Säga vad man vill om Sinead O'Connor. Hennes debutskiva The lion and the cobra är otroligt bra. Hon bara dök upp helt plötsligt. Låtarna Troy, Never get old och Jerusalem är grymt sköna. Men den låt som verkligen drabbade mig var skivans näst sista låt Drink before the war. Jag såg Sinead live två gånger, en gång med syrran Pernilla i Sverige och en gång med studiekamraten Hidman i England. Var det inte i Brighton förresten? Sen skiter jag i resten av hennes karriär... Drink before the war.
Cures uppföljare till den kommersiellt framgångsrika The head on the door blev Kiss me, kiss me, kiss me. En magnifik dubbel-LP där de blandade deppiga depprocklåtar med poulära poplåtar som bara Robert Smith kan göra. Detta är en av mina favoritskivor från bandet. En deppig, The kiss, och en popdänga, Just like heaven.
Marillion hann bara göra fyra album före interna stridigheter ledde till den palatskupp där Fish blev utmanövrerad. Jag vet inte vems historiebeskrivning stämmer men det är trist att bandet inte kan återförenas. Sista skivan heter ironiskt nog Clutching at straws, och sista låten på sista skivan heter The last straw.
Roger Waters avslutade Pink Floyd 1983. Trodde han i alla fall. Dave, Nick och Rick valde att likt fågeln Fenix låta Pink återuppstå i en ny tappning, mer spänstig och lyckligare. 1987 kom deras första (av två) studioalbum ut. Skivan kallas A momentary lapse of reason. Den är helt ok, men den är också tyvärr tydligt tidsmarkerad av sitt 80-talssound. De flesta klassiska Floyd-skivor är ju som alla vet tidslösa. Bästa låten från denna skiva innehåller både innerlig sång och framför allt två härliga solon från Daves fingrar. On the turning away
Bonuslåtar i massor:
36 Svenska klassiker är en fantastisk samling av svensk 80-talsmusik. Där finns bland myckat annat gott Peter LeMarc med den sköna låten Håll om mig.Marie följde upp sin sjunde våg med albumet Efter stormen. Vems fel var det? Inte mitt, inte ditt. Det var Kärlekens skuld.
En låt som spelades mycket både i mitt studentrum och på radion var de australiensiska Midnight Oil med låten Beds are burning. One hit wonder?
På tal om Down under. INXS med Michael Hutchence i spetsen var mycket bra ett tag. Tyvärr råkade han ut för en bisarr olycka i ett kärleksmöte med sig själv en bit in på 90-talet. 1987 var han dock i livet och skivan Kick var i ropet med låtar som New sensation, Never tear us apart och Need you tonight.
Guns'n Roses släppte sin debutskiva 1987 och den blev en storsäljare trots dess patetiska namn Appetite for destruction. Väx upp Axl. Paradise City är dock en bra partylåt. Den passar också mycket bra i karaoke-baren, men attans vad svårt det är att hänga med i texten!
Som vi redan pratat om är jag inte en stor fan av U2. Är lite trött på rädda-världen-storhetsvansinnet. Men äras ska de som äras bör. The Joshua tree är med rätta ett klassiskt album och jag är så vanilla man kan bli och gillar With or without you.
Whitney Houston före Bobby Brown och knarket. Oskyldigare tider. 80-talet i ett nötskal: I wanna dance with somebody. Whitney R.I.P.
En av årets mest spelade videos var The Bangles ett år gamla Walk like an Egytian.
Årets Depeche Mode video finner du här.
Nästa år är naturligt nog 1988 och då blir det en massa svenskt, lite metallisk rock, brittisk pop och irländsk fiskarmusik. Ha de!
Kiss me kiss me kiss me är nog den Cure skiva som jag hört mest. Den kom vid rätt tid i mitt liv. Nu är den inte helgjuten men alla låtar har sin plats på skivan trots allt.
SvaraRaderaPF hade jag släppt vid det här laget.
U2 skivan är ok men min favvo på den plattan är öppningsspåret.
Ägde också 36 svenska klassiker en bra skiva.
Och ja Henke jag har kvar i stort sett alla mina kassetter ligger i tre lådor.
Kiss me * 3 är väl värd många lyssningar. Inledningslåten The kiss är så brutal. Bland det bästa R Smith gjort.
SvaraRaderaSchysste att du har kvar kassetterna. Du bor i hus antar jag?
Stämmer bra villa utan volvo, ungar (utflyttade) och hund ;)
SvaraRaderaÅter på mer hjärndöda arbetsuppgifter och ett laddat Spotify.
SvaraRaderaHar nog aldrig lyssnat särskilt mycket mer på Sinead än Nothing Compares... Inte riktigt min typ av musik.
Just Like Heaven var ju riktigt popglad :)
Bonusarna bjussar på nostalgi i massor men gillandegraden är högst varierande. Har alltid haft lite svårt för både LeMarc och Fredriksson, trista på något sätt. Klassisk INXS även om jag alltid föredragit Original Sin. Det finns en del roliga låtar i repertoaren, trots det går även Guns n' Roses bort. Inte heller Whitney är någon jättefavorit när hon börjar gala.
Tur att du avslutade starkt, Strangelove är dunderskön!
Sofia: skönt att du hittade något att gilla från detta år i alla fall, till slut! ;-) Cure och Depeche, inget fel i det.
SvaraRadera