Det är lite av en spionfilmsfestival här på bloggen nu. Idag Spy game, i torsdags Confessions of a dangerous mind och imorgon smäller det igen. Spy game är med i Decennier av flera skäl. Jag har tidigare sett delar av den på tv och tyckte då att den verkade "sådär". Men samtidigt är den gjord av Tony Scott som en av vår tids mest underskattade filmregissörer. Vi ser också den superstabile Robert Redford i huvudrollen och skönigen Brad Pitt i den andra. Sen är det så att jag gillar spionfilmer (duh, bondfantast som jag är!). Spionfilmer och likaså journalistfilmer och likaså politikerfilmer och serier är najsa. De behöver inte vara fyllda av action för att det ska bli bra. Ett bra manus med en tajt dialog och några schyssta skådisar räcker oftast.
Jaja, nu har jag sett Spy game ordentligt, från början till slut. Som en film ska ses. Och fasen vad positivt överraskad jag blev. Den är ju supernajs! Som den bästa sortens John Le Carré-boken fast på film. En dialogtung spionthriller i ordets rätta betydelse. Filmen är väldigt spännande. Allt utspelas under ett dygn där den snart pensionerade CIA-chefen Nathan Muir (Redford) förtvivlat försöker se till att en av hans agenter inte ska offras för att någon politiks vinst ska uppnås.
Muir väcks på morgonen till nyheterna att en av hans agenter har arresterats av kineserna och att agenten kommer avrättas om 24 timmar. Muir intervjuas av kostymnissar om agenten, Tom Bishop (Brad Pitt), och via flash backs får vi se hela historien rullas upp. Hur Muir rekryterar Bishop, deras arbete och bakgrunden till varför Bishop hamnat i ett kinesiskt fängelse. Muirs svåraste motståndare i spelet är ingen mindre än en ung Stannis Baratheon!
Filmens struktur där vi hoppar mellan tillbakablickar och de politiska spelet i Langleys korridorer är lysande. Det som taget ur ett av de bättre avsnitten av The West Wing. Händelseförloppet och spelarnas roller och motiv blottläggs långsamt. Spänningen byggs upp och slutet är olidligt rafflande.
Jag gillar denna film på skarpen. Den är glassigt välproducerad, men under ytan ruvar ett vemod över folket som spelar spionspelet. Under den så avgörande scenen när Muir rekryterar Bishop spelas Dire Straits Brothers in arms och jag tycker det var ett helt perfekt val av låt. Ståpäls på Henke.
Jag ger Spy Game fyra förlorade själar av fem möjliga.
Betyg: 4/5
Tyckte också denna var ganska bra när jag såg den. Känns som det skulle kunna bli en omtitt av den i sommar...
SvaraRaderaTony Scott var för ojämn, men det är få regissörer som alltid gör bra till riktigt bra filmer. Han har dock några trevliga titlar i bagaget, trots att han oftast gjorde ganska så mainstream-filmer (med sin egna visuella touch).
Den var överraskande stark. Det är en pratfilm om än thriller och action också. Om man gillar den blandningen är den tipp-topp.
RaderaTypiskt en sådan där film som inte är någon jättefavorit men som man lätt fastnar framför när den rullar på TV. Tycker själva storyn är lite svag men när jag slötittar blir jag så förförd av Redfords aktiviteter i nutid att jag liksom glömmer bort det hela tiden...
SvaraRaderaHåller med dig till fullo. Och är inte just det du beskriver tecknet på en bra film? För mig blev känslan och tankarna att jag gillar ju filmen: "Damn, jag gillar't."
RaderaMja, det är ju en smaksak, men en "bra" film är för min del är en film som jag aktivt vill se om och helst också där jag minns en bra story. Så är det inte med Spy Game. Helt ok är den däremot ;)
RaderaOk, förstår.
RaderaFör mig har den i alla fall nått den nivån (efter andra titten) att jag lätt skulle kunna tänka mig se om den i framtiden.
Det är ett ess i filmhyllan! Underhållning De Luxe!
SvaraRaderaBra val!
Hi5 på den! :-)
RaderaHåller med dig helt Henke. Hög omtittningspotential och stillsamt spännande och välspelad.
SvaraRaderaHi5 på den! Vi är några stycken som står upp för denna lilla film ändå! Det är trevligt...
Radera