"Låt mig presentera mig, Antonsson förskingring."
Jag blir imponerad av Hasse Ekman med denna film. Flickan från tredje raden är en saga som överraskar mig med sin magiska realism. Berättad via tillbakablickar känns den mer komplex och mogen än vad jag väntat mig från en sådan här gammal film.
Filmen handlar om en ring som byter ägare en åtta nio gånger under filmens gång. Lite som geväret i Winchester'73 (1950). Ringen medför dock inte bara otur, nej den verkar ge goda människor tur och onda otur. En magisk ring, om än oäkta.
Vi får följa ringen från hand till hand och möter på så sätt många olika karaktärer. Precis som i Robert Altmans mästerverk Short cuts tangerar flera av karaktärernas liv varandra. Detta är en härlig skröna.
Hasse spelar själv Sture Anker och han gör det bra. Än en gång ligger kärleken till teatern i grunden av filmen. Familjenamnet Anker återkommer från Kungliga patrasket (1945) och denna film skulle kunna vara en uppföljare men det känns ändå inte så. Det är nog mer en blinkning till sin tidigare film. Ekman blinkar till en annan film från 1945 kanske då hans karaktär Sture läser en bok av pjäsförfattaren Noël Coward, mannen som skrev förlagan till David Lean's film Brief encounter, en favorit från mitt Decennier-projekt.
Eva Henning spelar ängeln och hon är superstabil. Trevlig tös det där. Övriga skådespelare klarar sig bra. Min personliga favorit blev paret Antonsson spelade av Hilding Gavle och Barbro Hiort af Ornäs.
Dialogen inleds lite styltig men den tar sig snabbt. Ekmans dialog är en upptäckt i sig. Hans karaktärer talar som folk gjorde tror jag. Dialogen känns allt som oftast mer naturlig än vad dialogen kan uppfattas i helt moderna svenska filmer i alla fall. Svordomar var inget han skydde för. Det är ett som är jävligt säkert.
En kul detalj jag la märke till var häst och droska full med sjungande studenter som passerade revy. Tänk att de åkte studentflak redan på fyrtiotalet!
Mitt i filmen får vi också en skön jazzlåt framförd av en pianist på en bar där Sture dränker sina sorger. Jag höll nästan på att säga att Hasse Ekman alltid har med en låt framförd av sina karaktärer eller i någon scen likt denna i alla hans filmer men jag har för litet underlag.
Detta var den starkaste av de hittills fem sedda filmerna. Jag är svag för den magiska realismen, teatertemat och Eva Hennings ängel.
Jag ger Flickan från tredje raden fyra "sjuan på rouletten" av fem möjliga.
Betyg: 4/5
En härlig film den här sagan om ringen, och vi har samma favoritpar.
SvaraRaderaAtt dialogen ska vara naturlig vet jag inte, men det var för länge sen jag såg filmen för att kunna uttala mig om det. Men för mig så funkar teatral dialog konstigt nog, i alla fall i gamla filmer. Det är som en del av charmen.
https://jojjenito.wordpress.com/2012/08/06/flickan-fran-tredje-raden/
Bara det faktum att karaktärerna i filmen svär som borstbindare får mig att känna att det inte är ett teatraliskt språk. Men givetvis kan jag inte svära på att dialogen är naturlig jämfört med hur folk pratade på den tiden.
RaderaHoppar över och kollar in din text! :-)
Den är sublim! Och bra noterat om dialogen, där var Hasse i en klass för sig själv.
SvaraRaderaHehe, sublim. Taget! Fin film och en upptäckt för mig. Så himla kul att han lekte med magisk realism. Jag är allt som oftast svag för historier med den touchen.
Radera