överdrivet fokus på huvudpersonens trasiga liv, alkoholism och trassliga kärleksrelationer. Fanns det inslag av detta i True Detective? Javisst, men sansat och i bakgrunden som att sätta kontext, inte i fokus som så ofta i de nordiska produktionerna. Varje gång Harry hänger med Rakel eller hennes tråkige son Oleg tappar serien tempo och energi.

Detta är dock inte ett stort problem, det kunde ha varit så mycket värre. Vi slapp se Harry Hole springa omkring utan kalsonger i sin lägenhet och vi slapp karaktärer som gråter så att snoret flyger. Signum för traditionell svensk polisfilm. Ni som vet vet. 

Bland de många utmärkta skådespelarna stack Tobias Santelmann som Harry, Joel Kinnaman som kollegan Tom Waaler, Frank Kjosås som teaterregissören Willy Barli och Ellen Helinder som CSI experten Beate Lønn ut extra mycket.

Som namnet antyder är detta en adaption av en roman av Jo Nesbø. Jag har inte läst något av honom och inte heller sett Tomas Alfredssons internationella The Snowman från 2017, den med Michael Fassbender i huvudrollen som Harry. 

Nåväl, denna serie är skapad av Nesbø själv som också skrivit filmmanuset. Det är en nordisk produktion fullt ut med skådespelare från Norge, Sverige och Danmark. En hel del svenska ansikten dyker upp, förutom Kinnaman är Peter Stormare den mest kända. Dansken som spelade Mr White spelar lustfyllt sin polispsykolog. Jag gillade hans röda strumpor!

Betyg: 4/5

Shelter (2026)

Jason Stathams nya? Japp, jag vill.

Standardbeskrivningen gäller: han spelar en tuff kille som kan det här med våld.

Vi startar på en fantastisk plats, de vackra men bistra Hebriderna utanför Skottlands nordvästra kust. Ögruppen vi kan segla till via Shetlandsöarna. Man utgår gärna från Norge.

Statham gömmer sig på en otillgänglig ö. Förnödigheter levereras varje vecka av en man och en ung tjej. Det blir stökigt och till slut blir de uppfångade av våra AI overlords. Statham måste ta sig ut ur gömslet och slå tillbaka. Så som endast Statham kan. 

Detta är en Jason Statham actionthriller, inget mer eller mindre. Vi har sett den förr och vi kommer se den igen.

Slut. Detta är revyn.

Betyg: 3/5

Agatha Christie-podden: The Secret Adversary

Avsnitt 02 av Agatha Christie-podden. Vi tar oss an den andra boken The Secret Adversary.

Här får vi möta Tommy and Tuppence för första gången. Detta är ett ungt frejdigt par som tar med oss på ett fartfyllt äventyr där de kämpar mot en big bad som vill starta revolution i England.

Både Tommy och Tuppence hinner bli fångade av den onda organisationen. Hur ska det gå för dem?

Efter detta avsnitt tar vi en välbehövlig paus från Agatha och lyssnar på album under två veckor. Det är dags för albumåret 1977 med Henke och Niklas. De avsnitten får ni som gratis följare av Shinypodden i Patreon. Gå in på Patreon och följ Shinypodden!

Ni finner Shinypodden där poddar finns och via Spotify.

Rental Family (2025)

Det är ju ändå himla trevligt att Brendan Fraser har blivit så bra på äldre dagar. Fast jag har egentligen alltid gillat honom sedan jag såg honom i den första The Mummy.

Här spelar han Phillip Vanderploeg i den underbara dramakomedin Rental Family. Den kom högt upp på min topplista över filmer från 2025. 

Philip är en skådespelare som gigar sig fram på sunkiga reklamjobb i Tokyo. Som Bill Murray fast på den andra änden av skalan. Han åkte till Japan för ett jobb, blev kvar men hans karriär tog aldrig fart.

I stort behov av ett gig tar han jobb på Rental Family. Detta förunderliga japanska koncept med skådespelare som spelar roller i sociala samanhang för kunden. För alla möjliga orsaker. Inte sex, utan platoniska roller som behöver fyllas. Det låter så galet att det bara måste vara baserat på verkligheten och det är det.

Filmen har mycket på plussidan. Brand Fraser är underbar och han hade bra stöd från Mari Yamamoto och Takehiro Hira. Ja, alla japanska skådespelare var jättebra, även om jag inte kände igen någon av dem. Det var en dramakomedi där alla spelade "au naturell". En känsla av lättnad att slippa tokrolig slapstick som ibland hemsöker östasiatisk film. Eller det är kanske framför allt koreansk film nu för tiden?

En av filmens styrkor är såklart miljöerna. Jag älskar de japanska miljöerna. De är lika påträngande underbara här som de är i Sofia Coppolas Lost in Translation. Vi får mer variation här, en  annan del av det japanska samhället som visas upp. Mer av det goda. 

Filmen är spännande, jag lapar i mig av miljöerna och Philips vardag. Sedan startar hans uppdrag för Rental Family, ett efter det andra. Och även om han blir coachad av chefen att inte bli personligt engagerad i sina kunder och deras liv så är det såklart svårt för Philip. Filmen bjuder på överraskningar, humor och innerlighet. Det är en fin film, en jättefin film.

Betyg: 4/5

Lyssna på Shinypodden Special Filmåret 2025, del 1 för snacket om denna film och en massa fler fina filmtips. Shinypodden hittar ni där poddar finns, tex på Spotify, och när det gäller musikavsnitten hittar ni dem som gratis följare av Shinypodden på Patreon.

Rebuilding (2025)

Carl gav ett filmtips om denna film eftersom jag gillar film om "wildfires". Lite oklart om det verkligen är klarlagt även om jag råkat gilla både Only the Brave och The Lost Bus. 

Men alldeles oavsett så är Rebuilding lyckligtvis ur en annan genre jag gillar, western. Detta är en modern western, iform av ett långsamt vemodigt drama. 

