Visar inlägg med etikett Sarah Snook. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Sarah Snook. Visa alla inlägg

torsdag 2 november 2017

The Glass Castle (2017)


The Glass Castle är en ruskigt bra film. Men lika bra som den är, lika förbannad på filmen blir jag. Låt mig utveckla!

Filmen bygger på en självbiografisk roman av Jeanette Walls. Hon och hennes tre syskon växte upp med två helt spritt språngande galna föräldrar och jag blev så galet provocerad av pappan Rex spelad av veteranen Woody Harrelson.



Mamman Rose Mary är inte bättre, hon är kanske ännu värre när man tänker efter. Hon spelas av ännu en mästerlig skådespelare i Naomi Watts. Med sådana skådspelarmuskler kan man med säkerhet anse att karaktärernas skavighet beror på manus och önskan av filmfolket, inte en slarvig leverans.

Föräldrarna lever ett bohemiskt och helt oansvarigt liv vilket ställer till det för barnen. Det gör ont i hjärtat av att se hur illa de far. Precis som i Captain fantastic från förra året blev jag arg på pappan.



I Captain Fantastic framställs Viggo Mortensens karaktär som en "skön snubbe" som bara har lite annorlunda (kommunistiska) åsikter. Den filmen är mer vinklad mot komedi än vad The glass castle är. Jag gillade Captain Fantastic en hel del, men det blev det inte den favoritfilm som förväntat var. Anledningen var mest på grund av den irriterande fadersfiguren.

Här i The glass castle är tonen mer sorgsen även om det finns scener som jag antar ska ses som humoristiska. Detta är något av en överlevarfilm. Alla tre skådisar som gör Jeanette i olika åldrar är mycket trovärdiga. Som tonåring och vuxen spelas hon av Brie Larson. Filmens röda tråd är Jeanettes resa, hennes ilska mot föräldrarna och försoningen som kommer med tiden.



Personligen tycker jag att filmen inte riktigt hänger ihop i en mycket central aspekt. Om vi ska låta oss helt omslutas av Jeanettes resa måste vi i publiken känna en uns av sympati med Rex. Jag gjorde inte det utan satt och tuggade kindtänder under hela visning. Jag hatade Rex med hela min kropp.

Ändock hyllar jag denna film till skyarna. Det är en otroligt stark och berörande film som slår Captain Fantastic på fingrarna inom denna nya genre - "Excentriska fäder som fuckar upp sina barns liv, hur det får ske och vad som händer efteråt".



Trots ilskan mot Rex, eller kanske just på grund av densamma, kan jag starkt rekommendera denna film. Men se den på egen risk.

Jag ger The glass castle fyra brutna löften av fem möjliga.

Betyg: 4/5

The Glass Castle har svensk biopremiär imorgon fredag.




onsdag 15 oktober 2014

Predestination (2014)


Men va fan, vad hände, hur hände det och vad handlade den egentligen om? Hur kan man glömma en film på två dygn? Får man åka tillbaka i tiden och kolla den igen? Den andra av två Filmspanarfilmen i lördags var den nya australiensiska sci-fi thrillern med Ethan Hawke och Sarah Snook i huvudrollerna. Ny sci-fi med Ethan Hawke? Done. I'll be there.


Hawke spelar någon slags polis som åker omkring i tiden och jagar en lömsk massmördare, en bomb-mördare. Hur var det? Tidsresor upptäcktes 1992? Och man kunder resa 53 år framåt och bakåt från det origo-året. Intressant idé, men varför bara 53 år (eller vad det nu var)? Tidsresehorisonten? Jodå, det fanns en hel del typiska sci-fi-filosofiska saker att fundera på i denna film.


Look och feel påminner en hel del om Star Wars-mannen Rian Johnson's Looper. I Predestination hoppar man tillbaka till 50- och 60-talen och vi får en extremt lång och riktigt seg set up av hela filmen. Den berättas som en story över en bardisk. Känns inte helt ok att halva filmen går åt för en karaktär att berätta "sin historia".



Vissa delar av inledningen (cool första scen) och slutet (en filosofisk twist som inte går av hackor) var ganska bra, men däremellan var det allmän förvirring. Inte speciellt bra. Ethan Hawke är mer cool som person och filmman än jättebra skådespelare, och i denna film var han ganska blek. Den nya Sarah Snook var helt ok i en "showig" roll. Jag blev dock inte bedårad av skådespeleriet. Inte heller om människans öde. Inte heller av tidsresenärselementen. Allt var mjäkigt men inte uselt. Lagom. Som året 1992 ungefär, om det nu var det året som var origo.


Jag ger Predestination två karriärsval av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Efter att vi sett den underbara men skräpiga Död snö 2 valde vi detta sömnpiller till gemensam film. Vad tror du att de övriga filmspanarna tyckte om filmen? Igår, idag, imorgon, 1992?
Har du inte sett den? podd
Jojjenito
Fiffis Filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
The nerd bird
Har du inte sett den? blog
The velvet café