tisdag 24 april 2012

Senna (2010)


The best decision is my decision!

Mellan flytten, mitt liv i musik och årsbästalistor har jag nästan glömt av hur det är att skriva revyer! Nu har jag två filmer i kön i alla fall. Dokumentären Senna har varit i ropet ett tag nu som en av de starkaste dokumentärerna som kommit ut de senaste åren. Flera av mina bloggkollegor har redan behandlat den. Filmen dokumenterar de sista 10 åren av Ayrton Sennas liv. Låt mig spoila direkt. Senna kraschar och dör 1994. Detta är inte en film med ett lyckligt slut. Eller är det det?

Filmen hyllar en av racingvärldens bästa förare den trefaldiga världsmästaren Ayrton Senna. Man får följa honom från de tidiga åren i F1-cirkusen till det ödesdigra loppet i San Marino Grand Prix '94. Dokumentären är förrädisk. Vi får inte veta så väldigt mycket om mannen bakom hjälmen. Indirekt får vi veta att han är mycket religiös, att han har ett otroligt tävlingssinne och att han kanske är något av en ensamvarg. Hans fajt mot stallkollegan och sedermera konkurrenten Alain Prost lyfts upp i filmen. Jag hade läst revyer där man kommenterar hur elak Prost var, men jag håller inte alls med om den beskrivningen. Senna och Prost var varandras motpoler på det personliga planet och på racingbanan, men jag tror nog att filmen lite i onödan förstärker känslan av fiendeskap. Prost var trots allt en av kistbärarna vid begravningen och han sitter i styrelsen i Sennas välgörenhetsorganisation.

Däremot tycker jag att striden mellan Senna och makthavarna inom F1 cirkusen var mycket intressant och den kunde gärna lyfts fram än mer. Den franske F1 presidenten Jean-Marie Balestre, som gav det sanslösa citatet som jag inledde denna revy med, framställs som en riktig skithög. Men som alltid med välgjorda dokumentärer har jag som åskådare ingen aning om hur det var i verkligheten. Det är ju en dokumentär för böveln!

Filmen Senna gav i vilket fall som helst mig en känslomässig berg-o-dalbana. Det är svårt att inte älska Senna på samma sätt som det brasilianska folket gjorde. En av filmens starkaste scener är då en kvinna som sörjer Sennas död säger att det roliga i livet tagits från dem.

Dokumentärens starkaste del var att de använt så mycket material från on-board kameror från loppen. Flera av de mest spektakulära omkörningarna och situationerna mellan Senna och Prost med flera visas med detta material. De skakiga bilderna med den gul-gröna hjälmen i förgrunden var ofta höjdpunkterna i filmen. Intervjuerna med Ayrton själv var givetvis också mycket bra.

Jag fick en tanke, eller var det en känsla att Senna levde sitt liv på ett sätt som bara kunde sluta på ett sätt. Jag undrar om hans kritiker kanske hade rätt ändå. Att Senna tog sådana risker på banan som ingen annan tog. I en intervju antyds det ganska tydligt att han var olycklig, ofullständig, eller vad han nu sa. Var går gränsen mellan olycklighet och dödslängtan? Han kanske fick det slut han önskade? Nä, så kan det väl ändå inte varit?

Jag gillade Senna skarpt, och det blev inte lite dammigt i rummet i slutet av filmen, så jag ger den fyra omkörningar i hög fart av fem möjliga.

Betyg: 4/5


Kolla nu gärna in vad andra bloggare tyckte. Var det någon av dem som sågade filmen? Fiffis filmtajmThe Velvet CaféMovies-NoirAddepladdes filmblogg

10 kommentarer:

  1. Kul att du tyckte om den, även om du som vanligt är lite snål med betygen. :)

    Du är rolig du förresten med ditt ord "revyer". Jag har aldrig sett någon annan använda det ordet för blogginlägg. Din egen uppfinning?

    SvaraRadera
  2. Du får med mycket av mina känslor och att det är en riktigt bra och stark dokumentär råder inget tvivel om. Just att han var så religiös tycker jag spelar stor roll och på sättet man berätter historien.

    Sen tror jag du har rätt med Prost, de var varandras motpoler, oerhört tävlingsinriktade och båda ville vara bäst. De körde på olika sätt, men respekten för varandra tror jag var enorm. Prost hade dock en stor fördel och det var den nämna F1 basen som givetvis tog Prost parti.

    Tack för länkningen !

    SvaraRadera
  3. Det är roligt med en sån här pass "grabbig" dokumentär som verkar kunna få de mest hårdhudade av män fuktiga i blicken. Då är det en lyckad film ;)

    SvaraRadera
  4. Jessica: snål och snål, det stämmer att det krävs något ännu mer speciellt, något som påverkar mig än mer personligt, för att det ska bli en femma.

    Revyer? är inte det ett vedertaget ord? ;-)

    SvaraRadera
  5. Movies-Noir: vi tycker helt klart lika om denna film.

    Jag tycker nog att Prost fått lite för mycket skit bland medier och bloggare, men det låg väl "rätt" i filmens dramaturgi.

    Du är välkommen.

    SvaraRadera
  6. Fiffi: Jag förstår hur du menar och du har helt rätt. Den är "grabbig" på ett sätt i och med F1-temat. Men å andra sidan kan man också tycka att den inte känns så "grabbig" alls. En dokumentär om en F1-förare kunde varit mycket mer fokuserad på teknik, bilar, tävlingarna osv. Denna film gav en ganska mjuk bild av personen bakom, utan att gå in på livet på sagde person. Om det då betyder att den är mer "tjejig" vet jag inte...

    Ganska fascinerande faktiskt.

    SvaraRadera
  7. Som jag brukar skriva när jag skriver om dokumentärer: det är väldigt sällan jag ger mer än en trea i betyg. Nånting med formatet gör att jag inte berörs fullt. Det finns några undantag, t ex Ett anständigt liv och Armadillo. Det ska intressant att se Senna för att se om den berör mig. Jag är tveksam trots era hyllningar som jag nu börjar ledsna på. ;)

    SvaraRadera
  8. Jojje: LOL, jag förstår att du blir less, jag känner igen känslan. Ska bli spännande att se vad du tycker om den. Filmen ska väl gå på Svt nästa vecka, tror jag.

    SvaraRadera