Vi finner oss i södra Colorado där vi får följa Dusty under tiden efter elden åt upp hans ranch. Han flyttar tillfälligt till en trailer park som myndigheterna satt upp för överlevande och hemlösa från branden. Där undrar han vad han ska ta sig för, och kämpar med relationen till sin dotter samtidigt som han lär känna de andra olyckliga.

Det är en film om livet. Om att bita ihop, kämpa på och gå vidare. Om en blåmålad lada.

Josh O'Connor dyker upp lite här och där nu för tiden. Han är bra, men så är alla skådespelarna i filmen. Detta är andra filmen av nykomlingen Max Walker-Silverman.

Det är en mänsklig film om riktiga människor. Marginellt mer än en slice-of-life. Bra drama, perfekt när det är just det du vill ha, men inget livsomvälvande.

Betyg: 3/5 

Agatha Christie-podden: The Mysterious Affair at Styles

Avsnitt 01. Idag kör vi igång på riktigt med Shinypodden säsong 17, den vi kallar Agatha Christie-podden.

Första boken är Agathas debutroman, och äventyret där vi möter den lille belgaren Hercule Poirot för första gången.

Ägarinnan av Styles, den gamla och mycket förmögna damen Emily Inglethorp har blivit mördad med en dos stryknin. Hercule kommer till undsättning och utreder mordet tillsammans med sin vapendragare Captain Hastings.

Ni finner Shinypodden där poddar finns och via Spotify och sådana ställen.

"Murder on the Orient Express" by Agatha Christie

Tom Adams cover 1972

Publicerad 1934
Agatha Christies mysteriebok #14
Poirot #8

Location: På Orientexpressen fast i en snödriva någonstans i östeuropa på färd från Istanbul till Paris.

Innehåll: Ett mord på ett tåg som är avskuret från omvärlden utan möjlighet till kontakt med myndigheter eller annat.

Som brukligt är det full spoiler-varning för boken

Revy

Jag känner direkt att Agatha har skärp till sin stil med denna bok. Redan från början känns boken tyngre, mer djup och mer seriös på något sätt. Komplex kanske till och med?

Boken är så känd att de flesta antagligen känner till lösningen på mordgåtan. Jag har sett de två stora filmerna flera gånger, och dessutom Suchets adaption för att säkerställa att inte en enda detalj från boken kan ha undgått mig. Den adaptionen tänker jag för övrigt se om inför poddning om boken. 

Att jag har god koll på upplösningen är därmed ingen överdrift. Agatha fokuserar mer eller mindre uteslutande på mordmysteriet och jag känner att läsupplevelsen förtas lite, lite. Jag önskar att jag läst boken före jag såg någon av alla adaptioner.

Eftersom Agatha vill förbereda scenen för Hercule i sista kapitlet där han pompöst ska berätta för alla hur det förhåller sig får vi knappt lära känna någon av de 13 misstänkta under resans gång. Om Agatha hade skrivit om deras bakgrunder, personligheter och livsöden skulle ridån fallit och motivet skulle blivit allt för uppenbart. Agatha valde att sopa banan för Hercule, hon brydde sig inte om människorna på tåget, trots att alla har så otroligt spännande och tragiska historier att berätta. 

Motivet till mordet är denna historias bästa del, men vi får bara ledtrådar och små skärvor av denna historia till oss. Men det är kanske helt enkelt så att det är just för att vi inte får läsa mer om motivet som gör att boken blir så bra?

Däremot är Agatha noggrann med att beskriva hur ond mordoffret är. I flera av hennes tidigare böcker har oftast mordoffren varit oskyldiga eller i alla fall inte rent ut sagt elaka. Det är en intressant utveckling. Jag gissar att Agatha var lite orolig över hur läsarna skulle ta emot upplösningen av mordfallet. Men hon gjorde det klart att offret var genomond, ett riktigt svin. 

Om de övriga får vi veta väldigt lite. Vi får lika lite som trion Poirot, Monsieur Bouc och Dr. Constantine får ut ur personerna via intervjuerna. Detta blir trots allt en svaghet hos boken i mina ögon. Det är en balansgång Agatha tar sig för, och det kanske inte gick att göra det på annat sätt. Som jag kommer ihåg det fixade Suchets adaption till det lite. Ska bli spännande att se om den filmen.

Däremot får vi hänga med Poirot och hans två hjälpredor i utredningen och det är en skön liten grupp och vi får ett överflöd av underhållande dialog och betraktelser. Det är ofta detta som roar mig mest med hennes böcker, dialogen, betraktelser och finurliga personlighetsbeskrivningar.

Agatha är suverän på miljöbeskrivningen av tåget. Det känns som att jag sitter vid ett bord i restaurangvagnen, som att jag står i gången utanför kupéerna och småpratar med någon medpassagerare för att sent om natten krypa in i min egna lilla kupé, i första klass förstås.  

En av de roligaste passagerna är när Poirot presenterar sig för McQueen och han trodde sig känna igen namnet som en känd designer. Stackars Hercule med hans fåfänga.

Boken är dock ett barn av sin tid och vår trio sprider stereotyper om olika folkslag runt sig... Mordet skedde med kniv, aha då måste det varit en italienare säger någon. Det kan inte varit en britt, "brits don't stab", säger någon. En dyr personlig sak måste tillhöra en amerikan då de inte bryr sig om vad saker kostar säger någon osv. 

Poirot kan inte verifiera något som de misstänkta säger. Han tvingas göra sin utredning i ett slutet rum, dvs tågvagnen där de alla befinner sig ute i vildmarken. Trots att han inte kan veta vem som ljuger och vem som säger sanningen måste han pussla ihop allt. Detta är en av bokens starkaste delar då jag lutar mig tillbaka och sluter ögonen och funderar på vad jag tycker om boken.

