Roger Dodger (2002)

Kommer ni ihåg filmen Singles från 1992? Den sköna huvudpersonen Steve spelades av Campbell Scott. Vad blev det av honom egentligen? jodå, bland annat har han spelat huvudrollen i den lilla indyfilmen Roger Dodger. Jag hade hört denna film nämnas många gånger av Adam Kempenaar i podcasten Filmspotting. Nu var det dags att ge filmen en chans.

Det första jag slås av är hur väl jag känner igen Campbell Scotts röst. Han låter som en gammal vän. Det måste vara ett bevis för hur mycket Singles påverkade mig när jag såg den för länge sedan... Där uppe i Uppsala. Här spelar Scott en karaktär som påminner om Steve från Singles som nu är tio år äldre och bra mycket mer bitter.

Handlingen är enkel. Scott spelar Roger, en ungkarl som arbetar i reklambranschen i New York. Han har nyligen blivit dumpad av sin kvinnliga chef. de hade ett struligt förhållande. Plötsligt dyker hans sextonåriga systerson Nick upp. Ynglingen har frågor om "livet", dvs hur man skaffar sig brudar! Roger tar Nick med sig på ett dygns raggningsskola. Ungefär så.

Jag trodde först att Roger var filmens "hjälte", men det visar sig till slut att han snarare är en ganska sorglig och trasig figur. Han är mitt emellan karaktären Steve i Singles och Fassbenders Brandon i Shame. Roger är otroligt snackig. Och dryg. Han flörtar med kvinnor konstant. Ibland funkar det men ofta är han bara elak. Han säger "sanningar" som han ser det. Med reklammannens skarpa ögon "klär han av" alla i sin närhet genom hemmasnickrade psykologiska analyser.

Krocken mot Nicks naiva och i grunden schyssta high school kille från någon förort i Ohio är stor. Nick spelas förträffligt av den på den tiden helt okände Jesse Eisenberg. Jag tror att rollen som Nick kan ha varit hans biljett till att få spela Walt i The squid and the whale.

Ok, Roger är alltså en hal rackare. Han kallas inte för Dodger för intet. Han är dessutom lite labil vilket understöds av en mycket besynnerlig musik hela filmen igenom. Detta är en film som skulle kunnat haft ett grymt soundtrack. Den utspelas i nattklubbsmiljö och det är partaj i princip hela filmen igenom. Perfekt för ett schysste soundtrack. Istället har regissören, Dylan Kidd, valt en ryckig och stressande experimentell musik. Den är mer eller mindre sinnesstörd. Jag antar att musiken ska spegla huvudpersonens inre kaos, men den är helt oharmonisk i mina öron.

Av de kvinnliga skådespelarna i filmen gillade jag de flesta. Undantaget är Iaabella Rossellini som inte är speciellt bra. Är hon någonsin det förresten? Tror inte det. Jennifer Beals och Elizabeth Berkley är med i en längre sekvens i filmen som kanske är filmens starkaste del. Tidigt i filmen dyker allas vår favorit-companion Morena Baccarin upp i en liten roll. Hon är snygg som satan. God damn it.

Jesse Eisenberg är underbar i denna film. Mycket imponerande när han balanserar mellan att hans karaktär försöker spela tuff och hur den genomgoda "vanlige killen" ändå lyser igenom. Jag skrattade gott åt hans försök att undvika att falla i fördärvet under influenser från sin morbror.

Jag finner denna film mycket intressant. Det är annorlunda när huvudpersonen är så svår att sympatisera med. Visst han är underfundig i sina analyser, men egentligen är han ett "asshole". Han drar den ena lustiga parallellen till sportens värld efter den andra när han beskriver raggning, men det är inte lockande att försöka efterapa honom. Man vet att det är en indyfilm när det är så svårt att placera sina känslor för karaktären. Ena scenen rycks man med, andra kryper det under huden på en för att Roger beter sig så pinsamt. Men som film gillar jag detta. Känslan finns där. Dylan Kidd lyckas kanske inte ända fram men han spände bågen i alla fall och de respekterar jag.

Jag ger Roger Dodger fyra "lines that will blow you away" av fem möjliga.

Betyg: 4/5