Blade Runner 2049 (2017)

Denna revy innehåller spoilers for Blade runner 2049.


Blade runner 2049 är en av de senaste årens absolut häftigaste filmupplevelser. Wow! När filmen väl kom igång var ljudbilden det första jag la märke till. Blade runner 2049 är kanske till och med den mäktigaste film jag någonsin sett med avseende på ljuddesign och filmmusik. Den är brutal. Ljudet var mycket högt uppskruvat och vännen bredvid mig var tvungen att hålla för öronen vid ett flertal gånger. För mig var det perfekt ljudvolym, högt så att det kändes ända in i märgen. Fotot av mästaren Roger Deakins är också otroligt snyggt. Vi får under filmen se nya miljöer i en strid ström och de är alla suveränt snygga och fantastiskt fotade. Production design och fotograf i harmoniskt samarbete.



Filmen är lång, kanske för lång, men den rör sig hela tiden framåt. Precis som i originalet har vi en rak tidslinje där vi får följa en Blade runner på ett uppdrag. Jag tycker att filmen funkar som uppföljare. Den nya filmen adderar till den futuristiska världen, en framtida parallell verklighet till vår egen. En verklighet där Pan Am och Atari fortfarande finns och gör reklam och där landsförkortningen CCCP flimrar förbi på ett fordon eller något liknande. I denna värld är alla kulturer och folk samlade i en enda stor kittel. Los Angeles är utbyggt till en enda stor massa av höghus. Söder om staden breder sig en stor avfallsplats ut... San Diego.

Det jag inte gillar med uppföljaren är att de försökt att göra storyn större och mer episk. Det behövdes inte. Men de enkla men ack så tunga filosofiska frågorna om moral räckte tydligen inte för Denis Villeneuve. Hela storyn om en motståndsrörelse av replikanter och den där kvinnliga ledaren som introduceras efter drygt två timmar kändes inte alls nödvändig. Jag hade hellre sett att de fokuserat på jakten på några få identifierade replikanter och till det adderat den fina historien om Rachels och Deckards dotter. Jag älskade slutet när Deckard la handen på glasrutan och jag tvingades svälja en liten snyftning för att stoppa floden som kunnat sluta i storböl.

Herregudars, vad har vi på Ryan Gosling egentligen? Han är adekvat i denna film men jag gillar honom inte. Med tanke på vem som regisserade denna film undrar jag stilla varför vi inte kunde fått sett Jake Gyllenhaal i huvudrollen istället. Jag tror att det hade blivit så mycket bättre. Ryan Gosling brukar ju alltid se helt nollställd ut så egentligen passar han kanske till att spela en replikant, men jag vet inte ännu hur jag ser på hans roll här. Det känns inte bra i alla fall...



Av de övriga skådespelarna klarade alla sig bra. Detta är en film som inte bygger på casten lika mycket som många andra filmer. Här är det stämning, miljö, foto, musik och grundläggande och ibland upprörande moraliska frågor som har huvudrollen. Vem har rätt att leva? Vem har rätten att döda?

Jag var under hela filmen nyfiken på hon som spelade K's AI-flickvän Joi. Hon heter Ana de Armas och jag trodde länge att det var Felicity Jones. Men icke, istället var det hon från War dogs. Specialeffekterna de använde för att visa Joi som ett hologram var grymt snygga. Jag njöt av den rena sci-fi-känslan jag fick av scenerna mellan henne och K. Sen var det en fin liten kärlekshistoria också såklart.

Den udda företagsledaren spelas av Jared Leto och han gör sin Niander Wallace lika egocentrisk och over the top som Joe Turkel gjorde Dr. Eldon Tyrell i Blade runner. Det var passande och en kul detalj. Tyvärr saknas förstås ett gäng av riktigt bra motståndare, som Roy, Pris, Leon och Shora var. I denna film fick det länge vara ett mysterium vilka som arbetade emot respektive med K. Just den biten, som har att göra med replikanternas uppror, tycker jag som sagt var filmens svaga länk.

Däremot var jag förtjust i Harrison Fords återkomst som Deckard och alla trådarna tillbaka till den första filmen. Jag hade inte väntat mig att uppföljaren skulle vara en fortsättning på Rachel och Deckards historia. Det var en positiv överraskning. Spännande twist på hela grejjen med Sapper Morton och dottern. Jag kan verkligen rekommendera er att titta på de tre korta för-filmer som Villeneuve har låtit göras. De fyller i luckorna väl mellan Blade runner och Blade runner 2049. De får mig att känna starkt for Morton.

Frågan om Deckard är en replikant då? I mina ögon är frågan fortfarande öppen. Jag har inte letat efter svaret på internet utan går efter mitt eget ögontest, dvs vad jag ser på filmduken. Visst han har blivit gammal, men som man ser på Sapper Morton verkar replikanter utan tidsbegränsning åldras de också så det säger inget definitivt. Att Deckard klarat sig så bra i en fientlig miljö talar för att han är en replikant. Och han skulle i så fall likt Rachel inte ha en begränsad livslängd. Att han kunde få barn talar dock kraftigt för att han är människa. Lyckligtvis har Villeneuve inte tagit med någon explorativ scen där de dumpar fakta i knät på oss i publiken i frågan. Hur har Stelline blivit till? Ett mirakel som Sapper Morton kallar det?

Precis som i originalfilmen finner jag dödandet av replikanterna motbjudande. I denna film är det hemskaste då Wallace skär ihjäl en nyfödd replikant i en groteskt otäck scen.

Ska vi sammanfatta detta då? Blade runner 2049 kommer inte upp till samma nivå som sin föregångare. Jag hade hellre sett en renodlad storyn om barnet och frågan om det skulle dödas eller ej. Hålla det enkelt men ställa frågan på sin spets. Som filmupplevelse var dock detta något i hästväg. Denis Villeneuve är en otroligt bra filmmakare och han har skapat en uppdaterad "blade runner"-värld som jag kan tro på till hundra procent. Fantastiskt. Jag hoppas att denna film kommer växa i huvudet på mig när den får lite tid att marineras. Ska bli mycket intressant att se hur den utvecklats nästa gång jag ser om den.

Jag ger Blade runner 2049 fyra mirakel av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Vad tycker då de andra replikanterna som vågat sig in i biomörkret om denna film? Kolla in hos Jojjenito, Fiffi, Sofia, Cecilia, Johan och Christian.