Twin Peaks - Season 3 (2017)

Oi, SPOILERS. Läses på egen risk.


Om man slår upp det engelska ordet "audacity" på dictionary.com får man svaret:

Audacity
noun, plural audacities.
1. boldness or daring, especially with confident or arrogant disregard for personal safety, conventional thought, or other restrictions.
2. effrontery or insolence; shameless boldness:
3. Usually, audacities. audacious or particularly bold or daring acts or statements.

Audacity kan översättas till djärvhet på svenska. "Audacity" är det ord jag tänker på när jag försöker summera David Lynch och Mark Frosts Twin Peaks The Return.

Twin Peaks The Return är sannerligen inte perfekt men gudars vilken spännande resa det var. Vilken bedrift detta är. Lynch ger fingret år alla konventioner och mal på utan att oroa sig för publik, kritiker eller sin uppdragsgivare. Det börjar med att vi tittar på en tom glasbur. Symboliken är övertydlig. "Burken" är tom men ändock sitter vi där och stirrar. Och när det är så fantasieggande som detta så blir jag glad. Och glädje är den starkaste känslan jag har när jag sett klart serien. Inte för dess innehåll, det är svart som tjära, utan för att det kan finnas en tv-serie som denna anno 2017. Serien är lika befriande som provocerande och jag älskar den. Episode 8, wow ett tv-serieavsnitt som inte borde kunna existera. Det är helt galet!



Det är ingen idé att beskriva handlingen. Det kan man läsa om på andra sajter eller varför inte lyssna på någon av de många poddar som behandlar serien. Jag valde att lyssna på Joanna och David i PeaksTV. De är supermysiga och har ett trevligt samtal.

Det är lätt att gräva ner sig i detaljer och dissekera serien till dess beståndsdelar. Risken är då stor att man trasslar in sig och till slut bara känner avsky. Jag tror att man mår bäst av att ta några steg bakåt och se på den med lite större perspektiv. Detta är en vitamininjektion i tv-serielandskapet. Tyvärr är den nog inte en tillräckligt stor ekonomisk framgång för att sätta mer än artistiska och kreativa märken i branschen.

Säsongen gick upp och ner. Den inleddes starkt, tappade lite, kom igen, chockade och upprörde och så vidare. Den var som bäst i avsnitt 15-16 för att till slut avslutas i mörker. Vi fick se några av tv-serievärldens mest konstiga och svårförståeliga tv-serieavsnitt och bara det måste hyllas. Lynch verkar velat ruska om oss tittare.



Om jag ändå ska ta mig för att lista mina önskningar på sådant som "kunde varit" annorlunda skulle jag velat spendera lite mer tid med den "riktiga" Cooper. Nu fick vi några få scener mellan sjukhusvistelsen och när han gick in i "twilight zone". Alldeles för lite. Men jag inser att en av Lynch tydligaste mål med The Return var att ge oss karaktärer som utvecklats. Detta blev inte den "fan service" som många kanske väntat sig. I princip ingen av karaktärerna var sig lik, och Cooper var det tydligaste beviset av detta. Men även Audrey, Bobby, Ben Horne, Sarah Palmer och flera andra gavs nya sidor som i alla fall jag inte väntat mig. Lite synd att vi inte fick se mer av favoriten Audrey kan jag tycka.

De enda som fick ett lyckligt slut var nog Norma och Big Ed. Så fina de var.



Det känns som att jag inte kan sammanfatta mina tankar om Twin Peaks S3 på ett särskilt bra sätt. Men jag kan bara fortsätta med mina osammanhängande "ramblings"...

Norma är hon Lynchs alter ego? I valet att tjäna mer pengar mot att hon ska ge avkall på sina artistiska mål väljer hon konsten först. Hon vill inte ge avkall på kvalitén på sina pajer. Är det inte på samma sätt som Lynch gör med denna serie? Många scener är plågsamt långa och långsamma. Candie som jagar flugan, Dougie som ritar barnsligt på sina "case files", långa långa scenen med Audrey när hon skäller på sin man, kvinna som sitter och tutar till förbannelse i trafikolyckan utanför The Double R Diner. Scener som är jobbiga eller helt fantastiska. Lynch ser oss i publiken som zombiesar. Inne i vår egen sociala nätverksvärldsbubbla ser vi inte världen runt oss. När en pojke blir överkörd av en lastbil står alla utom en gammal man och tittar på. Ingen reagerar när Dougie beter sig som en hjärndöd och återupprepar vad folk säger till honom. Är det så vi moderna människor är nu? Kan vi ens se det som Lynch målar upp som från den position vi är i?



Det bästa avsnittet var episode 13, det när börderna Mitchum firar med Dougie och ger bort BMW:ar och gym in the back yard. Senare i avsnittet bryter Evil Cooper arm.

En lustig detalj som folk kanske är upprörda för är att Lynch åter igen ger fler ledtrådar än vad som behövs. Se äldre filmer som Mulholland Dr eller Lost highway. Många scener är bara där utan mening. Lynch visar oss livet som sker mellan de stora händelserna. De små vardagliga scener som Linklaters Boyhood fokuserade på. Lynch har med en massa sådant här. Till exempel är de flesta avslutande scener från The Bang Bang Bar sådana. De har ingen betydelse för Evil Coop, Dougie eller någon annan. De är bara där som livet självt. När du och jag går på AW och tar en öl och snackar om allt möjligt med kompisarna så har det heller ingen betydelse för Evil Coop, Dougie eller någon annan. Lynch är en lurig jäkel.



Men allt var inte bara kall intellektuell stimuli. På grund av att så många gått ur tiden var var och vartannat avsnitt tillägnat gamla välbekanta ansikten. Miguel Ferrer och David Bowie, vi saknar er. Den sista scenen med Margaret, the log lady, där hon kommenterade sin egen rädsla för döden var otroligt smärtsamt men likväl vacker. Jag höll handen för ansiktet efter den scenen.

Hawk: "Goodnight, Margaret. Goodbye, Margaret."

Twin Peaks The Return är i princip omöjlig att betygssätta. Men den är en "måste ses"-serie...

Betyg: 4/5