Jag älskade också när Agatha låter Hercule uttala sanningar som: "Well, you know, breakfast isn't always a chatty meal." Det är så sant. Låt en karl läsa tidningen på morgonen i stillhet!

Och det går kalla kårar längs ryggraden och jag tycker mig höra historiens vingslag när tyska Hildegarde Schmidt uttalar sig om mordet på lilla Daisy Armstrong: "It was abominable, wicked. The good God should not allow such things. We are not so wicked as that in Germany." Endast fem år efter bokens publicering skulle Hildegardes ord bli motbevisade.

Bokens intressantaste karaktär måste vara Mrs. Caroline Hubbard. Agatha öser på i lustmordet av hennes karaktär endast för att i slutet avslöja att det var den briljanta Linda Arden som spelade över som Mrs. Hubbard. Linda Arden, mamma till Sonia och mormor till lilla Daisy. Jag skulle velat att vi fick spendera mer tid med denna magnifika kvinna. Hon tar naturligt nog på sig skulden för allt, och ställer därmed Hercule inför ett moraliskt dilemma. Han gör det mänskliga valet, om än kanske inte det rätta valet som han ser det. Jag har för mig att Suchets adaption briljant fångar just denna detalj. Jag hoppas att jag kommer ihåg det rätt...

First UK Edition cover 1934

Splitsville (2025)

Splitsville är en liten American Independent-film av skrivarduon Michael Angelo Covino och Kyle Marvin där den förre har regisserat också. De spelar två bästa vänner som har problem i sina respektive äktenskap. Adria Arjona och Dakota Johnson spelar fruarna.

I det ena paret vill kvinnan (Adria Arjona) skiljas för att ha sex med så många som möjligt. Mannen (Kyle Marvin) är något av en toffelhjälte. Det andra paret har en strategi för att undvika detta och testar ett öppet förhållande där de får ha sex på sidan på sidan så länge de är mentalt trogna. Något sådant. Det visar sig att den strategin inte heller är vattentät.

Duon Covino/Marvin gjorde The Climb som vi såg som Filmspanarfilm på filmfesten 2019. Det känns som en evighet sedan, det var ju före pandemin. Jag tyckte den var intressant men inte helt lyckad, bland annat försvagad av att den sågs utan textning.

Detta är en komedi, javisst, men lika mycket en drama om kärlekens irrvägar. Covino och Marvin funkar mycket bra i de komiska delarna. De går all in och bjuder på sig själva. Det är snarare i de dramatiska scenerna det knakar lite i fogarna. Herrarna övertygar inte till fullo. Samma sak med Arjona som är sexig men hennes karaktär känns ganska otydlig, inte speciellt "riktig", vet inte om det är manus mest eller om det är ett platt skådespel.

Filmens klart starkast lysande stjärna är Dakota Johnson. Hon spelar sin Julie både naruralistiskt och öppet i de komiska scenerna medan hon drar en slöja av mystisism över sitt ansikte i de dramatiska delarna. Hon är den karaktär som fick mig att fundera mest på filmen dagarna efter jag sett den. Filmen är tankeväckande överlag och dramat i storyn grep tag i mig mer än dess humor. Ett litet problem var att jag hade lite svårt att känna eller förstå hur någon av damerna fallit för någon av herrarna. Om detta hade känts mer troligt hade filmen vuxit rejält, tror jag. 

Allt som allt uppfyllde denna film många av de löften som vissa Am Indy-filmer uppfyller, även om lika många i genren faller pladask. Så icke denna dock.

Betyg: 3,5/5

Lyssna på Shinypodden Special Filmåret 2025, del 2 för snacket om denna film och en massa fler fina filmtips. Shinypodden hittar ni där poddar finns, tex på Spotify, och när det gäller musikavsnitten hittar ni dem som gratis följare av Shinypodden på Patreon.

Shinypodden - Agatha Christie-podden, uppsnack

Idag drar vi igång en ny poddsäsong, Agatha Christie-podden med Henke och Frans. 

Äntligen inleds den långa resan...

Vi inleder med ett kortare uppsnack där vi berättar mer om detta magnifika projekt och lite om våra personliga relationer till Agathas författarskap.

Det är något helt annat att podda om böcker om man jämför med filmer, tv-serier eller musik. Hoppas ni har tålamod med oss när vi trevar oss fram... 

Nästa vecka poddar vi om den första boken, The Mysterious Affair at Styles. Häng med!

Shinypodden hittas där poddar finns och på Spotify.

Shinypodden Special - Filmåret 2025, del 2

Som vanligt på våren samlas Shinypodden Special med gäster Jojje, Carl och Niklas och snackar om de bästa filmerna från förra året. 

I detta andra avsnitt av två bekantar vi oss med alla "consenus picks", de filmer som dykt upp på två eller fler av våra enskilda listor.

Shinypodden hittas där poddar finns och på Spotify.

Good Luck, Have Fun, Don’t Die (2025)

Good Luck, Have Fun, Don't Die är ytterligare en film som slog sig in på min top 10. Den har en lång svår titel som blir mer begripligt när man har sett filmen.

Detta är en salig blandning av genrer. Vi har sci-fi i form av en man från framtiden som kommer till oss med ett viktigt uppdrag att rädda hela mänskligheten, komedi av stressig och hysterisk sort, satir över vår samtid där vi blir dummare och dummare ju mer vi låter oss förhäxas av mobiltelefonen och dess sociala medier, och en gnutta dramatiskt allvar med hotet om AI och sådant. Allt i väl valda portioner.

Favoriten Sam Rockwell spelar mannen från framtiden som väl förklädd med ett uteliggarskägg dyker upp på den sjaskiga amerikanska syltan (hur tusan översätter man "diner"?). Om och om igen.

