'Doc' McCoy: [referring to Carol scratching her leg] I told you to cut that out! This isn't a game!
Carol McCoy: It's all a game!
Jag trodde mig få en frejdig actionrökare med Steve McQueen och snabba bilar, men ack så fel jag hade. Detta är mer en karaktärsstudie än en renodlar actiondängare, och det tackar jag för. I inledningen gillade jag inte alls filmen. Men en bit in i filmen började jag först fascineras av Steve McQueen och Ali MacGraw's samspel och sedan växte filmen till riktigt skapliga höjder.
Steve och Ali spelar det äkta paret Doc och Carol McCoy som kanske lite kan liknas med Bonnie and Clyde. Precis som den lite med kända duon samarbetar paret McCoy i brottets skumma kvarter och jagas av polis. Det som fångar mig är relationen dem emellan samt ett manus som är mer komplext än vad man först skulle kunna tro. Ali MacGraw som Carol är inte bara ett kuttersmycke och även om Doc slår till henne i en scen, en scen som nog inte tagit sig igenom klippningen i en film av idag, så pendlar övertaget dem emellan genom filmen. Steve McQueen är lika cool som jag väntat mig, men i vissa scener och i vissa situationer är han absolut inte the master of the house...
Trots att jag gnällde på Sam Peckinpah över hans olater, som jag står fast vid, gör han en hel del bra också. I flera scener ser man Doc eller Carol tveka i sina beslut. Man ser tydligt att de överväger det ena eller det andra beslutet. I en scen funderar Doc på att skjuta en skurk en gång till för säkerhet skull, men avstår vilket kommer få ödesdigra konsekvenser. I en annan scen överger han nästan Carol men ångrar sig.
Filmens andra favoritpar är en bisarr duo; skurk och kidnappad fru! Skurken som kidnappat en veterinär och hans fru får oväntad support från den uttråkade frun, suveränt spelad av Sally Struthers. Hennes stackars äkta man får bevittna otrohet av första och andra graden sittandes fasttejpad vid en stol. Sedan blir han dominerad och hånad av dem båda till bristningsgränsen. En mycket vederkvickande sidohistoria som jag gillade skarpt.
Totalt sett var denna film en stor överraskning. Bra skådespelare, lite skavande dialog som höll mig på tårna hela tiden, en enkel men effektiv handling (och manus av Walter Hill!), samt ett intressant karaktärsgalleri.
Jag ger The getaway fyra otrogna kvinnor av fem möjliga.
Betyg: 4/5
Det var lite överraskande att du kom att gilla den här så pass mycket. Inledningsvis lät det som det skulle bli en sågning, inte minst med tanke på att Peckinpah inte varit en favorit hos dig tidigare heller.
SvaraRaderaIntressant nog har jag lite samma invändningar. Musiken är inte särskilt bra och blodet ser inte äkta ut (vilket var ett problem i flera av Big Sams filmer). Däremot gillar jag freeze frame och slow motion som han för det mesta använde bra.
Du nämner inte Al Lettieri som spelar skurken i filmen. Han tycker jag nog är skönast i hela filmen. Alltid kul med en bra huvudskurk.
Denna film får mig förresten att tänka på en annan 70-talare jag såg om i vårt tema. Det är Charley Varrick med Walter Matthau. Om du gillade denna borde du kunna gilla den. Men det finns en uppsjö av 70-tals filmer i den här stilen som jag gillar.
The Getaway är inte en given fyra i min bok. Ligger på mellan en stark trea och svag fyra. Fast jag ser gärna om den.
Jo trots Sam Peckinpah's stil föll denna film i god jord. Det var framför allt för att jag gillade de två huvudkaraktärerna och skådespelarna som spelade dem. Jag gillade både McQueen och MacGraw skarpt och den dynamik som var dem emellan. Ibland kändes det som att han hade övertaget i förhållandet, ibland hade hon övertaget i detsamma. Mycket intressant eftersom förhållanden ofta är enspåriga på film, det är lätt att filmskaparna förenklar...
RaderaSå det är mer denna films karaktärer och innehåll än genren eller känslan som jag gillar, men det har vi redan diskuterat här i kommentarerna.
Jo men jag nämner allt skurken. För du menar väl han den mustiga? Han och hans två kidnappningsoffer nämns i texten, dock inte med namn det stämmer.
McQueen och MacGraw var ju ett äkta par i verkligheten (gifta mellan 1973-78). Kanske därför kemin funkar och karaktärerna också blir bättre.
RaderaSant, du nämner honom som kidnapparen, även om du gillade hustrun mest ;) Gillar som sagt när inte bara huvudpersonerna får utrymme. Blir oftast mer balanserat då.
Jaha, visst faktiskt inte att de var gifta. Men det känns rätt, det var säkert därför deras kemi gick genom duken.
RaderaHon som spelade den korkade hustrun var den av birollskådespelarna som var mest anmärkningsvärd tyckte jag.