tisdag 11 november 2014

Kumiko, The Treasure Hunter (2014)



Efter en otydlig Northern soul hade vi en mustig lunch på TGIF eftersom det var fullt och stökigt på Vapiano. För mig blev det en trippelköttburgare, för Cecilia bredvid blev det vegetariskt med strips. Därefter tog vi oss ut till den för Filmfestivalen nya biografen Reflexen i Kärrtorp. Filmsalen var minst sagt annorlunda. Högt i tak. Gammal industrilokal? Påminde mig om aulan i skolan där det visades film när jag var liten. Stolarna var hårdare än de på Park vilket måste vara något slags rekord bara det.

Väl framme var det inga problem med köer eller sånt, det var ont om folk där. Vi satte oss på första raden då det verkade vara obetydligt bättre om benutrymme där. Fick en trevlig granne till höger. "Hej". "Hej". Det visade sig vara filmspanarkompisen Carls fru, Jennifer. Jag hade inte träffat henne tidigare så jag visste inte vem hon var förrän efter visningen då ingen i gruppen av socialt "begåvade" filmnördar brydde sig om att introducera oss när hon satte sig vid oss.


Filmfestivalens text om filmen, som var i princip det enda jag hade att gå på när jag valde filmer för filmspanardagen, lyder:

När Kumiko kommer över en sliten VHS-kopia av Fargo och ser Steve Buscemi gräva ner en väska med pengar i snön lämnar hon genast sin tråna Tokyo-lägenhet för att ge sig iväg på skattjakt i Amerika, med filmscenerna som enda referens för var hon ska leta. David och Nathan Zellner har gjort en urban legend till sorgligt humoristisk saga om sökandet efter ett meningsfullt liv.

Jag fick uppfattningen att detta skulle vara en quirky comedy i samma genre som den lysande Lars and the real girl. Men icke. Det var inte en sådan American Independent.

Filmen är istället rejält sorglig och mörk som satan. Den handlar om Kumiko som åker till norra Minnesota för att leta efter skatten hon sett grävas ner i filmen Fargo. Det som skulle kunna vara en underfundig och lite galen komedi om en egensinnig skämtare var allt annat än det. Kumiko är asocial och så avstängd från omvärlden att hon inte orkar träffa människor, gamla vänner eller nya bekantskaper. Hon har uppenbarligen stora problem med sin mors krav på att hon ska gifta sig och börja producera fler japanare. För mig är det mycket tydligt att hon är så djupt deprimerad att man knappast kan anklaga henne att vara en ond person. Inte ens då hon springer från en taxi utan att betala för färden.


Senare på kvällen när jag träffade på Britta, Johan, Marie och Johan pratade vi lite om Kumiko. Runis hade en bra liknelse: Kaffe smakar inte gott om man tror att man hade beställt te. Just så är det. Smakar inte gott då.

För mig var det det som gjorde denna filmupplevelse lite knasig. Förväntningarna slog slint. Fast med några dagars eftertanke så tycker jag att den är ganska bra, men mina initiala känslor var inte positiva. Den är så sorglig och de känslorna har visat hänga sig kvar längre än förväntat. Jag får nog jacka upp betyget ett snäpp.

Ibland blir man innerligt trött på filmer som ska förklara allt övertydligt, filmer som inte litar på att åskådaren kan tänka själv. Kumiko-filmen lider av motsatsen. Den förklarar för lite. Vi får ingen back story på Kumiko, vilket är helt ok, men vi fick heller inte speciellt mycket att arbeta med från det vi fick se under filmen. Vi får själva gissa vad den första scenen på stranden betydde. Scenen då hon är ute på skattjakt och hittar videobandet. Var det hon själv som lagt den "banan" för sig, eller hade hon fått skattkartan av någon annan och i så fall vem? Hennes far?

Slutet är också lika svart som färgen på hennes fina lockiga hår. En lite kulle i snön.

Usch, jag satsade på en komedi för mina filmspanarvänner och fick en becksvart film om en deprimerad och hjälplös person i total desperation som varken klarar sig själv, eller klarar sig. En film som livet? Yeah, right. Men inte just denna dagen då jag valt filmerna! Damn it.