Det är en galen film som vann mig över allt eftersom vi kom längre och längre in i handlingen. Filmen får mig att känna närhet till en massa tungviktare inom sci-fi-genren. Den tar små bitar från alla dess föregångare och skapar något nytt. Typ. 

Den är inte lika klaustrofobisk som 12 Monkeys, eller lika filosofisk som Blade Runner. Den har inte lika mycket action som The Matrix eller är lika rolig som Groundhog Day. Filmen påminner också lite om sci-fi klassikers som Dark City och Brazil samt om generiska zombie-filmer. Det blir mycket...

Ja, filmen har spänt bågen maximalt och tryckt in en jäklans massa stuff. Men det funkar ändå, till slut. Direkt efter filmens slut hade jag en vag känsla att den hade något mer än bara ren galenskap. Det är precis som folket i filmen som först tror att Mannen från framtiden är galen men ändrar sin uppfattning allt eftersom äventyret går framåt.

Filmen har sannerligen sina problem. Den väljer kaos över en renhet i problem, hot och lösning. Filmen väljer att vara stökig och svårförstådd. Om det beror på val medvetet tagna, eller avsaknad av tajming och förståelse av Gore Verbinski och hans team låter jag vara osagt.

Summa sumarum är att detta är en festlig och intressant film med en magnifik ambition.

Betyg: 3+/5

Lyssna på Shinypodden Special Filmåret 2025, del 1 för snacket om denna film och en massa fler fina filmtips. Shinypodden hittar ni där poddar finns, tex på Spotify, och när det gäller musikavsnitten hittar ni dem som gratis följare av Shinypodden på Patreon.

The Lost Bus (2025)

I förtvivlan letade jag efter filmer från 2025 som kunde tänkas slå sig in på min top 10 inför Specialens stora poddning om de bästa filmerna från förra året. Och här hittade jag en!

The Lost Bus är en BOATS, Based On A True Story, om den stora skogsbranden i norra California sommaren 2018. Just det 2018! Jag var helt fel ute med vilket år det var i podden. Så kan det gå.

Staden Paradise hamnade snart i eldens grepp och en massa fastigheter gick bokstavligen upp i rök. Hela 85 människor dog i flammorna. En horribel död, mycket trist.

Paul Greengrass som uppenbarligen gillar att göra film på verkliga händelser är filmens dirigent och regissör. Han har tidigare gjort filmer som United 93, Captain Phillips, Bloody Sunday och 22 July. Han har också gjort andra och tredje delen i Bourne-trilogin och en av mina favoritfilmer från 2020, News of the World (som bygger på en ännu bättre bok för övrigt).

Jag gillar BOATS då det gäller denna typ av katastroffilm. BOATS är perfekt för vissa sub-genrer, kanske framför allt sportfilm och krigsfilm. 

Jag är ingen supernörd på filmer om bränder men jag fick upp ögonen för, och blev blown away av, filmen Only the Brave från 2017, också en BOATS, så jag kan uppenbarligen gilla sub-genren en hel del. 

En annan lockelse med filmen var att Matthew McConaughey spelar huvudrollen i The Lost Bus. Han är alltid skön att se. I övrigt är det inte många kända ansikten i rollistan. Jag tror att en hel del vanlisar från Paradise intar statisroller. Huvudpersonen Kevin Mckay (Matthew McConaughey) var konsult till Paul Greengrass under filmen så jag tror att filmen är tämligen realistisk, inte i alla detaljer men i den övergripande handlingen och känslan av instängd i elden och sånt.

McKay körde skolbuss 2018. Han fick sent under förloppet order om att vända tillbaka till skolan och hämta upp alla barnen i åldrarna runt 8-10 år. När alla skolbussar hade räknats in på mötesplatsen utanför brandens framfart saknades det endast en buss, den som kördes av McKay, The Lost Bus.

Jag gillar filmen! Den är onekligen mycket spännande i de mest hektiska partierna. Samtidigt är den osentimental runt hjälteskapet och andra vanligen överdrivna askepter av vardagshjältar. 

Den enda delen av filmen som jag inte tyckte funkade så bra var den om Kevins problemfyllda relation till sonen Shaun (spelad av Matthews son Levi). Spänningen runt hur det gått för Shaun och om han undkommit flammorna kändes påklistrade och därför blev jag inte speciellt överraskad när jag läser att den lilla sub-ploten inte hände i verkligheten. Sonen blev hämtad till säkerhet av sin mamma innan elden nådde fram till Paradise. Så kan det gå när herr Greengrass inte litar på att verkligeheten överträffar fiktionen, som så ofta är fallet. Man behöver inte kleta på mer klet.

Men ändå en mycket lättsedd och spännande film.

Betyg: 3+/5

Lyssna på Shinypodden Special Filmåret 2025, del 1 för snacket om denna film och en massa fler fina filmtips. Shinypodden hittar ni där poddar finns, tex på Spotify, och när det gäller musikavsnitten hittar ni dem som gratis följare av Shinypodden på Patreon.

Shinypodden Special - Filmåret 2025, del 1

Som vanligt på våren samlas Shinypodden Special med gäster Jojje, Carl och Niklas och snackar om de bästa filmerna från förra året. I detta första avsnitt av två bekantar vi oss med alla "outliers", de filmer som endast dykt upp på en av våra listor. Nästa vecka tar vi oss an "consensus picks", dvs de filmer som finns på en eller fler listor.

Shinypodden hittas där poddar finns och på Spotify.

28 Years Later (2025)

Jag gillar filmer som får en att tänka och fundera på frågor om filmen efter den slutat rulla. Gärna om framtiden, moral och etik eller politik. Men det är trist när filmskapare trycker ner en daterad värdegrund i halsen på en, mycket trist.

Detta är en zombiefilm för tusan, en schysste post-apokalypsfilm. Det är verkligen trist att Danny Boyle klipper in en massa övertydliga klipp från vår verklighen där unga män tvingas ut i krig. 

