fredag 2 november 2018

Sorry to Bother You (2018)


Ryktet gjorde gällande att Sorry to bother you skulle kunna bli en av filmåret snackisar, kanske som som några av de senaste årens snackisar Tangerine, Get Out, The Florida Project, eller varför inte Black panther? Jag såg fram emot filmen och aktade mig för att läsa på om den. Lyckan att få gå in till en filmvisning helt utan förväntningar!

Förra året blev jag blown away av Get out, och likaledes besviken på Black panther. Det pratades nästan mer om att det var afroamerikanska regissörer och skådespelarnas hudfärg än filmernas handling, skådespelarinsatser eller annat politiskt neutralt. Get out var riktigt bra och innovativ, Black panther var en dålig film som tyvärr blev överskuggad av en påklistrad betydelse, "viktig film". Jag var sugen på att kunna addera ännu en bra film till denna grupp. Det kändes som upplagt att Sorry to bother you skulle lyckas. Men ack...


Filmen inleds i vilket fall mycket bra. En vass satir över samhället av idag, allt för vit, allt för ojämlik. I en nära framtid har det stora bolaget (Google, Amazon, Apple?) börjat erbjuda livstidskontrakt som egentligen betyder att arbetarna frivilligt skriver på ett slavkontrakt. Filmmakarnas ser uppenbarligen att vi inte är långt från det stadiet redan idag.

Filmens protagonist Cassius Green (Lakeith Stanfield), med samma förnamn som en afroamerikansk ikon, tar jobb som telefonförsäljare på ett företag som utgör basen och förutsättningarna för det stora onda slavbolaget. Det första Cassius får lära sig är att utföra sina säljsamtal med en ”vit röst”. Fyndigt och filmens roligaste skämt. Danny Glover göra en cameo i scenen som för att ge filmen än mer cred.

Utan tydlig anledning drar filmen efter den starka inledningen iväg åt ett oväntat håll. Cassius får problem med sin flickvän Detroit (Tessa Tompson). Hon står för vänsterorienterad protest och Cassius blir allt eftersom han stiger i graderna mer och mer symbolen för det onda (vita). Jag är dock fortfarande med på filmens ”bandwagon”.

Det är under filmens tredje akt som allt raseras och nästa allt intressant som etableras i filmen undergrävs. Filmen är absurt dålig i slutet. Tyvärr. Schysste ambition men tydliga tecken på dåligt omdöme hos filmens regissör Boots Riley. Han verkar mest vara känd som kompositör till diverse soundtracks före detta. Sorry to bother you kan jämföras i stilen med både redan omnämnda Get out och Kevin Smiths horribla Tusk. Tyvärr ligger denna alltså närmare Tusk än Get out. Ja, så kan det också gå.

Tessa Thompson är dock som alltid bra och intressant. Hon håller upp filmen från träskmarkerna.

Jag ger Sorry to bother you två STTS av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Andra filmspanare som spanat in filmen:
Jojjenito
Fiffis filmtajm





2 kommentarer:

  1. Ja, inledningen var bra. Lovade en hel del. Satiren var lagom vass. Det var fantasifullt, kreativt. Men sen blev det spretigare och spretigare. Tusk är en ganska bra jämförelse.

    Haha, kul bild på slutet där. Den är väl inte från filmen, eller hur? Men den passar ju in. :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Inte tagen från filmen, men tyckte den passade ja... ;-)

      Radera