fredag 7 november 2014

Bodyfest, Nalen, Stockholm (2014)



Bodyfest, Nalen, Stockholm lördagen den 1:a november 2014


Min kompis Halo från Göteborg hörde av sig i höstas och berättade att vi skulle gå på Bodyfest på Nalen den 1:a november. Vad bra utropade ja då. Sagt och gjort, Halo fixade biljetter och en smidig resa upp till huvudstaden och jag stod för mat och logi över helgen.

På lördagen utsattes jag så för första gången för EBM, Electronic Body Music, och dessutom i live-formatet. Endagarsfestivalen Bodyfest gick av stapeln på Nalen och hela sju band spelade under kvällen och in på sena natten. Vi såg fyra framträdanden. Publiken inne på Nalen var underbar. Där var lack och läder, djupa uringningar, lustiga frisyrer, tatueringar och en massa piercingar. Kinky men ändå en hemtrevlig känsla. Alla var mycket vänliga därinne.


Snart efter vi anlänt gick svenska Dupont upp på stora scenen. De körde tung body music som passade väl in på den beskrivning av musiken jag fått av min kompis. Beskrivning? Jovisst, jag hade faktiskt inte lyssnat en enda sekund på något av banden vi skulle se. Eftersom jag var hjälplöst oinsatt tyckte jag att det kunde vara mer kul att gå dit som "oskuld" än att i all hast lyssna på "hittarna". Helt ny musik brukar ändå inte sätta sig på det sättet... Dupont var ganska bra från första början, men konserten tog verklig fart när de helt plötsligt adderade en burlesk scenshow inkluderande en tjock man i kostym som antecknade i ett block, en välbyggd man i gympashorts från åttiotalet och vit linne som körde träningscykel och ett S&M par med en gigantisk naken man i latexhuva och slaktarförkläde tillsammans med en kvinnlig "slav". Mycket vederkvickande. Länk till ett klipp från konserten.

Andra akten var det brittiska The Cassandra Complex. Sångaren, som besatt en mycket bra sångröst, var pratglad och på ett mycket bra humör. De spelade sina låtar varav flera tydligen var gamla klassikers. Allt gick bra tills soundteknikern drog på så högt ljud att jag trodde att jag skulle dö. Det vibrerade i bröstbenet och jag skyndade mig ut till entrén och köpte små öronploppar som motade ljudet på väg in i öronen lite. Jag gillade detta band en hel del. Framför allt var det en bra sångare.

 

Tredje akten blev kvällens mest underliga upplevelse. Trots S&M-paret tidigare... Det sloveniska bandet Borghesia äntrade scenen. Sångaren är en långhårig storvuxen man med ett teatraliskt kroppsspråk. Han påminde mig om symfonrockaren Fish (fd Marillion). De hade också en rastafarikille på gitarr, en annan gitarrist som såg ut som att han kunde vara en i bandet Red hot chili peppers. Där fanns en kvinnlig basist i en lång klänning och otvättat kletigt hår. Hon såg ut som en häxa, detta vet jag då jag stog långt fram och på nära håll såg hennes galna blick och tillhörande grimascher. Vid sidan av sångaren hade vi en kvinnlig sångerska också. Hon sjöng vissa delar solo, andra körde hon refränger med mannen. Hon var udda nog klädd i högklackat och aftonklänning. Hon gav många signaler... bra på dans, uttrycksfull, omväxlande hotfull och insmickrande. Borgheisa i denna upplaga hade inte en elektronisk musikatteralj så långt ögat nåde. Detta var mer som symfonisk punkrock och jag stortrivdes åt det kaosartade framträdandet. Det kändes mer som ny-cirkus än EBM. Det blev också tunnare och tunnare i publiken under detta framträdande. Halo såg orolig ut.



Sista akten vi fångade blev kvällens höjdpunkt med belgiska A split second. Stenhårt, rytmiskt och riktigt bra. Den suveräna Flesh, ännu ett live-klipp från kvällen. Jag kände inte igen låtarna men döma av publiken var det många gamla klassikers som spelades. För mig påminde de om Depeche Mode pga musikens melankoli och det dansanta men det var mycket hårdare än vad DM gör nu för tiden. Halo levde upp som om han fått en adrenalinspruta rakt i hjärtat, och på ett sätt var det väl just det han hade fått. Jag drog mig långsamt bakåt från den framskjutna platsen jag haft under Borghesia och låt de seriösa EBM fantasterna dansa som galningar framför scenen. Också denna konsert var lite kaosaktig men mycket bra som sagt. De kom faktiskt in och körde ett helt oplanerat extranummer, de behövde starta om datorn och hitta spåret med förinspelade trummor och bas. På scenen hade vi en på sång och elektroniskt slagverk, en gitarrist och en synthare/datorriddare.

Efter utlösningen i och med A split second var det bara premiärgiget för det nya bandet Wulfband kvar på schemat, men då hade vår energi runnit ut och vi drog oss hemåt i natten. Med ringande öron men totalt sett nöjda. Tack Halo för ett bra initiativ och en massa nya upplevelser.

Halo var snäll nog att skapa en spotify-lista med bra låtar från banden vi såg. Den finner du här.

4 kommentarer:

  1. Det var en himla kul kväll måste jag säga och väldigt skönt att känna sig som hemma :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Javisst var det kul! Även för mig som kände mig som borta! :)

      Radera
  2. Det var fantastiskt roligt.
    Bra musik - och träffade både gamla och nya vänner! :)

    Kul att du gillade det!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för ett bra initiativ!

      Vilken perfekt uppladdning inför 2014ATtMaCIwaDDexperience! :-D

      Radera