En post-akopalytisk film vinner på att etablera filmens påhittade värld, och hålla oss fast i den. Jag vill bli omfamnad och försvinna in i ett bra världsbygge i en film som denna. När det klipps in nyhetsinslag plockas jag ut ur världen filmen försöker få mig att tro på.

Men i övrigt är det en fascinerande värld. De smittade har utvecklats till de feta långsamma, de snabba och de starka alfahanarna. Det är intressant att följa. Alex Garland är en bra författare helt enkelt, alldeles oavsett vad Boyle gör med hans manus.

Filmen inleds mycket bra. De första fem minuterna. Därefter blir den snabbt ganska seg och ryckig vilket håller i sig under resten av första akten. Jag bryr mig inte om någon av karaktärerna. Filmen misslyckas med en av dess mest basala saker. Här är det ett barn i fokus, vilket oftast är trist. Jag tror först att det kommer vara pappa Jamie som är filmens behållning men han försvinner snart och det visar sig att det är mamma Isla. Det är helt ok, och drar till och med lite i hjärtesnöret framåt slutet.

Men filmen lyfter sig i nacken när de lämnar ön och börjar utforska "fastlandet". Vi får följa krigsskeppen på horisonten, de svenska soldaterna dödskamp och till slut den gode dr Kelson, spelad av Ralph Fiennes. Han gör 

Trots att jag ldrig fann filmen superspännande eller ens speciellt engagerande var jag ändock nyfiken på vad som skulle hända hela filmen igenom. Vissa saker får man acceptera i en simpel zombiefilm som att våra hjältar ibland kunde röra sig hhelt obehindrat långa tider för att sedan, precis när det behövs för att det står så i manus, bli attackerade av monstren.

Jodie Comer och Aaron Taylor-Johnson är som alltid bra. Ralph Fiennes är kul. Resten har jag redan glömt...

Eller, inte riktigt. Vad var det där i slutet? Sir Jimmy Crystal och hans merry band of young guys. En uppenbar nidbild av Jimmy Savile. Ingen sörjer allt ont som kan komma hans eftermäle tillhands, men varför knö in den miserabla skandalen i en genrefilm som denna? Jaja, vi utanför England kan ju se honom som en festlig villain som tagen från en av de mer pajiga James Bond-filmerna eller något sådant.

Betyg: 2+/5

A Knight of the Seven Kingdoms - Season 1 (2026)

 

Sex kort avsnitt! Hela säsongen är lika kort som två vanliga långfilmer. Sweet!

Detta var en stor positiv överraskning. Det var underbart med en adaption som är bra. Detta görs på den första av tre noveller om Dunk och Egg. George R. R. Martin är involverad i showen vilket nog är en förutsättning för det lyckade resultatet.

I första säsongen följer vi våra hjältars besök på en klassisk turnering där riddarna ska slåss tills blodet sprutar. Det är en riktig fajt vi får se. Den kommer inte upp i samma nivå som den i Ridley Scotts The Last Duel men den duger väl.

Serien är tajt, välskriven och välspelad. Den har ett tämligen långsamt tempo men jag blir aldrig uttråkad och fipplandet med mobilen hålls till ett minimum. Detta kanske mest för att avsnitten inte är mycket mer än lite drygt en halvtimme vardera.

Det är underbart att återbesöka en så bra realiserad fantasyvärld. Den är inbodd, skitig och mustig. Verklighetskänslan är maximal. Jag tänker med vemod på en annan fantasyadaption som aldrig kom i närheten av dessa höjder.

Som vanligt i Westeros är många karaktärer elaka typer, men här finner vi också flera goda och hederliga folk. Och det startar med Dunk och Egg spelade av Peter Claffey och Dexter Sol Ansell. De blev båda favoriter från första avsnittet. Egg är min största favorit under säsongen. Andra favoriter var Ser Lyonel Baratheon (Daniel Ings) och Raymun Fossoway (Shaun Thomas).

Showen tillåter sig några flashbacks lite här och där, framför allt en längre sådan från Dunks yngre tonår hemma i Fleabottom i King's Landing. Men under resten av säsongen kryper handlingen närmare och närmare den obevekliga bataljen. Trots sin "litenhet" väljer även denna show att förlägga "det stora avsnittet" på väl vald plats i säsongen. Ni som vet vet.

Musik! När det gäller GoT kan musiken aldrig glömmas. Vi får ett nytt musikaliskt uttryck, vilket känns bra. Det ikoniska temat används knappt! Därmed känns det så mycket starkare när de så bekanta tonerna väl klingar. Vi hör melodin lite kort i första avsnittet såklart, det var ett måste som en välkomsthälsning tillbaka. Men efter det används den fullt ut endast en gång, i säsongens mäktigaste scen vilket lyfter scenen än högre. Damn, so good.

Jag ser gärna vidare detta och ser fram emot att få följa Dunk och Egg i ytterligare två korta säsonger. Men om de därefter inte har mer material att adaptera måste de stanna där. Inget mer dynga från wannabies!  

Betyg: 4/5

PS, såklart skulle jag också velat att säsongen hade varit dubbel så lång. Javisst. Men samtidigt, det var allt något fräscht och lättsamt över att den var så kort...

Shinypodden - Castlepodden ep 10: The Hero of Canton

Tionde och sista avsnittet av Castlepodden. Avsnittet har döpts till: The Hero of Canton

Denna vecka avhandlar vi följande avsnitt:

• Huvudavsnitt: 4.21
• Temaavsnitt: 8.6
• Firefly Corner: 2.18
• Prologer: -

Detta var det sista avsnittet i Castlepodden. Tack för att ni har lyssnat!

Podden hittas där poddar finns.

Sentimental Value (2025)

Joahim Trier har i Sentimental Value gjort en riktig film-film. Den känns som film var förr. Ett manus, några skådespelare, en fotograf och en regissör gör bra film helt enkelt. Inga krusiduller. Här har det adderats ett hus också, en av filmens alltid närvarande karaktär.