Efter visningen tog gänget som var kvar en fika på Espresso House uppe vid Stureplan. Det noterbara var att personalen var snorkig och mycket otrevlig samt en intressant och uppiggande diskussion om Kumiko från filmen vi just sett. Några i gruppen såg henne som en ond person! De såg bara hennes "onda" gärningar. Det var tydligt att dessa kritiker inte gillade filmen för att de inte gillade karaktären, och detta framkom både i samtalet och medelst sociala nätverk! Misstänker att ni kan läsa mer om detta i andra revyer... I vilket fall tyckte nog både jag och några till att hon knappast kunde definieras som ond, och än mindre att filmen blev dålig för just det. Om något blev ju filmen starkare pga denna karaktär. Ska bli intressant att se vad fôlket tycker om lördagens sista film Nightcrawler (revy imorgon). Om en films värde ska relateras till hur sympatisk huvudpersonen är, borde Jake Gyllenhaal och Nightcrawler inte kunna kravla upp sig från en etta ens.

Jag ger Kumiko, the treasure hunter tre tunnor med regnvatten av fem möjliga.

Betyg: 3/5


Övriga texter om filmen:
Fiffis Filmtajm
Har du inte sett den? (Carl)


9 kommentarer:

  1. Hon springer inte bara ifrån en taxichaufför, hon springer ifrån en DÖV taxichaufför. Hon är en ond människa. Plums.

    SvaraRadera
  2. Ja, det här visade sig vara en annorlunda film än väntat alltså. Trodde också det var mer åt komedihållet. Man kan bli lurad av festivaltexterna. Funderade på att gå och se den, men det blev inte av.

    Haha, gillade din kommentar om mötet med Jennifer och att ingen introducerade henne. Fast hon visste vem du/vilka ni var?

    Vad gäller osympatiska karaktärer så beror det ju på om de blir irriterande eller sköna. Blir man irriterad på en karaktär kan den fortfarande vara sympatisk i andras ögon ;) En osympatisk (men skön) karaktär som i t.ex. Nightcrawler är så pass mycket intressantare/roligare än om han varit en helt vanlig person.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Festivalen är som en chokladask som sagt.

      Jodå, Jennifer visste vilka vi var. Hon har träffat de flesta på tidigare filmspanarträffar, men jag har inte deltagit just de gångerna.

      Vet inte om Bloom var så skön direkt, men det var en filmiskt bra karaktär. Hur man nu ska uttrycka det...

      Radera
  3. Kul läsning.

    Vad gäller bakgrundshistoria tycker jag att de hela tiden trummar på med att hon är överårig på sin arbetsplats och alla inklusive hennes mor ligger på henne att hon måste gå vidare och hitta en man och vara normal. Att alla har dessa förväntningar tyder väl på att hon inte fått någon diagnos.

    Men visst är den där första scenen ett mysterium. Man får väl anta att det var en fantasi som spelades upp.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack. Berättelserna om visningarna och livet på festivalen (kolla in Jojjenito och Movies-Noir) är nästan roligare att läsa/skriva om än själva filmerna!

      Jag fann hennes tillstånd intressant med undflyende.

      Tror inte att första scenen är en fantasi, men helt osannolikt är det förstås inte. Skulle en blöt vhs-kassett gå att spela ens? Kanske fantasi ändå...

      Radera
  4. Hah, det är snarare att jag är lika socialt begåvad som Kumiko och inte introducerade mig själv! Jag brukar inte hänga med så egentligen är det ingen som känner mig.

    Gällande det första scenen tänker jag som den koreanska pappan i Coen och Coens A Serious Man, "Accept the mystery."

    Jag tyckte filmen var en fin blandning av komedi och sorg. Kumiko var korkad men charmig, och Bunzo var ännu mer charmig. Alltså, en del av mig förstår viljan att springa iväg från barn och taxichaufförer (och filmspanare). Det är ju frustrerande hur hon går all in utan någon vettig plan, men jag hoppades ändå att hon skulle lyckas. Scenen på isen var härligt sorlig. Kumiko, The Treasure Hunter blir nog en av mina favoriter i år.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det var jättekul att träffa dig, Jennifer! Det är alltid kul när vi blir fler i den växande gruppen filmintresserade som ser film ihop. The more the merrier.

      Hoppas att du inte vill springa iväg från filmspanarna i framtiden! :-)

      Denna film flörtade ganska rejält med "magical realism" så det är väl bara att acceptera mysteriet.

      Jag gillade också filmen mer och mer desto mer jag tänkt på den. Kanske inte en film som kommer upp på topplistan för året men en intressant "change of pace"-film...

      Radera