Eraserhead (1977)

Henry: So I just, uh... I just cut them up like regular chickens?







Jag satte mig ner för att se Eraserhead med ett nästan overkligt stort förtroende för David Lynch. Jag visste att denna film ansågs som konstig, men så här konstig hade jag inte kunnat föreställa mig. En bit in i filmen var jag bara förvirrad och lite lätt äcklad. Det kändes länge som att filmen var vrickad för sakens skull och då kan man med rätta prata om pretentiöst eller poserande.

Lite längre in började dock galenskaperna anta förståelsens form i mitt huvud och filmens budskap började skönjas bakom allt galet. Till sist upplevde jag nästan filmen som övertydlig till och med. Mycket av David Lynchs signaturelement finns i filmen; en maffig stämning, skumma miljöer, vrickade karaktärer och den obligatoriska lilla scenen från en mörk och skrämmande nattklubb. Men som film var denna inte lika lyckad som hans övriga filmer.

Detta är Davids egna mardrömmar som han filmat. Det handlar om rädslan för att få barn. Rädslan för att barnet ska födas missbildning, sömnsvårigheter som nyblivna föräldrar, rädsla för att glida ifrån sin partner, rädslan för otrohet, både sin egen och hennes.

Jack Nance, som för övrigt är kusligt lika en ung Tim Robbins, spelar Henry som bor i en mörk lägenhet i ett slitet bostadsområde inne i ett fabriksområde. Som det verkar. Vad ligger under han element? Naturen? Henry har en flickvän Mary. Hon har galna föräldrar, en bisarr moder och en spritt språngande fader. Även om Jack Nance ser ut som Tim Robbins så rör han sig som Per Hagman.

Barnet sedan då? Ojoj, som en lillebror till E.T. inlindad i en linneduk. Henry bär på en rädsla för att barnet ska bli sjukt. Och sjukt blir det. Vårtor och bölder på utsidan och en igengrodd mun på insidan. Vad är de för slemmiga inälvsliknande spermier Henry drar ur Mary om natten? Han är rädd för att hon varit otrogen.

Jag vet inte riktigt vad jag ska ta med mig från filmen. Lynch är givetvis duktig på att få till en kompakt stämning av obehag. Men det måste finnas något mer för att jag ska kunna gilla den. Obehag räcker inte. Eller ska jag värdera det känslomässiga intrycket allena? Nej, jag går mer på magkänslan denna gång. Eraserhead påminner mig lite om den förunderliga filmen Under the skin från i år med avseende på en hotfull ruvande stämning, men där samspelar obehagskänslan med innehållet på ett bättre sätt.

David Lynch levererade på ett sätt, han gav mig en smäll i bröstkorgen och en stekpanna i huvudet, men han gav mig inte en ny favoritfilm. Detta var en tydlig första långfilm. Briljansen lurar under ytan men det blir för otydligt i all sin tydlighet...

Jag ger Eraserhead två bra försök som kommer bli så mycket bättre i senare filmer...

Betyg: 2/5

David Lynch