Vilken skådespelargrupp! Alla fyra huvudpersonerna är nominerade till Oscars-galan för huvudroll eller biroller. Renate är kanske vassast ändå men Stellan är såklart sublim. Inga gör sitt jobb väl. Elle har nog på ett sätt den svåraste rollen då hon ska spela en skådespelerska som är ute på för djupt vatten. Hennes Rachel är bra men räcker inte till i Gustavs film på det sätt Nora kan. Svårt.

Filmen flyter på i ett makligt tempo med återkommande usla klipp mellan scener. Klippen är givetvis medvetna val av Trier, men jag vet inte om jag uppskattar dem som det nu blivt. Det blir ett oharmoniskt flyt i filmen. Detso mer jag tänker på det desto mer inser jag att det valet nog är utstuderat.

Ett av alla klipp ledde oss in i en scen i en av Gustavs tidigare filmer med unga Agnes och ett tåg. Det är filmens bästa scen tillsammans med filmens sista scen. Två magiska scener.

Detta är en väldigt nordisk film, det är vemod och en hel del diskbänksrealism. Ingmar Bergman känns alltid närvarande, om inte i karaktärernas liv så i regissör Triers medvetande. Och Henrik Ibsen såklart. Båda de gamla mästarna rörde sig bland de teman vi möter här. Arv och miljö, relationen till en förälder, barndomen, minnen och trauman ställs mot konstnärsrollen och skapandet. 

Trots dessa teman är filmen inte alls för tung eller för deprimerande. Den är så bra gjord att den slinker ner lätt som en plätt.

Varför ville Gustav gör filmen? Jag har redan diskuterat frågan två gånger om med vännerna Carl respektive Per. Det visar sig att jag tolkat filmen lite mer pessimistiskt jämfört med dem båda, som jag uppfattade dem i alla fall. Det är framför allt angående Gustavs motiv för sin film; att förstärka sin relation till Nora, eller att få till en ny filmsuccé. Båda tolkningarna funkar ungefär lika bra i filmen i vilket fall. Ingen fara.

Sentimental Value kommer inte upp i samma nivå som Verdens verste menneske, såklart, men det var inte förväntat heller. Den är ändock en av årets singulära filmer.

Betyg: 3+/5

Twinless (2025)

Twinless är en typisk American Independent-film. Här har vi en ung okänd regissör som också skrivit manus och spelar en av de två huvudrollerna. Det är också vanligt att dessa filmer består av en mix av genrer, ofta komedi men lika ofta drama. Denna film adderar psykologisk thriller till mixen. Då filmen till stor del fokuserar på sorg, ensamhet och saknad blir det tonvikt på dramat.

Dylan O'Brien spelar Roman som just förlorat sin tvillingbror Rocky i en trafikolycka. Filmens regissör James Sweeney spelar Dennis som Roman träffar på en supportgrupp för dem som just blivit tvillinglösa. 

Tyvärr är Rocky den karaktär som kanske hade varit den som varit mest intressant att följa. Nu får vi istället följa alla runt honom vars liv förstörts när han försvann. Det är mycket, mycket fokus på sorg i denna film. Den har flera fina scener för dem som vill grotta ner sig i sorgearbete.

Filmens andra sida är mer creepy. En fix idé leder till besatthet med alla tänkbara predikterbara tokigheter som följd. Vi får en uppsjö av "awkward moments" eller pinsamma situationer som väl är den närmaste översättningen till svenska antar jag, även om uttrycken är lite, lite olika i mitt huvud. Ta fem minuter och fundera på om de betyder exakt samma sak, eller om du som jag förnimmer dem lite, lite olika.

Jag blev tyvärr aldrig speciellt intresserad av Roman eller Dennis. En bit in i filmen dyker dock Marcie upp. Hon spelas av Aisling Franciosi och det var en kul, dvs spännande, karaktär. Sweeney har dock kanske gjort henne lite väl fantastisk. Men för huvudkaraktärerna var hon en "nobody" som fulats ner för att senare i filmen blomma ut. Det har gjorts förr och kommer göras igen. Hon finns där endast som en del av filmens mekanik känns det som. Detta är trots allt endast andra filmen Mr. Sweeney gjort.

Filmen vann publikens pris på Sundance 2025. Det är nog en predominant ung publik där.

Betyg: 2/5

Shinypodden - Castlepodden ep 8: Fantastisk? Autentisk?

Åttonde avsnittet av Castlepodden. Avsnittet har döpts till: Fantastisk? Autentisk?

Denna vecka avhandlar vi följande avsnitt:

• Huvudavsnitt: 3.20
• Temaavsnitt: 7.7, 7.16
• Firefly Corner: 3.16, 3.22
• Prologer: 6.15, 6.16, 7.11, 7.16, 7.19

Nästa vecka avhandlas följande avsnitt:

• Huvudavsnitt: 4.21
• Temaavsnitt: 8.6
• Firefly Corner: 2.18
• Prologer: -

Podden hittas där poddar finns.

One Battle After Another (2025)

Vilken besvikelse. Jag hade ganska stora förväntningar på filmen trots att den kom från Paul Thomas Anderson som normalt sett inte är min favorit. Men betänk att en old school-regissör som Scorsese kunde ligga bakom den hysteriskt underhållande The Wolf of Wall Street, så man vet ju aldrig... 

One Battle After Another har mycket som är bra. Jag gillar vad Leo, Benicio och den nya unga Chase Infiniti som spelar dottern Willa gör. Och även om filmen inte har speciellt mycket action eller spänning var hela jaktscenen i slutet av filmen riktigt najs. Jag gillade speciellt biljakten i de stora "vågorna". Det var bara lite synd att de valde handhållen kamera som skakade så mycket att det blev distraherande. Det förtog lite av filmens magi, jag började fundera på kameramannen istället för Willas flykt.

