Västra Texas under en tynande ekonomi 1951-1952. Invånarna i den lilla staden blickar bakåt, aldrig framåt. Precis då som nu. Make America great again. Den enda musiken som spelas i radion är gammal countrymusik från 30- och 40-talen, ingen ny rockabilly. Filmen har för övrigt ingen traditionell filmmusik. Allt är bare bone. De få som vunnit i lotteriet om olja, precis som under guldrushen, blir stenrika och betydelsefulla. De övriga 99 procenten blir alkoholister och får arbeta som servitris resten av livet.
Filmen är till och med filmad i svartvitt som om den söker en svunnen tid. Allt är melankoliskt och den påminner mig något otroligt om den makalösa tv-serien Friday Night Lights. Filmen är dock något mindre fokuserad på den lokala skolans fotbollslag. Istället får vi följa de två vännerna Sonny och Duane spelade av Timothy Bottoms och Jeff Bridges. Den vidriga och förföriska maran spelas av Cybill Shepherd i hennes debutroll på vita duken. Oscarsvinnande Ben Johnson spelar den gamle vise mannen Sam the Lion och tillika oscarsvinnande Cloris Leachman spelar Ruth Popper. Filmen nominerades till ytterligare sex oscars. Inte för att det betyder speciellt mycket. Ungefär lika avgörande som Billys sopande av gatan under sandstormarna...
Nej, det händer inte mycket i filmen, det måste erkännas. Värdena ligger i känslan och den nakna humanismen som genomsyrar filmen. Detta är så nära på riktigt det kan bli känns det som i flera scener. Man känner ibland igen sig eller så känner man intuitivt att det är äkta. Det finns inte många falska toner i filmen. Jag fann livsödena mycket gripande. Jag grät för Ruth, hejade på Sonny, kände Sam the Lions vemod, förstod Duane trots hans svaghet. Och så "the queen bitch" Jacy, henne stod jag inte ut med.
I slutet tar Duane värvning och skeppas av till kriget i Korea. Ännu en skrämmande likhet med idag. Vem vet, de unga männen utan hopp för framtiden i västra Texas av idag får kanske snart ta värvning och skeppas av mot Korea de också. Jag tror vi alla önskar att Duane undvek att bli skjuten och kom hem igen...
Jag ger The last picture show fyra nedlagda biografer av fem möjliga.
Betyg: 4/5
PS, var inte Duane extremt lik Riley Finn ändå?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar