onsdag 30 maj 2012

Whale Rider (2002)


My name is Paikea Apirana, and I come from a long line of chiefs. 

Nu har vi kommit till den fjärde filmen av sex som jag och Fiffi recenserar samtidigt. Denna vecka är det den nyzeeländska filmern Whale rider från 2002. De tidigare filmerna har varit Schultze get the blues, In America och Lost and delirious. Det har varit blandad kompott. Jag hade givetvis hoppats på att Fiffi skulle gilla alla filmerna, men förra veckans Lost and delirious föll inte alls henne på läppen. Stor besvikelse. Jag kan dock förstår hennes åsikter och om jag rannsakar mig kan jag själv tycka att Lost and delirious förlorat en del av den glans som den hade när jag såg den första gången.

Men nu till denna veckas film. Whale rider handlar om Paikea en tolvårig maorisk flicka som växer upp i en liten fiskeby på östa Nya Zeeland. Hon är dotterdotter till den andliga ledaren i den lokala maoriska befolkningen, Koro. Den gamle mannens viktigaste uppgift på ålderns höst är att hitta sin efterträdare. När hans son inte vill bli sitt folks ledare söker Koro vidare i nästa generation, men där är den förstfödde, Paikea, inte en son utan en dotter. Än idag får inte flickor göra traditionella maoriska "manliga" saker som att lära sig att slåss, sjunga krigssången, sitta i kanoten osv. Koro söker efter en ledare, men han söker på fel plats, och han trycker ner Paikea gång efter gång.

Keisha Castle-Hughes var 12 år då hon gjorde Whale rider och hon blev snabbt den yngsta skådespelare genom tiderna som nominerades för en oscar för bästa kvinnliga huvudroll. Hon är otroligt bra i denna film. Speciellt med tanke på hur mycket kameran fokuserar på hennes ansikte och minspel.  Hon utstrålar en självsäkerhet som få. Under stora delar av filmen utsätt hon för mer eller mindre renodlad mobbning av sin farfar. Hon viker inte ned sig en enda gång. Hon beter sig hela filmen som att hon är det självklara valet och Keisha övertygar mig helt och hållet att hon är en född ledare. Det finns flera underbara små scener där hon beter sig som den ledare hon är istället för det barn hon också är.

Paikea: Maori women have got to stop smoking. We've got to protect our childbearing properties. 

Vid ett tillfälle följer Paikea med pojkarna när Koro ska undervisa dem. Hon sätter sig längst fram och man ser hur Koro inte tycker att hon ska vara där alls. Han verkar dock inte vilja kasta ut henne, så han kräver att hon ska flytta sig och sätta sig längst bak istället. Paikea ser helt oförstående på honom. Hon kan inte förstå vad han menar. Hon sitter ståndaktigt kvar på sin plats tills farfar Koro exploderar och kör ut henne. Då måste hon lyda honom, han är ju den nuvarande ledaren. Senare frågar en av pojkarna Paikea varför hon inte bara satt sig längst bak? Paikea ser bara frågande på honom också som om hans förslag vore tokigt. Han är en efterföljare, hon en ledare.


Filmen har en magisk stämning. Legender och myter flyter ihop med dagens miserabla liv. Koro och hans familj lever på det gamla traditionella sättet, men ibland tränger sig det moderna samhälle på. Kulturkrockarna är tydliga men inte omvälvande, det är en långsam förintelse av de gamla sedvänjorna. Regissören Niki Caro har skrivit manus efter en känd nyzeeländsk bok med samma namn. Hon har valt att lägga in flera sekvenser med på de mytomspunna valarna i filmen. Det ger den en ännu mer kontemplativ stämning.

Jag gillar också att filmen inte blir en orgie i misär. Vilken normal 12-åring som helst hade blivit helt krossad av den mobbning Paikea får utstå. Istället för att detta blir en underdog-story där hon trycks ned, lider, sörjer och sedan kravlar sig upp igen, är detta en overdog-story! En historia om en stark liten flicka som bara är och bara gör det som hon måste. Filmen har några riktigt rörande partier men i slutändan är det en film jag blir upprymd av.

Paikea: My name is Paikea Apirana, and I come from a long line of chiefs stretching all the way back to the whale rider. I'm not a prophet, but I know that our people will keep going forward, all together, with all of our strength. 

Jag ger Whale rider fyra valtänder av fem möjliga.

Betyg: 4/5


Jag hoppas på en revansch för förra veckans magplask. Kan Fiffi ha gillat denna film? Inget är säkert i filmåsikternas värld. Filmen tog god tid på sig att komma igång och risken är att Fiffi blivit uttråkad i början. Jag måste ha haft ett mycket större tålamod med filmer för tio år sedan! Blev Fiffi uttråkad? Blev hon fascinerad av Paikea? Blev hon tagen av Keisha Castle-Hughes? Jag hoppas att hon hade en trevlig stund framför filmen i alla fall. Se hennes revy här.

5 kommentarer:

  1. Det var en fin liten film, inget snack om den saken. En annorlunda "barn-och-ungdomsfilm", undrar om dess existens nått skolorna? Den skulle ju vara ypperlig som diskussionsunderlag tänker jag. Mobbing, genusfrågor, kulturkrockar, vuxen-barn-frågor, det finns massor med infallsvinklar.

    SvaraRadera
  2. Ja den är kanske lite töntig? En film som passar som diskussionsunderlag i skolorna. Jag håller på att tappa stilen känns det som helt plötsligt... :-/

    SvaraRadera
  3. Vi får väl se på onsdag :)

    SvaraRadera