Tyvärr var det några saker som drog ner. Regissören verkar föredra långa historier, denna film spänner över runt 20 år och det förtar. Det är kanske så att lockelsen att göra ännu en "epic" blev för stor för den gode Paul Thomas. 

Men framför allt hade filmen varit mer intressant om de onda inte varit sådana karikatyrer. Det är som att Sean Penn och den hemliga organisationen Christmas Adventurers Club är tagna från en annan film, en sämre serietidningsfilm, tänk en ny Batman i Tim Burtons anda. Sean Penns Lockjaw och Danny De Vitos Penguin är i samma klubb känns det som. 

För mig blev filmen aldrig spännande. De onda var skrattretande jönsar. Samtidigt känns det som att filmen skulle vilja vara ett seriöst inlägg i debatten. Och det verkar som att vissa tar filmen som ett sådant. Patetiskt. Om något är det i så fall ytterligare ett inlägg i en politisk debatt där aktörerna vägrar prata om komplexa frågor på ett vuxet sätt. Filmen riktar sig kanske till Twitter-generationen där svåra politiska frågor debatteras med max 140 tecken.

Filmen saluförs också som en mörk komedi och i så fall är det en misslyckad sådan. Jag har hört att publiken kanske ser Leos slapstick som roligt. Well, jag var inte speciellt road, slog mig inte på knäna en enda gång.  

Jag funderar vidare på vad det är som saknas filmen. Det känns som att Anderson har försökt att göra en Tarantino-film! Hehe, just det, det är så det är! 

Anderson har försökt härma mästaren på spännande och underhållande actionthrillers. Men för att lyckas med ett sådant projekt behövs en talang för den balansgång som Quentin är expert på. Hans filmer är alla fascinerande på så många plan. En av vår samtids mest lysande auteurer.  

Quentins karaktärer är alltid tillräckligt relaistiska för att bli intressanta, även om filmerna i sig är överdrivna. När jag jämför Sean Penns freak i One Battle After Another med Hans Landa eller Calvin J. Candie så blir det så uppenbart var One Battle After Another misslyckas. 

Hans Landa och Calvin J. Candie är utsökt målade karaktärer om än utstuderat onda och därmed fullständigt skräckinjagande. De är perfekta karaktärer för de filmer de är skapade för, både hur de är skrivna i manus och castade, Christoph Walz respektive Leonardo DiCaprio.

Paul Thomas Anderson har inte den tajming eller fingertoppskänsla som Quentin har och han misslyckas med Sean Penn och de "val" han gjorde i sitt uttryck. Tyvärr faller hela filmen som ett korthus när antagonisterna målas som de gör i denna film. Det är så det landar i mig i vilket fall.

Men trots allt kan jag rekommendera filmen till dem som gillar Paul Thomas Andersons filmer, då blir den ju en "måste ses". Själv tycker jag den är helt ok.

Betyg: 2/5

Shinypodden Special Extra - Några bra album från 2024

Nu är det endast en vecka kvar tills vi är åter med Castle-podden. Nästa Castle-podd kommer på måndag! Håll ut!

Idag har vi istället ännu ett album-avsnitt. Henke och Niklas bjuder på fem albumtips vardera från 2024. 

Förra veckan bjöd vi på fem albumtips vardera från 2025. 

Shinypoddens musikpoddar hittar ni via att följa oss på Patreon! Gå in där och leta fram Shinypodden och bli följare. Det är gratis! Vi hörs via Patreon.

Tale of Cinema (2005)

Kompisen, resekamraten och poddkollegan Carl gillar Hong Sang-soo, det vet alla. Jag gissar till och med att det är en av hans favoritregissörer. Så när det vankades firande av en högtidsdag för Carl behövde jag finna en passande gåva såklart. Efter ett intensivt letande och ett visst våndande landade på den lilla fina boken Tale of Cinema skriven av filmkritikern Dennis Lim. Författaren utforskar Hong Sang-soos filmografi via hans film med samma namn.

Jag köpte boken och den har nu lämnats över i samband med samkväm. Jag hoppas att den har landat väl på en bra plats i bokhyllorna. Men jag ville såklart också själv titta på filmen som mr Lim valde att spegla Hong Sang-soos hela filmografi via. Det är kanske Hong Sang-soos mest typiska film till och med?

Detta var dock inte den första filmen jag sett av den sydkoreanska regissören. Jag känner igen stilen. Der är pratiga vardagsdramer om människor som vi är i verkliga livet. Filmspråket är långsamt och påminner ibland lite om Woody Allens mest innerliga filmer, speciellt de med ett alter ego i form av en åldrande regissör som söker sig till yngre kvinnliga kompanjoner. Och precis som med Allen reflekterar Hong Sang-soo ofta över filmen som konstart, och ibland är filmerna medidativa där gränserna mellan verklighet och fantasi till och med suddas ut lite.

Handlingen i Tale of Cinema är svårbeskriven. Vi har regissören och skådespelarna i en kortfilm men också i deras verkliga liv, fast på film, dvs en film inom filmen plus skaparna bakom filmen, inom filmen. Och allt reflekterar Hong Sang-soos erfarenheter och filosofier får jag en känsla av. Det handlar om relationer mellan man och kvinna men också mellan föräldrar och vuxna barn. Känslor av misslyckande, skam, hopplöshet blandas med nyfikenhet, längtan och melankoli. På ytan nog så komplext men om man ger filmen sin tid och verkligen sätter sig in i vad den handlar om så är det komplext nog där också.

Helt klart en intressant film, en film om film och de som gör filmerna. Rekommenderas!

Betyg: 3/5

Terror by Night (1946)

Terror by Night är den trettonde av fjorton filmer i filmserien mellan 1939-46 om Sherlock Holmes med Basil Rathbone. 

