onsdag 14 november 2018

Blaze (2018)



Ett svårt val: antingen får du veta exakt när du kommer dö, eller så får du veta exakt hur du kommer dö. Vilket väljer du? Ett ångestfyllt val, men det känns för mig givet att jag skulle välja alternativ två. Det första alternativet skulle påverka livet den sista tiden allt för negativt, även om man skulle kunna göra en finansiell budget för sitt liv med yttersta precision. I filmen om countrymusikern Blaze Foley erbjuds vi dock det andra alternativet. Vi får i inledningen veta hur han kommer dö. Resten av filmen är en vemodig och ofta sorglig men mycket engagerande film om en bortglömd "legend". Filmen när min dödsångest och biter sig fast i mitt innersta.

Blaze nämner i filmen att han vill bli en legend. Han säger något om att en stjärna brinner för sin egen skull, bländad av sin egen framgång, men en legend lever vidare efter sin död. Blaze är väl inte en legend trots allt, men han borde kanske vara en? Favoriten Ethan Hawke har regisserat filmen och jag känner att han har haft med sig sina karaktärer Tucker, Jesse och Mason Sr. i skapandet av filmen. Han visar på stort mod i att låta filmen vara så långsam och eftertänksam som den är. Jag gissar att många åskådare kommer vantrivas med tempot. Men för mig var det en magisk film, mycket på grund av den var så extremt långsam och introvert närmast.

Hawke har skrivit manus till filmen med Blazes exfru Sybil Rosen och det är därmed i stort genom hennes ögon vi får se Blaze. De må vara förmildrande av tidens förlåtande funktion, men jag tycker att de ändå fått fram en komplex bild av en man som antagligen var mycket svårt att leva med. Speciellt i ett modernt samhälle som ställer krav på alla att prestera och lyckas. Så länge de levde i sin "trädkoja" ute i skogen i Georgia hade de ett starkt förhållande som det verkar.



Jag älskar den typ av nedskalad country som spelas i filmen och fann musiken mycket vital, helt underbar i vissa partier. Och detta trots att Blaze inte körde någon Neil Young-cover! Jag kan förstå att vissa av låtarna skulle kunna nå någon form av förhöjd status, oklart om de borde bli legendariska dock.

Skådespelarna är väldigt bra. De äger sina karaktärer på ett självklart sätt. Det var annorlunda för mig att se Ben Dickey i rollen som Blaze då han är extremt lik en före detta kollega till mig som också är musiker. Det kändes hela tiden som att jag såg D på duken, han lämnade aldrig medvetandet under hela visningen. Som att gå på bio med en kär vän fast han fanns i mitt huvud hela tiden. Det var alldeles för länge sedan jag träffade D senast.

Jag gillade också Alia Shawkat i rollen som Sybil. Sybil själv spelade sin mamma i filmen, och Ethan Hawke spelade radio DJ som intervjuade Townes Van Zandt. Sen kunde jag inte missa den roliga cameon av Sam Rockwell, regissören Richard Linklater och Steve Zahn. Däremot kände jag inte igen Kris Kristofferson i rollen som Edwin Fuller, Blazes far. Det var en mycket stark scen.

Jag  vet inte hur denna film kommer utvecklas i mitt huvud under de närmaste månaderna men under visningen var det en av årets starkaste filmer.

Jag ger Blaze fyra paradis av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Filmen sågs under Filmspanardagen tillsammans med likasinnade bloggare. Hoppa in och läs deras tankar om filmen. Jag har svårt att tro att någon gillade filmen lika mycket som jag dock...



7 kommentarer:

  1. Även om jag var en av de som (föga förvånande) hade problem med tempot och icke-handlingen gillade jag verkligen Ben Dickey i huvudrollen. Förutom i inledningsscenen såg han alltid otroligt snäll ut. Problemet skulle möjligen vara att han såg så snäll ut att han inte kändes riktigt trovärdig som slagskämpe.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Just det, filmen inleds med en scen som kändes apart resten av filmen. Konstigt. Som om Hawke vill göra oss obekväma...

      Men jag kan se den där store lufsige snubben som alltid är snäll, tills han blir provocerad (ofta på fyllan) och då börjar slåss (för det han anser vara "rätt"). Tror mig till och med känna sådana typer... Inte D som omnämns ovan dock (för tydlighetens skull).

      Radera
  2. Jag kanske inte gillade den riktigt lika mycket som du, men den gick verkligen hem. Älskade stämningen och musiken var underbar.

    Apropå den där inledningsscenen (som jag också fann märklig) så pratar Hawke om den i det här klippet (10.33 in), där även Ben Dickey medverkar och sjunger några låtar.

    https://youtu.be/FVAD5O5Nh0k

    SvaraRadera
    Svar
    1. Intressant intervju överlag för övrigt.

      Radera
    2. Tack för länken. Ok, nu förstår jag hur Hawke tänkte där. Han har en poäng.

      Gillar att han använder Neil Young som exempel... :-)

      Radera
  3. Jag håller med om mycket, även om det känns som att den gick starkare hem hos dig än hos mig. Väldigt välcastad film där skådespelarna tas tillvara på och känns väldigt äkta och naturliga. Ska man tolka det som att Hawke med sin erfarenhet av att stå såväl framför som bakom kameran, har en del ess i rockärmen? Jag blev i vilket fall väldigt sugen på att se mer av regi-Hawke. Har du sett någon av hans tidigare filmer? Tänker att du skulle kunna gilla "The hottest state"? Har inte sett själv dock, men tycker den känns väldigt Hawkig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Har inte sett något mer av honom som regissör. Men både han, och Julie Delpy, är ju i högsta grad delaktiga i skapandet av Before-filmerna (ffa andra och tredje delarna) så jag hade på känn att jag skulle gilla hans alster. Helt klart sugen på att se mer om tillfälle ges...

      Radera