Schultze Gets The Blues (2003)

That's one thirsty guy.

Wow. Vilken långsam film. Jag såg denna film på Stockholms Filmfestival 2003 och den gången gick jag ut från biografen med ett saligt leende på läpparna. Filmen är nästan två timmar lång och något av en road movie. Det händer inte så mycket, utan njutningen ligger i de små detaljerna. Filmen är mycket humoristisk om man är på det humöret.

Filmen enkla handling är som följer. Schultze tvingas tillsammans med sina två bästa kompisar i förtidspension från saltgruvan där de jobbat. Efter ett till synes långt och hårt liv i saltgruvan får de som avskedsgåva varsin lampa av salt! Schultze är en andra generationens dragspelsmusiker, och något av en lokal kändis. Hans specialitet är den traditionella polkan. En natt får han av misstag in en radiokanal som spelar amerikansk musik från södern. Schultze blir förälskad i musiken direkt. Han tar sig, till slut, till södra USA på jakt efter musiken han hörde.

Jag har sett om filmen då jag och Fiffi gör den första av flera synkroniserade revyer, se länk nedan. Det första som slår mig är att jag helt glömt av, nej, förträngt, filmens disposition. Som jag kom ihåg var den första delen i Schultzes hemstad i östra Tyskland max en halvtimme och resten i USA. Så var det inte alls. Schultze kommer inte över till USA förrän efter en dryg timme. Detta var mycket överraskande. Min hjärna har här spelat mig ett spratt och valt att komma ihåg de delar som var mer händelserika som mycket större.

Den första halvtimmen är otroligt långsam. Jag undrar jag om Fiffi stängde av eller härdade ut. Den andra halvtimmen är också långsam, men då har Schultze i alla fall fått den amerikanska musiken i huvudet och ett antal lågmälda men mycket dråpliga situationer uppstår. Humorn i filmen är dead pan som de säger. Horst Krause i rollen som Schultze rör inte en min i nästan hela filmen. Han är dock störtskön som den "lätt" korpulenta Schultze.

Tredje halvtimmen visar Schultzes resa från Texas och österut mot Louisiana. Här får filmen nästan en dokumentärfilmskänsla. När Schultze går på logdans ser de gamla dansande paren förbryllat rakt in i kameran som om de vore överraskade över filmteamet. Mycket annorlunda.

Filmen har en fantastisk avslutning. Utan att avslöja allt för mycket kan man gott och väl säga att Schultze hittar hem. Hans långa resa når sitt mål. Jag hoppas att Fiffi höll ut så långt, och att hon gillade det fina slutet. Jag blir i alla fall alldeles varm i kroppen av den sista kvarten. Filmen får en mening, ett budskap. Det är aldrig för sent att bli lycklig.

Schultze gets the blues vann bästa film, bästa manuskript och bästa manliga huvudroll på Stockholms Filmfestival. Den är långsam, en riktig utmaning för otåliga filmälskare, men jag tycker i alla fall att avslutningen gör hela filmen. Är den lika bra som jag kom ihåg den från den gång jag såg den för snart tio år sedan? Nja, kanske inte, men den kryper in under huden på en. Man finner sig själv, flera dagar senare, gå och tänka på små scener från filmen...

Jag ger Schultze gets the blues fyra hemkomster av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Jag är så otroligt nyfiken på hur Fiffi upplevde filmen. Det kan ha blivit fisk, fågel eller mitt emellan. Jag har verkligen ingen aning. Låt oss se vad hon skriver på Fiffis filmtajm.