Manus är en originalhistoria som är inspirerad av detaljer ur "The Adventure of the Blue Carbuncle," "The Adventure of the Empty House," "The Disappearance of Lady Frances Carfax," och "The Sign of Four".

Sherlock med kompisen Dr Watson får i uppdrag att hjälpa Lady Margaret Carstairs att förhindra stölden av den ovärderliga diamanten Star of Rhodesia på en tågresa mellan London upp till Skottland någonstans. Med på resan är Lady Carstairs vuxne son, Dr Watsons gamle armékompis Major Duncan-Bleek och Inspector Lestrade som av Scotlan Yard också fått i uppdrag att beskydda Lady Carstairs. Till detta en hel drös med misstänkta figurer.

En kort stund in på tågresan mördas Lady Carstairs son och diamanten stjäls, framför näsan på Lestrade och Holmes. Aj då.

Holmes spelas stramt av Rathbone. Dr. Watson presenteras som om han nästan vore sinneslö vilket är trist. Speciellt emabrmligt när Watson ska spela polis för att bevisa för Holmes att han duger. Det är en malplacerad så kallad humor. Watsons gamle kompis från tiden i Indien var underhållande med sina maner, drinkar och anekdoter. Torr brittisk humor som alltid firar mer eller mindre triumfer.

Detta är en kort film, snarare längden av ett modernt tv-serieavsnitt. Därmed har vi inte så mycket tid att lära känna resenärerna. Det gör hela filmen ganska torftig men ändå underhållande nog för att titten flyter på i behaglig takt.

Filmen kom ut 1946. Tyvärr var det en riktigt risig bildkvalitet på den version jag såg på SVT. Andra filmer från eran kan vara hur snygga som helst. Men jag antar att budgeten för dessa Sherlock Holmes-filmer inte var de största såklart.

Historien var trots detta spännande och lösningen på problemet var klurigt om än ganska enkelt genomskådat.

Långt ifrån en oumbärlig Sherlock Holmes, men vag underhållning för stunden. Som ni förstår blir det en svag tvåa.

Betyg: 2/5

Shinypodden Special Extra - Några bra album från 2025

 

Först och främst vill jag upplysa alla om att vi nu tar två veckors paus på Castle-podden. Nästa Castle-podd kommer måndagen den 9:e mars. Håll ut!

Idag har vi istället ännu ett album-avsnitt. Henke och Niklas bjuder på fem albumtips vardera från förra året, 2025. 

På måndag nästa vecka bjuder vi på fem tips vardera från 2024. 

Shinypoddens musikpoddar hittar ni via att följa oss på Patreon! Gå in där och leta fram Shinypodden och bli följare. Det är gratis! Vi hörs via Patreon.

"Lord Edgware Dies" by Agatha Christie

Tom Adams cover cirka 1978

Publicerad 1933
Agatha Christies mysteriebok #13
Poirot #7

Bokens dedikation: "To Dr. and Mrs. Campbell Thompson"

Location: Londons innerstad

Innehåll: Ett, två och tre mord i den lyxiga miljön där teater- och filmstjärnor beblandas med den engelska adeln

Revy

Det finns mycket att gilla med denna bok. Agathas språk, miljöbeskrivningar och dialoger skördar som vanligt triumfer. Handlingen utspelas nästan uteslutande inom en snäv radie i Londons inre och finare kvarter. Det är mycket njutbart att läsa om ett nästan hundra år gammalt London. Hon skrev boken redan 1931 under besöket hos sin Max nere på utgrävning vid den historiska staden Nineveh, men hon har såklart järnkoll på sitt London alldeles oavsett.

Hon utvecklar sig också när det gäller känsloregistren i boken. Jag upplever att Poirot för första gången känner sorg över ett av mordoffren (Carlotta) och i slutet av boken när han konfronterar mördaren är han arg på en nivå jag inte sett tidigare. Det är som att han i de tidigare böckerna har spelat spelet och vunnit. I denna bok är det mycket mer personligt för Poirot och Agatha får mig att känna likadant. Jag kände hjärtesorg över Carlottas öde, och även om jag personligen inte kände mig förorättad av mördaren sympatiserar jag starkt med Poirots vrede.

Agatha utforskar och testar ny modeller för sina "who dunnit". Även om detta mordmysterium inte är unikt i perspektiv med hennes tidigare böcker uppever jag att hon ändå adderat något nytt. Jag fann boken intressant och den gav mig nya upplevelser.

På den negativa sidan är att jag inte direkt fick några favoritkaraktärer. De var alla mer intressanta än fylliga, fullt utvecklade karaktärer med "kött och blod". Den enda som jag fattade extra intresse och tycke för var den ovan omnämnda Carlotta. Jag vet inte riktigt vad i porträttet av henne som gjorde mig så intresserad. Till skillnad från tidigare böcker var de flesta, förutom Hastings och Poirot, endast brickor i spelet. Jag saknade kära huvudpersoner såsom Tuppence och Anne. Jag gissar att Agatha i första hand fokuserade på mordmysterium i denna bok (också).

Trots avsaknade av favoritkaraktär har boken en mycket intressant mördare, en person som på ytan verkar vara charmerande om än lite spånig. Personen är omtyckt och framgångsrik. Men mördaren är också en psykopat, en egocentrisk galning som är allt annat än dum i huvudet då det kommer till att planera ett mord som till och med ska lura Poirot att delta som vittne på mördarens sida. Jag tror att Agatha lade ner stor fokus på att beskriva mördaren på exakt rätt nivå, för att göra morden svåra men inte omöjliga att lista ut för läsaren.  

Jag ser mycket emot den framtida böcker då jag gissar att Agatha mer och mer kommer gå in i huvudet på sina huvudpersoner. Att böckerna kommer bli mer psykologiska och karaktärsdrivna, inte begränsas till pusseldeckare med fokus på mekanismen runt mordgåtan.

Original UK cover 1933